Liberté, égalité, solidarité

Vad är det som får en människa att bryta ihop? tappa taget och ba gå baloobas rakt in i stenväggen?
sjunka ner i bottenlösa hålor utan tanke på räddning?
och vad är det som får en annan människa att inte bryta? bara halvtappa sig och pendla mellan framgång och fall? simma vid ytan av det bottenlösa men aldrig sjunka längre än till kallsupsdjupet?

medan vissa människor ständigt är i behov av trygghansas rödstripiga livboj, axlar andra rollen som såväl sin egen som andras ständigt flytande livsförsäkring.
kanske är det så att vi alla behöver brytas ner någon gång i livet för att sedan kunna resa oss ur askan och ändra saker som felar på djupet.
röra om ordentligt i grytan och schocka de fundamentala grunderna för att sedan göra om och göra rätt..
slå sönder alla pelare och låta stugan rasa i backen. skrattgrina åt bråthelvetet och sedan fixa nytt byggmaterial för att därefter spika ihop en ny koja där den förra föll.

jag får känslan av att jag under hela mitt senare liv har gått runt och väntat på att jag ska dunka ner i stengolvet och brytas sönder. spräcka allt utom skallbenet för att kunna sätta p och gå vidare.
jag har nog flera gånger varit alldeles på gränsen, men i sista stund bangat ur och vägrat tillåta det slutgiltiga fallet.
kanske är det så att jag får ta och sluta vänta nu. besluta mig, en gång för alla, att jag inte behöver krascha, att jag kan fixa det ändå. tacka för kaffet och bli av med mina spöken utan att gå sönder helt på vägen.
någonstans har jag nog bråkat tillräckligt med krossade organ för att jag legitimt ska kunna kalla mig själv som omkonstruerad. om inte annat har jag genomgått en sjuhelvetes renovering.
kanske kan jag fortsätta med svartbygget utan att behöva rasera hela härligheten ånyo?
testa strategin att vara lite snäll mot mig själv för en gångs skull.

jag ska överväga saken. mycket noggrant.
klart slut