Materialistisk måndag
Det är måndagen innan måndagen innan vi åker. Biljetten är bokat och det mesta är klappat och klart. Ptjao, utom allt utom det mesta..
Idag var tanken att jag skulle njuta av min enda lediga dag denna vecka, mysa,flamsa omkring; tvätta, packa, styra hit än dit, ringa symboliska personer-jag-måste-prata-med-innan-jag-åker etc. etc.
istället vaknade jag med avdomnade armar och ett skarpt begär av att inte göra allt jag tänkt, utan göra precis tvärtom. Så det blev stan, indisk mat, hönskjakt på och i affärer, hets med vinterkapps-uppbärning på vinden, vegBÖRJARE med barcafamiljen och film. Film. FILM.
Funny games, en film gjord för att framställa hur våldet visas, används, exploateras i/genom/på filmer.
Terror för sinnet.
Jävligt äcklande, känslokall men framför allt mästerlig.
Se, om ni kan. Och följ upp med intervjun placerad bland extramaterialet. Göre.
Men se den inte ensam. Ta nusses råd och försök att inte tänka och reflektera särskilt mycket under själva filmen, glo och ta in. Men ta fram reflektion och diskussion efteråt.
Vi hade en del delade meningar, men ett gemensamt tycke och faktiskt gillande för och av filmen.
Jag själv fastnade för hur den frammanade relativt oanvända känslor hos mig. Och att den sjuka tvisten i mitt sinne fick arbeta och utfodras lite. För en sjuk tvist finns hos alla människor, det är jag övertygad om. Mer eller mindre tillgänglig visserligen, men den finns där.
Idén till filmen föddes av en undersökning där man belyste brott begådda av barn från medel- eller överklassen. Barn som begår brott, inte av orättvisa skäl; för att hämnas, ge tillbaka, utan för att känna en viss känsla. Ett slags klimax. Ett avbrott i tristessen.
Ingen felaktig spegling av dagens samhälle. Människan som har råd och möjligheter är uttråkad, blassé - jag håller med dig nusse, och olika individer hanterar tristessen på olika sätt. Vissa kriminellt, andra inte. Men ATT det faktiskt finns en koppling är så jävla sjukt. Och kräver eftertanke. Fylla och knark,gårdagens underhållning deLuxe, måste nu utvecklas vidare, pressas en bit längre. Fylla som leder till stöld och garv över situationens upphetsning. Eller misshandel. Eller plågeri. Moralen hamnar i skymundan för tillfällets lust.
och vars går gränsen? När vänder trenden? Eller är det som med pringles, once you pop you can't stop? När vi väl överträtt linjen kan vi inte smyga tillbaka?
I takt med att vi utforskar och vänder ut och in på hjärna och psyke, hittar nya psykologiska "fel" och "sjukdommar" ökar acceptansen för våld, brott - kriminalitet. Efter varje mord eller grövre våldsdåd genomgår gärningsmannen/kvinnan en rätsspsykologisk undersökning. "nej, personen i fråga är inte psykisk sjuk. släng'en i finkan". "ja, personen i fråga är psykisk sjuk och behöver vård" equals brottet är inte lika grovt. Gärningsmannen/kvinnan inte lika skyldig och konsekvenserna inte lika allvarliga. Ändå är det samma brott som begåtts. Samma antal grovt misshandlade, plågade, mördade, våldtagna..men utfallet ter sig olika. Psykisk sjukdom blir en förmildrande omständighet, en räddning. Jag håller med om att psykiskt sjuka bör och har rätt till att få hjälp. Men brottet som begås är i sig fortfarande lika grovt. Människor lider lika mycket vare sig gärningsmannen är psykiskt sjuk eller inte. Hur bedömmer man? Vad är "normal" och vad är "psykfall". Vars övergår tristessen till verkligt sjuk? Och vad skiljer en psykopat från någon som tänjt för mycket på sina gränser och spottat moralen i ansiktet några gånger för mycket?
Klockan är 3 och jag borde sova. Men mitt psyke är för överbelastat.
Idag var tanken att jag skulle njuta av min enda lediga dag denna vecka, mysa,flamsa omkring; tvätta, packa, styra hit än dit, ringa symboliska personer-jag-måste-prata-med-innan-jag-åker etc. etc.
istället vaknade jag med avdomnade armar och ett skarpt begär av att inte göra allt jag tänkt, utan göra precis tvärtom. Så det blev stan, indisk mat, hönskjakt på och i affärer, hets med vinterkapps-uppbärning på vinden, vegBÖRJARE med barcafamiljen och film. Film. FILM.
