Liberté, égalité, solidarité

Jag kvävs lite av alla känslor som växer inom mig.

Läggs på hög som tetrix bitarna som var så viktiga när en var liten.

Ingen bit verkar matcha den andra så det blir inga sprängningar i grunden där ny mark frigörs.

Jag känner mig som en återvinningsstation av känslor.

Mina, andras, ingas.

En lite för tight krage om halsen. Det går att andas, men vissa andetag gör nästan ont.

Det känns som om det stora isberget har tinat. och under vikten av isfettot har en skattkammare av känslor hukat under i tusen och tio år. Nu är berget borta och nu har de blottats.

Känsloanorektikern har börjat smaska både till höger och vänster.

Jag dör stora känslodöden av somlig musik.

Jag brinner av på människor och ting utan att de har gjort sig förtjänt av det.

Jag lämnar saker halvgjorda i ren protest för att sitta rastlös och stampa takten.

eller ge mig ut på en promenad för att lätta på frustrationen.

Det är som om jag lämnar kaksmulor efter mig för att någon ska plocka upp en och tänka: hitåt ska vi. vi har någon att hitta.

men utan att fatta att kaksmulorna ligger där för att jag ska hitta tillbaka.

Dom är inte till för någon annan.

Jag ska kunna hitta spårstigen.

Om jag så vill.

Någon gång i framtiden, när jag inte längre vill vara en hopplös känsloskatt.

Dumt att välja kaksmulor då kanske.

Eller så är det just det som är det geniala i det hela.