Liberté, égalité, solidarité

Sömnlös natt. Oroliga drömmar.
Vrid-och-vändtid: ca 5 miljoner minuter.
I natt har det sexuella våldet ockuperat min hjärna och tankarna har riktats främst till Kongo och alla otaliga kvinnor och barn som lider i våldtäktskrigsföringens spår.
Sedan 90-talet har det sexuella våldet blivit en norm i DRR där våldtäkt är en självklar del i krigsföringen och i landets befrielseprocess. Krig skapade av män skördar offer i form av styckade underliv,
sönderbrända livmodrar och kvinnor som aldrig kommer att bli sig själva igen.
Kongos inhemska militär våldtar,
Rwandanska Interahamwe våldtar,
inhemska milisgrupper våldtar,
FN styrkornas militär våldtar
och med den rådande straffriheten i Kongo ställs ingen inför rätta.
Rättvisa som jag känner den känns som en rätt slak fras. 
Den rådande mentaliteten gör att soldaterna slipper känna ångest inför vad de har gjort.
Alla gör det, därför är det inte konstigt att jag gör det.
Vidskepelse rättfärdigar att soldater våldtar inför strid.
Den gamla schletna visan om maktförhållandet mellan män och kvinnor används som motiv.
Kvinnan är samhällets ryggrad, ändå exploateras hon och förgörs av männens primitivitet.
Mina tårar hjälper ingen att bli fri från förtryck, men mina tårar hjälper mig.
Att känna mig mänsklig.
Mitt bland allt ohumant som sker, hjälper de mig att känna mig mänsklig.
Men jag fattar inte, och kommer aldrig att fatta vidden av människans svaghet.