Liberté, égalité, solidarité

Så är jag där igen, mitt i tvivlet, i frustrationen och i hopplösheten.
att det skulle infalla på en onsdag dessutom.
jag tycker att det är så frustrerande att inte få svar på mina varför och hur.
minst tjugoåtta stycken sånna behöver besvaras. och inte finns ens en katt som lyssnar!
hela jag har fyllts upp av smog, grådaskig berlinmurstjock smog, och jag har inte riktigt kraften att blåsa bort skiten.
mina trygga pelare har vacklat och sönderfallit under 2010, och det tycks inte riktigt finnas grogrund för dem att stabiliseras igen. kanske är det så att jag måste hitta nya, men de jag har haft har fan tagit 23 år att bygga!

det sägs att all prövning stärker en, men jag undrar ibland om det kan tippa över till det motsatta.
det finns en charm i att ha ett hopp som tänds av minsta lilla gnista, men det finns ingen tillstymmelse till charm i ett hopp som släcks nanosekunden efter tändning. någonstans tar tändningsvätskan slut, och kopplingen blir slapp.

jag Kan inte blunda för att jag går och bär på förhoppningar om saker och ting; om livet, om samhället, om mina medmänniskor, om mig själv.
och jag vet att det till sist och syvene är jag själv som är min egen lyckas smed.
men är det så omöjligt att få lite hjälp på traven när en går på knäna?

någonstans i bakhuvudet nynnas det DiLeva.
av alla musiker i världen är det DiLeva som spelas.
vilken härlig ironi.



järtecknet?








Även skalmans slokar i smogen