Liberté, égalité, solidarité

Sitter på en brottsplats, en crimescene som vi hade sagt på svenska. ett slagfält.
Egentligen är det en lägenhet men för tillfället ter den sig ovan, främmande och beklämd.
allt ligger i lådor och jag gör mig besväret med att radera minsta fragment som mitt väsen lämnat efter sig på plats.
alla tecken på att jag levt, andats, prisat och förbannat raderas. bit för bit.
för att någon annan ska ta vid där jag lämnar.
som att radera kött och blod, vener och lemmar.

tar dammpartiklar i handflatan och beskådar. grunnar och undrar hur mycket av mig det finns i dammet.
och när jag torkar bort och föser undan så är det som att radera mig själv en smula.
bitar av en tid som aldrig kommer igen och som ingen kommer att veta om.
den finns endast i mig och i mina minnen.
minnen finns alltid kvar, både jobbiga och ojobbiga, men minnen är flyktiga. minnen blir så lätt felkomihågna som vi håller på och trixar med hjärnan. ingen vet om det som berättas är den egentliga historian eller om allt är konstruerat för tillfället. ingen har sanningen.
det enda bevismaterialet som finns ändras konstant.
ska aldrig blli snut.

har jobbat hårt mot kroppen den sista tiden.
behandlat illa och okunnigt. även fast jag är sjukt kunnig om vad behandlingen innebär.
låssas-löser genom att dricka kokosvatten. men snusar samtidigt. typ ett dåligt försök att balansera bra och dåligt.
på samma sätt som jag flyttar runt möbler och flyttkartoner mot väggarna. som att kaoset blir mer strukturerat då.
jag är en strukurmänniska. måste ha reda. 
i redan känner jag mig hel. i oredan hängiver jag mig åt någonting helt annat.
krediterar karmakontot och håller på.
låssas ställningstid som egentligen inte existerar och köper mig fri från skuld genom att rättfärdiga beteenden och skyller på annat.
hittar på att ingenting spelar roll trots att jag känner i grundpelarna att det inte är så.
fake it til you make it. en sjukt skön melodi

både tror och otror på sånt som inte känns.
känner kroppen och vet att det är jag.
men tror int på den för att det som är jag går inte att ta på.
eller går, men det är slemmigt av kroppsvätska och fragilt som tusan.
vill int att någon rör med risk att det krackelerar.
samtidigt som jag längtar efter beröringen. den rätta
kanske det hela bara är strunt.
men jag är inte van vid tanken om en framtid.
den har egentligen aldrig funnits, men jag har börjat tro att den finns.
även efter år 27.
time will tell säger dom som vet. jag säger pläp