Liberté, égalité, solidarité

Åk inte, sa barnet.

Någonting inom mig gick i kras.

Vad håller jag på med, tänkte jag.

Vad i hela helvetet håller jag på med.

Du växer ur barndomen, viskade en svag röst någonstans vid örat.

Men missade vist den sången om att tjejer måste höja sina röster för att höras.
Man kan inte gråta varje gång, sa den vuxna.

Varför inte, undrar jag.

Tårar är till för att fällas.

Göra ögonen så där vackert vemodiga.

Spegla såväl glädje som sorg, och allt där emellan.

I ögonen syns våra verkliga tankar.

Direktsamtal från själen.

Men vi har lärt oss att vända bort blicken.
Flacka medan vi talar, fixera på en punkt strax under det där vacka, ärliga.

Av rädsla, av skam eller på ren slentrian.

Om du bara inte ville åka hem, sa barnet igen.

Med ögon som int ens behöver ringa till själen.

Den är där, helt synlig.

Lyckades komma ihåg det som en vis person en gång sa om att ta beslut och stå för dem.

När vi ses igen är det kanske tö, sa jag, utan att flacka med blicken.

Då kan vi bygga ett hus av snö där det aldrig behövs några hejdån.
Och där farväl inte existerar, för att ingen behövde komma på ordet.