Liberté, égalité, solidarité

För mycket av allt blir dölligt, men det är grymt svårt att sluta i klimax.
lite once you pop you can't stop.
i helgen har jag fått sörpla på utmaningens ljuva sötma vilket helt klart gav mersmak.
tanken om att inte nöja sig, aldrig. nunca. never rotar sig snabbt och verkar sikta på att växa ihop med de innersta organen i el cuerpo. kan inte annat än att trollbundet avvakta.
däremot innebär att inte nöja sig inte att inte våga se sig själv ga på knä vid motstånd. trixet är att inte besegras utan stärkas och till sist gå segrande ur striden även om det inte blev som en tänkt sig från början.
andra tillvägagångs sätt än de ursprungliga behöver inte automatiskt beyda att en byter ner sig. däremot krävs det att en tränar på att öppna sig och sitt sinne för innovativa lösningar och detours.
more is less i vissa situationer, och även om det går att komma från a till b på fyra år så innebär det inte ett misslyckande att ta ett eller flera beslut som resulterar i att det istället tar sju år att ta sig dit.
jag befinner mig i en ovan situation där mitt beslut verkar luta mer mot senväg än genväg, och jag har en skarp känsla av att det var precis så det var tänkt. det är vad det är, och det blir vad det blir.
kanske är det själva innebörden av lycka?