Liberté, égalité, solidarité

Om att dras emellan

Jag kommer närmare och närmare punkten där min framtidsångest ankrar sig på grundare vatten.

År in och år ut har spenderats med en ångestknäpp ungefär var tredje månad där samtliga val jag någonsin tagit och åtskilliga vägar jag valt att gå har omvärderats. Kritiskt granskats för att sedan sågas brutalt.

Nu var det ett tag sedan jag kämpade med framtidsångest. Snarare har den lämnat plats för en djup och aldrig sinande existensiell ångest där livet i sig självt ligger under luppen. 

Hur vill jag leva mitt liv. Vars vill jag leva det och med vilka vill jag dela det?

Jag slits ofta mellan två särskilda ställen på jorden. 

Hade jag vetat om lokaliseringen av mina nutiuda slitningspunkter för ett par år sedan hade jag tappat andan och slagit mig för knäna.

Så långt från ursprungsplanen är de bägge.

Hem ställs mot hem. 

Hjärta mot hjärta.

Hjärna mot hjärna.

Trygghet mot äventyr, och möjlighet mot omtänkande.

Det där förbannade om'et.

Om bara. Om inte. Om. 

Nu är det inte så.

Jag hade satt punkt. Åtminstone i mina egna tankar.

Men om'et får mig att tvivla. Vackla. Och längta hem.

 

 

Om:et är en båt du aldrig kanske kommer kliva av, men som går långsammare ibland än andra gånger. Du är välkommen att docka i hamn här i hamnen när du vill, jag är där nu. Med båten på ett kaffehav. Jag brygg!

Jag försökte kolla efter ditt nummer på eniro eftersom att jag har ett paket som jag skulle skicka för ett år sen tyyp som kom fram fel och sen vart det aldrig av. Men paketet ligger i hallen och jag behöver en adress. Lev du så skicka den till mig! Såg du försvann från Fejjan så jag kan ba få tag i dig häär!