Liberté, égalité, solidarité

Mina axlar befinner sig på en långt nordligare breddgrad än vad de bör.
Den konstanta oron inför oavbockade moment har gjort mig till en slags front-quasimodo.
Puckeln är inte lokaliserad till ryggen, utan jag har snarare en duo-puckel situation över mitt nackparti.
Ytterst oklädsamt.
Trots att jag har bockat av två av de tre mest akut bidragande faktorerna till axelresningen känner jag mig långt i från lugn. Min konfliktanalys är obefintlig och det ser inte superljust ut på min avbytarbänk.
Det känns som om jag har för många berg att bestiga, vilket är högst märkligt då jag lever och verkar i den, förmodligen, plattaste delen av sverige.
Mentala bergstoppar suger när klättringsutrustningen är på annan ort.
Det är helt enkelt för mycket att göra. Min kalender svämmar över av deadlines och själv vill jag bara krypa ihop i en soffa och se på hjärndödande underhållningsprogram tills jag domnar bort i semi-sömn.
Det känns som om jag har en liten jävul som har satt mina hjärtrötter på stickor. För varje ny maska drar hjärtat ihop sig i en ångestsnörp och andningen blir tyngre.
Det är en märklig känsla när stressen sätter sig i hjärtat och inte i hjärnan.
Tankelugnet är de facto oroande i sig självt.
Hjärnan tänker lugnande tankar, men hjärtat lever sitt egna liv.
Ett en-manna band med dåligt beat.
Våren lockar och pockar utanför, trugar med krims-krams och glimmande skatter.
Jag vill gå på skattjakt och insupa vårsol.
Om elva dagar åker jag iväg. Om 70 timmar ska jag vara klar med moment22 of the hour.
Dags att sluta leva i framtiden och slå ett slag för vad som händer här och nu.