Liberté, égalité, solidarité

Ibland ser jag livet som ett garnnystan. 

En tråd som än dras ut, än trasslas, och än reds ut. 

Garnet ändrar färg, som det mest magiska garn i världen.

Och det slutar aldrig att förvåna. 

Ibland sätts garnet på nålar, stickas till ett par sockar till någon som behöver dem för att värma rötterna.

Ibland en tröja, liksom ett skal för omgivningen. 

En sköld nästan. 

Någon gång blir det en halsduk av det hela.

Något som snörs omkring halspulsådern och döljer halsen för insyn.

Sveper om musklerna som bär upp hjärnbalken, 

kanske det viktigaste plagget.
Även om somliga inte ser halsdukar som plagg.

Inget värmer som garn. 

Inget trasslar som garn. 

För första gången på länge verkar mitt garn vara ihoprullat till ett fulländat garnnystan.
En rundad perfektion.

Det skrämmer mig. 
För under ytan är det allt utom perfekt.
De få timmarna som spenderas med tankespökena vittnar om en oreda olikt andra oredor från tidigare vårar.

Det får mig att bli på min vakt.

Lugnet före stormen.

Stormen som river öppet hav.

Aldrig bli bekväm.

Aldrig slappna av.
Aldrig ta något för givet.

Livets läxa säger att garn aldrig går att beräkna.

Och när en har att göra med garn slutar en alltid upp med ett dussin tåtar, redo att slinka ur greppet.

Garn är oberäkneligt.

Precis som livet.

Men det är skönt att stryka mot kinden.

Just som livet.