Om hjärtbank
Det bästa med att återvända till en plats där tusen minnen häckar är att få återuppleva minnena på nytt.
även om en del kan svida, bränna och till och med göra ont så är det värt pinan för att få allt det andra.
jag älskar att somliga människor fortfarande kan få ens hjärta att banka lika hårt som det gjorde för två, fem, tio år sedan.
inte på samma sätt som då kanske, men ändå.
minnen gör skumma saker med kroppsdelar och organ.
vissa finslipas, andra tappar helt sin funktion.
ögonen glittrar men orden fastnar i struphuvudet.
kinderna blossar och bodet flyter till.
ibland tar tiden slut innan allt har hunnit delas.
andra gånger finns det inget att dela längre, utom tiden som finns i överflöd.
dom små skatterna som består av möten med människor från en svunnen tid bör hanteras varsamt.
lindas in i silkespapper innan de läggs ner i hittepåsen. skattkammaren.
spara dom i hjärtat och låt dom falla in i hjärtrytmen.
jag tror att det är det som kallas kondition.
Kommentarer
Trackback
