Liberté, égalité, solidarité

Vi har sett många frihetskämpar komma och gå.
Hundratals organisationer och rörelser har strävat mot målet frihet och frigörelse och otaliga demonstrationer, aktioner och kampanjer har organiserats och genomförts i frihetsrörelsens kamp.
Frihet och frigörelse låter för de flesta som goda mål i sig, men problemet kvarstår att det inte alltid är solklart vems och vilkas frigörelse det gäller.
Redan under saltmarchen i Indien med Ghandi i spetsen drogs en linje mellan män och kvinnors deltagande i kampen. Kvinnor var uteslutna ur den pacifistiska rörelsen då de ansågs motverka rörelsens syfte och kvinnor osynliggjordes därför och omslöts inte av den aktivism som kokade längs med hela Indiens pulserande halspulsåder.
Otaliga teorier och utkvistlingar har sedan dess väljt och vrakat ur den pacifistiska grundteorin, valt ut de delar från buffén som ter sig mest attraktiva för att lämna andra därhän.
För ovanlighetens skull sitter jag inte och häckar på en bunt statistik eller ens några fiffiga siffror i tabeller som kan tala för eller emot en fortsatt exkludering av kvinnor i ledet av frihetskämpar.

Däremot så anar jag ugglor i mossen, som alltid när en grundteori exkluderar somliga till fördel för andra.

Teorier utvecklas och avvecklas, och det lånas friskt dem emellan. Grundteoriernas pelare tenderar dock att leva kvar och ligga till grund för nya, sk. moderna rörelser.

Det sägs ibland att om roten till grödan är rutten innan den planteras om så spelar det ingen roll hur fin kvalitén på den nya jorden är; hur mycket solsken eller näring som plantan får, plantan kommer ändå inte att växa.
Den enes död blir den andres bröd, och frihet och rättigheter för några leder 8 gånger av 10 till att andra snuvas på kompotten.

Om vi fortsätter att prioritera tid före utforming, uppmärksamhet före dynamik så kommer frihetsrörelser och aktivism i alla dess former att gå i samma fälla.

Vi exkluderar och trixar, delar ut VIP biljetter till de vi valt att prioritera medan de andra får hoppas på att stå först i ledet nästa gång.
Det är inte alltid kvinnor som drabbas (kvinnorörelser tenderar att utforma sin rörelse på liknande sätt) men minoriteter av olika slag gynnas och missgynnas i en ständigt loopande trist cirkel som vi ännu inte har brutit eller ens ifrågasatt särskilt ivrigt.
Frihet och rättvisa har blivit ett radarpar som flanerar kring i de demokratiska städerna arm i arm, men om vi inte börjar ifrågasätta frihetens betydelse och rättvisans utslag så riskerar begreppen att hamna på utopihyllan, eller rent utav i flosklerpåsen.
Kanske är vi egentligen mest rädda för att ledorden för hundratals år av enad kamp ska gå förlorade.

Och kanske är det just den rädslan vi kan underminera genom att syna ledorden i fogarna.