Om att låta vara
Snön kom och med den sattes punkten för en era.
Flingorna raderade samtliga frågetecken och bjöd på svar.
Det snöade den första vintern i det nya livet.
Och det snöar den sista vintern i just det livet.
Jag tycker om när saker får gå runt varvet och liksom avsluta på ett liknande sätt som det inleddes.
Det blir så mycket tydligare vad som har hänt, satts i rörelse och förändrats där emellan.
Just den här punkten har varit en utdragen process.
En lång, nösse sjövild dragkamp mellan sentimental panik och framtidstro.
Lite grann som kampen mot tiden.
Balansen.
Den här gången blir min allra första gång där jag avslutar utan panik och sorg rivandes bland lungor och hjärtrötter.
Den första gången jag inte flyr utan såväl jacka som paraply; där relationer byggts upp på nytt istället för att raseras och brännas som gräs.
Som vanligt när jag tar ett avgörande beslut är jag rädd för att ha tagit fel.
Men den här gången är jag lugn i hjärtat.
Då gör det inte så mycket att rädslan ballar runt parallellt.
För jag känner mig fullkomligt trygg i att allting löser sig till det bästa i nästa hamn.
Och att allt blir skönt sen.
Kommentarer
Trackback
