Liberté, égalité, solidarité

Jag lärde mig i tidig ålder hur det känns när en tror att hjärtat går sönder inifrån.

Det tog mig tio år att inse att hjärtat bara är en muskel.

Det går inte sönder så lätt.

Och det finns så många sätt att ge sitt hjärta på.

Var rädd om hjärtat, var det någon som sa.
Jag tror tvärtom att det är med hjärtat en ska vågspela.
Ge till de som har mindre.

Läka andras hjärtesorg med sina egna, noggrant skurna hjärteslamsor, tills deras egna har återhämtat sig.
Som med konstgjord andning.
Nej, var int rädd för att dela med dig av dina hjärtedelar.
Hjärtat växer tillbaka.

Annat är det med själen.
Där inne finns våra mest komplexa, noggrant uttänkta tankar.
En hel livstid av tankar.
Vilken skattkista att plundra.
Att leka med själen är som att leka med elden.
För eller senare bränner en sig.
Och när en väl har öppnat säkerhetslåset är det så lätt att bli rånad.
Alla rånar inte.
Men en vet aldrig.
Håll hjärtat varmt.
Men spara själen till de få förunnade.