Liberté, égalité, solidarité

Vi är alla besökare på livets kaotiska tivoli.

Denna halvgalna, atrificiella skådeplats där brända mandlar blandas med kanderade äpplen,

och där människor kastar sig ut i svindlande, banbrytande trippar varvat med pariserhjulets stadiga rundgång.

Känslorna är mättade. En klumpig soppa av glädje, sorg, hysteri, rädsla och övermod.

Livet är en balansgång mellan eufori och deppbegravning.

Och balans är svårt.

När vi inte lyckas balansera, utan tippar åt den ena eller andra extremen, blir vi lätt frustrerade.

Somliga av oss biter ihop, sliter i kragen och snörper skärpet ett snäpp tightare.

Tar oss ur obalansen och påtar på med ett leende på läpparna.

Kanske är det lite stelt, kanske känns det lite inövat. Men ett leende är det likförbannat.

Andra av oss tappar greppet. Gör sig till offer för omständigheterna och väntar ut stormen, bidar sin tid och hoppas på att det blir skönt sen;att någinting eller någon utomstående ska rycka in och fånga upp dom med hjälphåven.

Det ena sättet är inte bättre än det andra.

Men våra olikheter blottas när situationer tvingas oss att välja strategi.
Om det är någonting som livet har lärt mig så är det att vi aldrig är starkare än våran svagaste punkt.

Vissa situationer kräver andra slags strategier än de vi kanske är vana vid.

Det finns sällan en one-hit-wonder lösning på livets utmaningar.

Men jag tror att vi ofta, på ren automatik, undervärderar våran egen storhet.

Överskattar utmaningarna och problematiken som vi möter.

Dukar under och slickar såren i förebyggande syfte. Innan dolkstöten de facto har slamsat sönder hudlagret och blottat köttet.

Vi får aldrig större börda än vi klarar av.

Det gäller bara att fundera ut hur vi bäst ska bära oket.