Om tramsighet och fullmåne
Kvällsprommisen. Söndag. Sent
Höll mig till framgator istället för bakgator.
Ni förstår ju själva.
Säger, tänker och känner att jag inte är otrygg i staden.
Sveriges Baltimore.
Ändå så ilar det till ibland.
När det är mörkt. Och jag möter personer.
Eller steg snabbar på bakom mig.
ca 10 cm nedanför hjärtat och 10 cm bakom magen ilar det till.
Avskyr den känslan. Den som håller i sig i ca 5 sekunder.
Sekunderna innan reptilhjärnan får smisk av rationella sektorn
och jag tar tillbaka kontrollen över kropp och tankar.
Ikväll högg det.
En svartmustig man möter mig på gatan.
Han går lite för rakt mot mig för att hugget inte ska infinna sig.
Jag känner hur ögonen börjar flacka.
Och hur axlarna drar ihop sig.
När mannen passerar tittar han på mig och brister ut i en trall.
Och när han går vidare nedför gatan hörs trallen lika högt som stegen.
I min promenadkänsla är jag plötsligt en mindre människa än vad jag var 2 minuter innan.
Förbannad blir jag. På mig själv. Men mest på att jag, du och alla andra har tillåtit oss att konstruera ett samhälle och en vardag där vi är rädda för varandra.
Hatkärleken inför självkritiken.
Glädjen över att han motbevisade de små, äckliga, okontrollerade tankarna som fick mig att anta saker om honom som jag inte har några belägg för.
Jag vill inte arbeta på den byggplatsen.
jag vill inte vara med i den designen.
Jag vill inte antas vara rädd.
Jag tänker inte antas vara rädd.
Resten av vägen trallar jag också mot alla som jag möter.
Ingen trallade tillbaka.
Men två log.
Inga ögon flackade, och inga axlar drogs ihop.
Och just innan jag kom hem kom fullmånen fram ur molnbanken.
hej lilla måne. du är fin
Kommentarer
Postat av: Hanna
Spelar ingen roll hur mycket styrketräning vi tränar, axlarna får ändå ingen bra hållning, det är hjärnan som måste få det. Vi som måste tänka fram hållningen, den räta ryggen och allt annat som bär upp grunden till alla huvudhusen.
Trackback
