Om att vara turist i tillvaron
Plötsligt är det som om jag inte riktigt vet vems kanot jag paddlar.
Jag känner längst inne att den är min,
men är den någon annans också?
Jag har rusat in i en helt ny tillvaro som får tiden att smälta som istappen i blidväder.
Tre veckor, poff.
En månad, poff.
Jag var i kontroll när året tog sitt första andetag.
Kanske är jag utåt sett mer kontrollerad nu, sjumiljoner dagar senare.
Men inom mig brusar havets våg, och jag får inte riktigt fatt i de trådar jag höll i tidigare.
Det finns en tanke i mig som säger: Det är så det går när en släpper människor in på livet.
Fler människor som har hjärta och hjärna att värna om.
De som vet, de säger att en inte kan värna om alla.
Jag tycker att det är värt ett försök.
Alla ska med, fast färgat i rött.
Men det innebär att känslomänniskan får ta en del stryk.
Det gäller att försöka förstå, försöka kompromissa.
Så länge en inte kompromissar med sig själv.
Nöj dig alltid, sa klanen.
Nöj dig aldrig, säger jag.
Någonstans känns det rent och bra.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner som om jag förlorat något på vägen.
Kommentarer
Postat av: Hanna
H E J A T J E J !
Trackback
