Liberté, égalité, solidarité

Det är en mäktig känsla att känna att processen går framåt.

Att leva och lära, göra om och göra annorlunda.

Jag vågar mig på att påstå att jag har börjat bryta mönster,

eller snarare börjat ta steget från den teoretiska nivån till den praktiska.

Det är mäktigt och skrämmande på samma gång.

Mäktigt för att det motbevisar mina tidigare, ologiska men verkliga, tankar om somliga betéenden som statiska.

Skrämmande eftersom det någonstans känns som om jag gör mig av med en gammbekant.

Nästan en kär vän.

Som med så många destruktiva betéenden lär vi oss att lita på betéendet i sig, klamra oss fast vid dess abstrakta existens som om det är någonting faktiskt som vi nästan kan ta på. Känna under fingertopparna och tröstas av.

A hell of a friend. Med sådana vänner behöver en knappast några fiender.