Om att inte alltid vilja förstå
I våran kommunikationsmall har förståelse blivit inkodat på permanent basis.
Ingen verkar veta hur, när eller varför det blev så.
Vi vill förstå så gärna att vi ibland glömmer bort att ta in det vi ska förstå.
I vår längtan efter att vara just så obegränsat förstående missar vi kärnan i dilemmat.
Att lyssna.
Att ta in.
Att inte bekräfta en känsla vi inte har en aning om genom att ge svar på tal.
Dra en egen dänga.
Eller helt enkelt absorberas i våran rädsla för att verka oförstående.
I brist på något odefinierat glömmer vi bort att vi gavs fler öron än munnar av en anledning.
Lyssna mer än du talar när någon annan vecklar ut ett känslopaket.
Lyssna på annat sätt än du talar när du har hand om en känsloskatt.
Lyssna bakom talet om du vill förstå tanken bakom känslomolnet.
Känslor är trots allt bara fluff. En bomullsvägg som skyddar tankemönstrena bakom.
En hinna som bara delvis släpper igenom en fabrikation, en återspegling.
Som plastfolie fast snäppet kladdigare.
Livet i smutsiga linser.
Livet i smutsiga linser.
Vi förstår inte allting alltid.
Faktum är att det ofta är mer hjälpsamt att inte försöka förstå det obegripliga.
Någon annans unika känslor.
Låta tystnaden uppmana eller ouppmana till fortsatt tal.
Tystnad är också kommunikation.
Kanske den viktigaste kommunikationen i dessa dagar.
Som de finska gubbarna som kan sitta i dagar och oförstå i varandras tystnad.
Att våga låta tystnaden tala.
Att våra vara oförstående.
Det är mod.
Det är ärlig tillgivenhet.
Det är ärlig tillgivenhet.
Och det är kommunikation
Kommentarer
Postat av: Hanna
Undra vad kilopriset är per känsla. Kan bli ett jävla dyrt känslopaket i känslocharken.
Trackback
