Om att släppa tag och släppa till
Det är någonting som luckras upp, maska för maska under hudlagret.
Där det är som tunnast, där huden nästan är transparent och ådrorna och benstrukturen syns igenom.
Någonting som har varit stelt och fastetsat har börjat frigöra sig.
Lite som pangea. Fast med färre delar.
Det är både skönt och oskönt, faktum är att jag inte riktigt har kommit underfund med hur jag ska ställa mig till det hela.
Ingenting kommer falla samman, svartbygget är säkrat med superlim, men jag är osäker på om jag gillar att strukturen ändras.
Det är svårt när planritningen liksom godkäns omedvetet och saker och ting går av sig själv.
Kontrollen rinner en ur händerna och det verkar som om någon annan rattar i förarsätet.
Nu vet jag ju att det inte är så, men ändå.
Bara känslan.
Lite vinande i maggropen, som det var den där gången på halkbanan.
Eller första gången på autobahn.
Det fina med kråksången är att jag har tid över att fundera på mina olika roller i livet.
Se mig själv från olika vinklar och öppna ögonen för sånt jag tidigare blundat för.
Och kanske är det i den stunden som maskorna går upp.
I och med att förståelsen för dom olika jagen ökar sjunker efterfrågan på självkontroll och cementerade självbilder.
Det är okej att spåra, kuka ur och inte alltid vara till lags.
I alla fall finns det dom som hävdar det.
Och det är okej eftersom det i det långa loppet är våra egna tankar om våra ageranden som laddar dom med värden och betyg.
Det är också då en på riktigt kan börja jobba med det en har.
Hemmaplansbiten.
Den där 'du kan aldrig förändra någon annan i grunden än dig själv'.
Sen beror det såklart på vars en anser att grunden ligger.
Somliga behöver spade, andra kan hålla till godo med hacka.
Inget är bättre eller sämre och oftast så svettas en lika mycket oavsett vilket verktyg en jobbar med.
Förrutom med yxa förstås.
Men vem vill egentligen klyva sin grund i tu?
Kommentarer
Postat av: Hanna Strand
Kanske skulle det passa med en plan- och bygglag för livet. Nån annan som styr åt en när man lämnat in ansökan. Som fattar ens beslut efter man själv fattat det första. Där det till och med finns undantag (som man själv har så svårt för). Kanske äre undantagen man ska lära sig, kanske äre undantagen som utgör alla delar i ens livs pangea. Superlimmet asså. Det håller väl ihop undantag och rutiner?
Trackback