Funny games, en film gjord för att framställa hur våldet visas, används, exploateras i/genom/på filmer.
Terror för sinnet.
Jävligt äcklande, känslokall men framför allt mästerlig.
Se, om ni kan. Och följ upp med intervjun placerad bland extramaterialet. Göre.
Men se den inte ensam. Ta nusses råd och försök att inte tänka och reflektera särskilt mycket under själva filmen, glo och ta in. Men ta fram reflektion och diskussion efteråt.
Vi hade en del delade meningar, men ett gemensamt tycke och faktiskt gillande för och av filmen.
Jag själv fastnade för hur den frammanade relativt oanvända känslor hos mig. Och att den sjuka tvisten i mitt sinne fick arbeta och utfodras lite. För en sjuk tvist finns hos alla människor, det är jag övertygad om. Mer eller mindre tillgänglig visserligen, men den finns där.
Idén till filmen föddes av en undersökning där man belyste brott begådda av barn från medel- eller överklassen. Barn som begår brott, inte av orättvisa skäl; för att hämnas, ge tillbaka, utan för att känna en viss känsla. Ett slags klimax. Ett avbrott i tristessen.
Ingen felaktig spegling av dagens samhälle. Människan som har råd och möjligheter är uttråkad, blassé - jag håller med dig nusse, och olika individer hanterar tristessen på olika sätt. Vissa kriminellt, andra inte. Men ATT det faktiskt finns en koppling är så jävla sjukt. Och kräver eftertanke. Fylla och knark,gårdagens underhållning deLuxe, måste nu utvecklas vidare, pressas en bit längre. Fylla som leder till stöld och garv över situationens upphetsning. Eller misshandel. Eller plågeri. Moralen hamnar i skymundan för tillfällets lust.
och vars går gränsen? När vänder trenden? Eller är det som med pringles, once you pop you can't stop? När vi väl överträtt linjen kan vi inte smyga tillbaka?
I takt med att vi utforskar och vänder ut och in på hjärna och psyke, hittar nya psykologiska "fel" och "sjukdommar" ökar acceptansen för våld, brott - kriminalitet. Efter varje mord eller grövre våldsdåd genomgår gärningsmannen/kvinnan en rätsspsykologisk undersökning. "nej, personen i fråga är inte psykisk sjuk. släng'en i finkan". "ja, personen i fråga är psykisk sjuk och behöver vård" equals brottet är inte lika grovt. Gärningsmannen/kvinnan inte lika skyldig och konsekvenserna inte lika allvarliga. Ändå är det samma brott som begåtts. Samma antal grovt misshandlade, plågade, mördade, våldtagna..men utfallet ter sig olika. Psykisk sjukdom blir en förmildrande omständighet, en räddning. Jag håller med om att psykiskt sjuka bör och har rätt till att få hjälp. Men brottet som begås är i sig fortfarande lika grovt. Människor lider lika mycket vare sig gärningsmannen är psykiskt sjuk eller inte. Hur bedömmer man? Vad är "normal" och vad är "psykfall". Vars övergår tristessen till verkligt sjuk? Och vad skiljer en psykopat från någon som tänjt för mycket på sina gränser och spottat moralen i ansiktet några gånger för mycket?
Klockan är 3 och jag borde sova. Men mitt psyke är för överbelastat.
Nerv-natt
Trots feber-tröttheten som gnager i varenda fiber av min kropp så finns det en annan kraft som har större inverkan på mig; den kraft som hindrar mig från att slagga, trots min kropps oerhörda trötthet över kampen mot feber och oönskade baciller. Den kraften har många namn. Vissa kallar den noja, andra ångest och i undantagsfall klassas den som rädsla. I folkmun skulle jag inte använda något av nyss nämnda namn. Jag står, i ärlighetens namn, fullt och fast vid att jag inte brukar haka på och hänga i takt med dessa känslor. Överhuvudtaget. Eller, åtminstone inte inför en resa, flytt eller annat som omfattar stor förändring, slickar gränslandet till äventyr.
Men så sitter jag lik förbannat här, 3 på morgonen i ett becksvart norrland och oroar (det ordet passar mig nog bäst) mig över "hur det ska bli", "att jag inte gjort.." eller "hur jag kommer att kunna hantera.."
