Liberté, égalité, solidarité

Jag längtar med hela mitt hjärta.
Inte långt bort, för en gångs skull, utan efter att få stanna kvar.

Hänga ut och dra in luft i lungan för att sedan låta den sippra ut igen.
Långsamt, regelbundet.
Jag längtar efter krispiga löv på marken som sparkas undan av vattentät känga.

Jag längtar efter isiga ögonfransar och rosor på kind.

Den första snön och tid över till att experimentera.

Jag längtar efter att få vara spontan på riktigt, att slippa låssas spontanisera för att en är för medveten om konsekvenserna.
Jag längtar efter att tänka långsiktigt och arrangera mitt liv därefter. Köpa en bokhylla och arrangera upp mitt livsverk.
Jag längtar efter att våga hålla någons hand utan att undra över hur snart jag bör eller måste släppa taget om den.
Och jag längtar efter att inte längta så fasligt, utan att istället vara tillfreds med att saker är som de är och är så av en anledning.
Å andra sidan längtar jag efter äventyr och efter att känna sprattlet i restarmen, att inte veta vad morgondagen bjurrar på förrän bjusseriet redan börjat.
Jag längtar efter att förlita mig på turpåsens innehåll och att behöva höfta till lösningar till trubbel och kalabalik.
Jag längtar bort men jag längtar hem.
Jag är vettskrämd och råtrygg på en och samma gång.
Feberfnittrig och rårealistisk.
Förhoppningsfull och cynisk.
Överambitiös och rävlat.
Jag vill och vill inte.
Orkar men pallar inte.
Opackad men resklar.
Men framför allt nå grönjävulskt nyfiken.
Och fullständigt övertygad om att saker är, och att allt kommer att bli bra vad som än sker.