Liberté, égalité, solidarité

Det är tydligt på en flertal ställen i världen. I samtliga världsdelar. 

Förtrycket mot människor som bestrider heteronormen och lever ut sin sexuallitet, eller sin non-sexualitet, på andra villkor än vad den "fria" heterovärlden en gång myntade. Och återskapade. Och åter återskapade.

USA, Ryssland, VItryssland, Brasilien, Singapore, Indien, Uganda. Listan går vidare.

I Uganda har motståndet mot dödsstraff för LGTBQ-personer nästan helt förintats, och i motsats till många andra länder finns det ingen radikal ungdomsfalang som kryter nävar och opererar i opposition till detta.

Generation efter generation har istället fostrats in i LGTBQ-hat, och heteronormen i extremum har fått klösa sina klor allt djupare in i landets kött och blod. 

Jag funtar på vad som opponerar sig när politik och rättvisa missunar många och gynnar få. 

Musik. Konst. Text. Tal.

Jag tänker på alla människor som hjälpt mig i min tid, genom att våga vägra den norm de lever i och agera avant garde för liktänkande. 

Emily Dickinson som vägrade kuk.
Eleanor Roosvelt som tog bisexualitet in i politiken i USA.

Leonardo DaVinci som sprängde barriärer med sitt intellekt.

Lou Reed som vågade vara bisexuell i en tid där bisexuella int fanns.
David Bowie, Elton John, Freddie Mercury som utmanat det androgyna.
Ani Di Franco.
Morresey som gör ett slag för den könlösa erotiken och kärleken.
Fergie som laddade HipHop scenen med sin kärlek till kvinnor.
Maja Ivarsson som öppnade ett par ögon i Sverige och spräckte Eva och Efva stämpeln.
Lady Gaga som bryter norm efter norm.
Sinead O'Connor som fick mig att tänka på 90-talet.

Tracy Chapman som för alltid är min gudinna.
Listan kan pågå för alltid.

Att få igenkännande inom den kulturella sfären är nödvändigt för att fortsätta kämpa.

Särskilt då en kämpar i motvind. 
Jag vill se Lady Gaga gå lös i New Dehli.

Jag längtar efter Ugandas första kvinnliga LBTQ ikon. Utanför politiken. 

Jag längtar efter att få se Elton John spela i Ryssland.
Jag hoppas David Bowie spelas högt och tydligt på nattklubbar i Minsk.

Jag vill se Tracy Chapmans namn överallt i Indonesien.
Men mest av allt hoppas jag att oppositioner över hela världen tar tillbaka sin kamp för jämlikhet, rättvisa och frihet. Och att den kampen blir könlös.