Bort det. Det fanns trots allt inte där igår.
Nä, det kom tamefan lika ovälkommet och oväntat som ett klamydiabrev på posten efter ett par månader i celibat.
Där låg jag, Feber-Sanna, utmattad och utblottad. Äcklig, nedgången och på gränsen till medvetslös.
Smack. En tanke bokstavligen slår sig in i hjärnan. Smack, ännu en. Denna klistrar sig på näthinnan så jag knappast kan undvika den hur jag än vrider och vänder på mig. Smack, smack, smack. Rond 1 är över och jag är slagen.
Rond 2 tar sin början och jag är svag; ynklig och patetisk. Tankarna är i överläge och jag ger efter. Oron böljar plötsligt över mig i vågor. Kokande och isande om vartannat. Jag nojar fan!
Vad hände med tillförliten gentemot mig själv; tron, nejfan! Övertygelsen om att jag faktiskt är kapabel att klara de flesta situationerna galant, hantera och dessutom hålla huvudet kallt?
Vad hände med att tänka positivt, inte se det svarta före det färggranna och inte sakna innan man vinkat av?
Varför oroa när man kan roa, fin tanke men i längden?
Varå Fuck längden. Den kommer sen.
Men om inte?
De river och sargar inom mig, de olika rösterna. De olika inställningarna och attityderna. Jag har dock inte kilat statigt med någon av de båda på mycket mycket länge. Så varför nu? När jag inte kan känna igen mig i endera?
När jag inte har anledning?
Är det en tillbakahållen insikt i hur nära det egentligen är? En sentimental reflektion över "hur bra vi har haft det"; en, snudd på, patetisk hulk över att den här gången är det ofrånkomligt; jag är gone nästa gång jag landar på sveas mark - jag flyger på riktigt nu? Nästa gång kommer jag inte slå mig ner på hallonet när jag är tillbaka, på det välbekanta och trygga berget. Nä, då kommer jag söka mig annorstädes för att kanske bygga lite på riktigt, och inte luffa runt ett halvår här, än där, leva i resväska men ändå så småningom "komma hem". En hulk över hur jävla snabbt allt rinner iväg; månader, år, livslängder, relationer, chanser och ungdomliga nycker, accepterade infall?
Eller en ren ynklighetskänsla, frammanad av febbe och bacilusker? en smak av hur sweet det egentligen är att bli ompysslad och tyckt-synd-om för en dag? En sötma i mungipan som talar om föräldrars omvårdnad och omgivningens medlidande? och mjölk i kylen och ost på mackjäveln?
En blandning kanske. Hur som haver, jag tycker inte om det. Och jag tänker avliva den känslan fortare än kvickt.
Repa nytt mod och svälj sentimentaliteten. Den är inte särskilt klädsam.
På tal om kläder är det dags att börja tvätta.
Men så sitter jag lik förbannat här, 3 på morgonen i ett becksvart norrland och oroar (det ordet passar mig nog bäst) mig över "hur det ska bli", "att jag inte gjort.." eller "hur jag kommer att kunna hantera.."
Bort det. Det fanns trots allt inte där igår.
Nä, det kom tamefan lika ovälkommet och oväntat som ett klamydiabrev på posten efter ett par månader i celibat.
Där låg jag, Feber-Sanna, utmattad och utblottad. Äcklig, nedgången och på gränsen till medvetslös.
Smack. En tanke bokstavligen slår sig in i hjärnan. Smack, ännu en. Denna klistrar sig på näthinnan så jag knappast kan undvika den hur jag än vrider och vänder på mig. Smack, smack, smack. Rond 1 är över och jag är slagen.
Rond 2 tar sin början och jag är svag; ynklig och patetisk. Tankarna är i överläge och jag ger efter. Oron böljar plötsligt över mig i vågor. Kokande och isande om vartannat. Jag nojar fan!
Vad hände med tillförliten gentemot mig själv; tron, nejfan! Övertygelsen om att jag faktiskt är kapabel att klara de flesta situationerna galant, hantera och dessutom hålla huvudet kallt?
Vad hände med att tänka positivt, inte se det svarta före det färggranna och inte sakna innan man vinkat av?
Varför oroa när man kan roa, fin tanke men i längden?
Varå Fuck längden. Den kommer sen.
Men om inte?
