Liberté, égalité, solidarité

Om rädsla och om låta gå

En kan ana rädsla på långa avstånd. 

Det osar, liksom av sprit. 

Det finns många anledningar till att en räds en människa. 

Känslorädslan är bland de värsta bovarna i dramat. 

Rädslan för att vistas i samma rum som någon, att möta denne på tåget, i affären, i baren. 

Rädslan har ingenting att göra med att rädslas att få se någonting en int gillar. 

Snarare tvärtom. Att påminnas om vad det var en gillade. När det fortfarande är för tidigt. 

Det finns ingen tidsram för känslor. Ingen fastställd läktid för hjärtan som strimlats sönder. 

Någonting av det värsta är när denne har kommit längre än en själv. Och därför envisas med att söka upp en.

Jag förstår det nu. Jag envisas när jag borde respektera. Acceptera att viss läkning kräver en livstid och mer. 

Att det aldrig kan bli som förr, hur gärna jag än vill. Det kommer ligga sår ivägen.

Sådanna som int lappas ihop med plåster eller tejp. 

Jag vet att det bästa vore vara att släppa taget, låta röet flyga för vinden. 

Det har jag vetat länge. I över ett år. Men jag har int förmått mig. Av själviskhet.

Det är dags att snöra iväg ännu en pusselbit från livspusslet. 

Acceptera att det aldrig blir färdiglagt, int i detta mönster.

Tur en kan klippa och klistra. 

Mosaiken läggs åt ett annat håll. Det är dags att välja.

 

 

 

 

 

 

KÄNSLORÄDSLAN. Svenska Akademien, ser hit! Nyordet! Stryk massa och stoppa in det (där), förklara mer än flera andra (onödiga) ord så det så! Och du Sanna, det där med livstid, tänker att du tror det nu. Men liksom fångar som kommer ut trots att dom fått livstid så kommer du att segla ur det. Geggsjö, åror som ruttnar. Men vet du, åror är råbilliga på Intersport till exempel. Byt ut, ro in, ro sönt. Du kommer framåt, men aldrig fram. Vem fan vill det!