Liberté, égalité, solidarité

Som vanligt sitter jag som på nålar inför beslutstagande.

Velar än hit, än dit. Väger för och nackdelar. Räknar, beräknar och kontrollräknar.

Alla som har haft ångest inför ett beslut vet hur ockuperat sinnet blir av det förbannade beslutet.

Och hur onödigt det egentligen är att gå och våndas.

Ta beslutet och stå för det.

Och hör sen.

Som någon sa:

Det är allvarligt, men inte så viktigt.

För vad gör det om hundra år när allting kommer kring.

Förändringar.

Jag trodde länge att jag var en sån där kul prick som svämmar över av glädje över förändringar.

Det är jag inte.

Alltså. Verkligen inte.

Förändringar är bland det jobbigaste jag vet.

Konservativa jävel, tänker jag ibland.

Men det handlar inte om det.

Eller ja, inte bara.

Det handlar helt enkelt om att vissa ögonblick är för dyrbara för att släppa taget om.
Vissa eror för storslagna för att passera.

Somliga konstalationer, relationer, kombinationer för kompletta för att rymma någonting mer.

Men så kommer den dagen då flertalet är oundvikligt. Två blir en och en ytterligare är en för många.

Andras lycka är beundransvärd och jag önskar den inte ogjord.

Det hade däremot varit skönt att inte behöva känna mig utvärderad och bevakad,

att inte ständigt bli påmind om att vara nummer två.

För vem räknar platserna i hjärtat egentligen?

Självklart sitter det mesta i mitt huvud.

Åtminstone kan jag försöka låsas det och förändra det jag kan på hemmaplan.

Öppna upp fönstret och vädra ut spökena från igår.

Göra mig redo för att släppa taget om ögonblicken, erorna och somliga konstalationer, relationer och kombinationer.

Och ta beslutet och stå för det.

För det är verkligen allvarligt, men inte så viktigt.