De river och sargar inom mig, de olika rösterna. De olika inställningarna och attityderna. Jag har dock inte kilat statigt med någon av de båda på mycket mycket länge. Så varför nu? När jag inte kan känna igen mig i endera?
När jag inte har anledning?
Är det en tillbakahållen insikt i hur nära det egentligen är? En sentimental reflektion över "hur bra vi har haft det"; en, snudd på, patetisk hulk över att den här gången är det ofrånkomligt; jag är gone nästa gång jag landar på sveas mark - jag flyger på riktigt nu? Nästa gång kommer jag inte slå mig ner på hallonet när jag är tillbaka, på det välbekanta och trygga berget. Nä, då kommer jag söka mig annorstädes för att kanske bygga lite på riktigt, och inte luffa runt ett halvår här, än där, leva i resväska men ändå så småningom "komma hem". En hulk över hur jävla snabbt allt rinner iväg; månader, år, livslängder, relationer, chanser och ungdomliga nycker, accepterade infall?
Eller en ren ynklighetskänsla, frammanad av febbe och bacilusker? en smak av hur sweet det egentligen är att bli ompysslad och tyckt-synd-om för en dag? En sötma i mungipan som talar om föräldrars omvårdnad och omgivningens medlidande? och mjölk i kylen och ost på mackjäveln?
En blandning kanske. Hur som haver, jag tycker inte om det. Och jag tänker avliva den känslan fortare än kvickt.
Repa nytt mod och svälj sentimentaliteten. Den är inte särskilt klädsam.
På tal om kläder är det dags att börja tvätta.
lunsiga sockar och busblåsig söndag
Sovjetsöndag nanting. Inrutat sverigeliv; 4 liter mjölk på ICA och köttfärsbiffar med vitkål och lingon.
Husmans och lättmjölk.
Men så smyger sig den röda mjölken ner i kundkorgen, köttfärsen byts ut mot quorn och 2,8or eller cola dricks till söndagsmaten. Det är kul med kontraster och spännande att se sin familj förändras och stöpas om.
Pappa föreslog KÖPT pitepalt på tisdag, jag och morsan gapade och kämpade med luften. "Hur vågar du..hur vågar du ens..tänka tanken" kipp, kipp, ingen luft i lungorna "att vi skulle..köpa palt" kipp kipp, "förlåt, jag tänkte bara att det är mindre krångligt" luften blir mindre kompakt och strömmar ner i respiratorpaketet "ta..tillbaka"
"okej,okej vi köper inte palt". Mötas halvvägs, skaka tass.
Stämningen ökade grad för grad och glädjen infann sig på nytt vid bordet.
jag kan inte smälta att vi tackar och bockar sverige för den här gången om mindre än tre veckor.
måste börja jobba på´t
Husmans och lättmjölk.
Men så smyger sig den röda mjölken ner i kundkorgen, köttfärsen byts ut mot quorn och 2,8or eller cola dricks till söndagsmaten. Det är kul med kontraster och spännande att se sin familj förändras och stöpas om.
Pappa föreslog KÖPT pitepalt på tisdag, jag och morsan gapade och kämpade med luften. "Hur vågar du..hur vågar du ens..tänka tanken" kipp, kipp, ingen luft i lungorna "att vi skulle..köpa palt" kipp kipp, "förlåt, jag tänkte bara att det är mindre krångligt" luften blir mindre kompakt och strömmar ner i respiratorpaketet "ta..tillbaka"
"okej,okej vi köper inte palt". Mötas halvvägs, skaka tass.
Stämningen ökade grad för grad och glädjen infann sig på nytt vid bordet.
jag kan inte smälta att vi tackar och bockar sverige för den här gången om mindre än tre veckor.
måste börja jobba på´t
Olika perspektiv
Svenska lantchips är inte till 100% Svenska, en del av potatis innehållet är av utländsk påbrå. Svenska lantchirre försvarar sig med att "Svensk potatis inte håller kvalitén under alla årstider".
så var det med det; jahapp, ännu en gång lurad och bedragen.
så var det med det; jahapp, ännu en gång lurad och bedragen.
Pressure drop
Amnesty droppar följande faktum i en ny rapport, majoriteten av våldtäktsmännen i sveas långsmala land går fria.
