Om ekonomiska beymmer och halvhjärtade beslut
Vi lever ut en finansiell kris. Inte den första, men förmodligen den djupaste krisen i åtminstone EUs historia.
Parallellt med våra vardagliga liv lever krisen vidare, omöjlig att vidröra men i de allra flestas ögon lika verklig som kött och blod.
Samtliga dagstidningar från djupaste småland till sydligaste tasmanien rapporterar om hur korthuset EU sakta men säkert fallerar inför våra ögon.
De som säger sig veta spekulerar än hit än dit huruvida krisen sprider sig, hur långt och till vilket pris.
Andra söker syndabockar och kastar bollen lite hur som helst. Greker, centralbanker och lata arbetare är bara ett fåtal exempel av de som beskylls ansvariga till marknadens dramatiska fall.
Vi frågar oss vem som ska hosta upp stålarna när statsobligationer kasseras som värdelösa och europas stora banker plötsligt står på ruinens brant. Är det staterna själva som ska gå i borgen för bankerna? Är det skattebetalarna som bör bjuda till än lite till? Eller är möjligen intressanternas fickor som ska plundras?
EU är ett svartbygge utan dess like. Europa uppfyller inte kriterierna för optimala ekonomiska valutazoner, och har inte ens visionens vind i seglet.
Den övergripande delen av Europas medborgare ser sig inte primärt, om ens sekundärt, som Européer.
Att enbart hävda att det går att ena det mångkulturella, djupt splittrade Europa under gemensam peng och flagg är att ljuga för sig själv och alla andra.
En djupare ekonomisk integrering är en av de tre olika riktningar dit vi kan gå.
Att vända tillbaka, kassera månget år av sammarbete och européiskt närmande är en annan väg att gå.
Det tredje alternativet är att exkludera de minst stabila länderna ur sammarbetet.
Ingen av de höga hönsen talar dock högt om de grundläggande svagheterna med sammarbetet.
Som den käre Tallberg gång på gång hävdar; EU är som en humla, det är ett under att den flyger.
Och amtliga humlor utom drottningen dör om vintern.
