Liberté, égalité, solidarité

2015s sista sång: 

Skriver saker utan betydelse,

tänker tankar som aldrig yttras.

Känner ett hjärta banka oregelbundet

under ett lager hud som slutat vibrera.

Där finns en blodsmak i munnen som sällan försvinner

järn oxideras men bryts inte ner.

Livstavlor hängs upp på väggar som nidbilder av tider som passerat.

Jordens rörelse gör dem snea och skapar inkonsekvens.

Hur ofta du än rätar upp tavlorna så går det inte att undvika det skeva, det snedvridna.

 

Att hålla ett system om ryggen, acceptera ryggdunkandets rytmiska trumma och dansa till den är att förneka egenvärde. Mitt, ditt och andras. Framförallt de människors egenvärde som har urholkats på grund av händelser de själva inte har valt. 

Att hålla ett system om ryggen som dagligen loskar på dem som redan ligger är att titta bort. 

Att förneka.

Att räta upp tavlor som är skeva.

Det har spikats friskt i min kista under de senaste åren. Turligt nog är min kista gjord av virke som härdats av tidens tand. Virke som är impregnerat av voima, medmänsklighet och mod. Av kamp, stämbandskramp och kängstamp. 

Höjda röster ska inte krävas för att någon ska lyssna. 

Men när vi har utformat ett system utifrån skriker högst skriker bäst så får vi allihopa ta och stämma in.

Låt oss höja våra röster för att höras. 

Och släppa ryggen på ett system som ändå aldrig kommer att stå på vår sida.