Yesterdays news. Ingenting nytt, ingenting som vi inte redan viste. Inte med Sveriges rättsväsende och hellre fria än fälla måtto. Inte för att jag kritiserar att man måste bevisa den åtalade skyldig innan domen faller, men när det kommer till våldtäkt, misshandel och andra brott där någon skadat någon annan måste det finnas gränser. Det kan inte vara så att offret ska behöva bevisa gärningsmannens skuld, och gärningsmannen knappt behöver lyfta ett finger för att bevisa sin oskuld. Oskulden behöver gärningsmannen sällan försvara, det är istället offret som måste försvara sig själv och sin "sanning" med näbbar och klor. Eller bildligt bevis på att hon som blev våldtagen inte bar stringtrosor under kjolen den kvällen, att han som blev misshandad inte var fullast norr om texas och var den som egentligen muckade bråk; Tiggde om att få ansiktet vanställt och fyra revben brutna. Ska offret vara den ende som sätter ord mot ord? Ska det inte istället vara gärningsmannen, och inte offret, som ska bevisa sin oskuld?
Katarina Bergehed, kvinnorättsansvarig vid Amnesty, citeras efter att ha uttalat sig om att unga gärningsmän och unga offer saknar kunskaper om vad som är våldtäkt;
" Vi har inte lyckats förmedla till våra unga vilka rättigheter de har och var gränserna går"
Men va. Vars gränserna går, för våldtäkt?
Förmodligen syftar Bergehed på våltäkter som inte "bevisligen kan klassas som" våldtäkt. Jag förstår, det finns ytterst fina linjer, gränserna är rent utav vaga. Men jobba påt då. Upplys, informera, se till att varenda ungjävel i det här landet förstår vad sex mot sin vilja innebär. Och inte bara vanligt "ställa upp sex", sånt ska inte ens behöva ifrågasättas. Ta förresten med det i upplysningskampanjen, lär unga kvinnor och män, äldre kvinnor och män och rent utav gamla kvinnor och män att man aldrig ska behöva ställa upp på sex, mot sin vilja. För att "inte svika", "inte göra besviken" eller av vilken annan anledning som helst.
Men se till att göra det fort som fan. Sitt inte och utred i månader, år. Samhället är tillräckligt skevt och snedställt som det är, låt det inte gå längre. Och skärp lagen mot våldtäktsmän, gör det möjligt för utsatta kvinnor att vinna våldtäktsmål, ge varje människa i vårat samhälle hopp om att händer det någonsin mig, och jag anmäler, så går det inte bara till avdelningen "utredningen läggs ner" utan tas faktiskt på allvar. Jag tas på allvar. Och mitt ord väger, åtminstone, lika tungt som mannen/kvinnan som gjorde detta mot mig. Han/ hon som gjorde mig till offer.
Yesterdays news. Ingenting nytt, ingenting som vi inte redan viste. Inte med Sveriges rättsväsende och hellre fria än fälla måtto. Inte för att jag kritiserar att man måste bevisa den åtalade skyldig innan domen faller, men när det kommer till våldtäkt, misshandel och andra brott där någon skadat någon annan måste det finnas gränser. Det kan inte vara så att offret ska behöva bevisa gärningsmannens skuld, och gärningsmannen knappt behöver lyfta ett finger för att bevisa sin oskuld. Oskulden behöver gärningsmannen sällan försvara, det är istället offret som måste försvara sig själv och sin "sanning" med näbbar och klor. Eller bildligt bevis på att hon som blev våldtagen inte bar stringtrosor under kjolen den kvällen, att han som blev misshandad inte var fullast norr om texas och var den som egentligen muckade bråk; Tiggde om att få ansiktet vanställt och fyra revben brutna. Ska offret vara den ende som sätter ord mot ord? Ska det inte istället vara gärningsmannen, och inte offret, som ska bevisa sin oskuld?
Katarina Bergehed, kvinnorättsansvarig vid Amnesty, citeras efter att ha uttalat sig om att unga gärningsmän och unga offer saknar kunskaper om vad som är våldtäkt;
" Vi har inte lyckats förmedla till våra unga vilka rättigheter de har och var gränserna går"
Men va. Vars gränserna går, för våldtäkt?
