Liberté, égalité, solidarité

Dansar barfota mot ännu en oviss höst.

Alltså, mästaren av ovisshet. Check.

Men jag tror jag gör det med flit. Vägrar slita upp innan now-or-never känslan är ett faktum.

Och tågpriserna har tokrusat i höjden. För att alla ska med.

I år vill jag int riktigt med. Jag är kluven i tu som björkstubbarna blev i juni.

Den klippska hjärnhalvan och ena bröstet är på väg mot malmö redan nu.

Men hjärtat och halspulsådern klamrar sig fast i norr.

Och fötternarå.

Mina barfotafötter har int varit så här värdelösa på tiotusen år.

Har int haft så många tillfällen att träna upp dom på grus.

För grus är utomhus och ofta placerat på väg mot äventyr.

Jag har visserligen haft en del äventyr den här sommaren men missat gruset.

Smågruse. Det som gör att en känner att en lever. Lillgruse som sprättar hål på sommarlädret.

Blodet blir svart och kanske hade det blivit blodförgiftning av hela skiten om int sjön hade varit nära.

Det känns som om sommaren har börjat om på nytt. I förrgår.

Konstigt bara att hösten har börjat rycka i hjärterötterna och nätterna är kolsvarta.

Så svarta som bara norrländska sensommarnätter kan bli.

Det luktar fränt men sådär barndomsgott. Sådär snart börjar skolan gott.

Eller blåbär är bäst i världen gott.

Det bästa gottet.