Liberté, égalité, solidarité

Jag tror inte att livet är designat för att levas lugnt.

Snarare tror jag att livskraften är som ett dånande vatten, en älv som rör sig framåt oavsett vilka hinder den stöter på.

Ibland smalnar den av och ibland breddas den.

Stenar och stockar, människor och dammar kommer i dess väg, men hur det än är så strävar den framåt.

De lugnare faserna av vattenpassagen är helt enkelt kraftansamlingar inför nästa stora pulserande frammarch.

Lugnet efter stormen.

Alla behöver vi andas in för att fortsätta.

Kanske behöver vi också perioder där kroppen, sinnena och de inre organen får varva ner.

Där anspänningar släpper på sig och axlarna ta sig ner mot lugnare breddgrader.

Men jag tror inte att det är mer än så.

Andningspauser.

Jag tror inte på att göra det till en heltidssyssla.

Det lugna livet.

Vad det nu än är.