Liberté, égalité, solidarité

Ser bilder på orkaner och undrar om jag är mitt ett stormens öga.

Känner mig för i det lugn som döljer kaos och röra.

Den syns int för andra, de som int tittar så noga och som bryr sig föga.

 

Vi har alla våra orkaner, men glömmer att de börjar som krusningar på vatten.

Innan svallvågen kan ytan ligga blank.

Men det blåser upp till storm ibland, river upp tankar som bankar - helst om natten.
och just då är det svårt att finna ro.

 

Vi neglekterar våra orkaner när dom är timida, som sommarbrisen som fläktar.

Som så mycket annat glömmer vi dom när dom gör som vi vill.

Sedan förbannar dom när vi går i bitande motvind mot livets alla måsten som gäktar. 

bara. ett. måste. till.

 

Vi tackar dom när vi tappat årorna till ekan som vi ror i.
Och dom blåser oss mot hamnar där varma famnar och stora léenden finns.

Vi Älskar dom när en är redo för dom och kraften de frigör gör en helt friktionsfri. 

Ibland är det som om vi inte ens minns,

 

Att det finns människor som int hittat sin orkan än;

som antingen förnekar dess existens, om de ens, vågat tänka att de förtjänar en sådan turbulens.
de ser sig själva mer som fiende än som en vän.

 

Det finns de som aldrig vågat hoppas, på att en naturkraft som sällan stoppas

kan återspegla deras inre.

de gör sig mindre,

än vad de någonsin kan bli i andras ögon, på andras läppar, i andras tankar.

som om de skäms för att någon spetsar öronen för att få höra just hur deras hjärta bankar. 

när hjärtat bankar är kroppen vid liv.

 

Vi får ofta höra att orkaner

föds på oceaner,

men kommer vi ihåg att vårt inre också är en ocean?

ett öppet vatten, ibland sval som gryningstimman, andra gånger mörk som natten

 

men ständigt i rörelse. varenda puls och vibration syns på denna yta.

ibland får det vågorna att ryta, vilda och otämjda 

och ibland är det lugnt. 

lugnt som i stormens öga, 

som ingen i mig ser, för att de inte tittar så noga och bryr sig föga.