Förmodligen syftar Bergehed på våltäkter som inte "bevisligen kan klassas som" våldtäkt. Jag förstår, det finns ytterst fina linjer, gränserna är rent utav vaga. Men jobba påt då. Upplys, informera, se till att varenda ungjävel i det här landet förstår vad sex mot sin vilja innebär. Och inte bara vanligt "ställa upp sex", sånt ska inte ens behöva ifrågasättas. Ta förresten med det i upplysningskampanjen, lär unga kvinnor och män, äldre kvinnor och män och rent utav gamla kvinnor och män att man aldrig ska behöva ställa upp på sex, mot sin vilja. För att "inte svika", "inte göra besviken" eller av vilken annan anledning som helst.
Men se till att göra det fort som fan. Sitt inte och utred i månader, år. Samhället är tillräckligt skevt och snedställt som det är, låt det inte gå längre. Och skärp lagen mot våldtäktsmän, gör det möjligt för utsatta kvinnor att vinna våldtäktsmål, ge varje människa i vårat samhälle hopp om att händer det någonsin mig, och jag anmäler, så går det inte bara till avdelningen "utredningen läggs ner" utan tas faktiskt på allvar. Jag tas på allvar. Och mitt ord väger, åtminstone, lika tungt som mannen/kvinnan som gjorde detta mot mig. Han/ hon som gjorde mig till offer.
The walk of fame
Så har jag traskat den igen. I högklackat som skaver och trycker, i jacka som är för kort och kall, i gårdagens kläder, make och linser.
The walk of fame. Allt för igenkänd och allt för obekväm, men vad gör man? Vad gör man när köttets lustar tar över handen? När en bira blev fyra för många och en mil-strapats inte känns för lång?
Jo, man går the walk of fame.
Hem genom stan, över berget och ner för backen.
Tankar hit och tankar dit. Ljudet av världen som pågår runt kring en som enda sällskap.
Ljudet och tankarna.
Hem till lyan. begrava, begrunda.
Kryper till korset och liksom inte önskar annat än att dagen blir easy going.
Igår var det viktiga saker på tapeten. Fäder och strävan efter deras bekräftelse. Skönt att prata men skönast att bli pratad med. Dela upplevelser och spåna över hur varför och därför att. Jag gillar meningsfulla kvällar som leder någonstans; leder närmare en annan människa, leder till oförutsägbara situationer, leder till samspel. Tomsnack 24/7 är det nog ingen som orkar med. egentligen. Men ändå forsätter vi tomsnacka, fortsätter mala på och mala sönder.
Kanske behöver vi alla en walk of fame ibland;
för att slippa oljudet och acceptera ljudet av världen, inse att man behöver lite eftertanke då och då eller helt enkelt för att man får ett annat perspektiv på världen när man släpar sig hem, sakta men säkert, övertygad om att nästa gång, nästa gång ska jag vakna upp i min egen säng.
more is
Ännu en höst ännu en ny start. egentligen är det rätt schyst det här med
höst = ny start = ny chans = ny tro på att den här, Den här jävla gången ska det gå.
Ologiskt men schyrre.
Nyårsdagen förstår jag, logiken står som spön i backen på den. Men hösten? Första september. Varför skulle det automatiskt ge en ny startgrop? Kanske för att högre makter har koll på människans hysteriska ovana att sumpa första
januari till följd av baksmälla nåjävulskt. Eller så bju dom bara. hur som helst är jag rätt förtjust i det hela.
Inte för att jag själv kan skylta med något större förändringsengagemang. Jag är fortfarande bghs blonda kaja, är fortfarande monster trött innan det magiska talet 10.57, har fortfarande en helt mad fucked up dygnsrytm, har fortfarande kontantkort på telefonen, är fortfarande hopplöst förälskad i karra och skiter fortfarande i att ta ut linserna när jag är dyngrak.
Och jag är är fortfarande dålig på att höra av mig, torka smulor från bordet, hålla vita kläder rena mer än 5 röda, spendera okej med slantar på sprit, uppskatta kvalitetstid och lördagskaffe med föräldrar, dricka koffeinfritt efter 18 och inte ta bilen när ärenden är "akuta".
Men vad gör väl det, i reella tal, när känslan av ny grogrund ändå sitter i ryggmärgen, kittlar i tårna och känns i luften? itt september har i alla fall dragit fram en doldis, bubblare i mina karaktärsdrag, den företagsamme Sanniluran. En, så att säga, trevlig bekantskap. Ingen festens stjärna, inte heller någon partypooper utan en, på ren och skär svenska, uppstyrd tjej med koll på byråkratiska saker såsom försäkringskassa, välfärdssystem i nya land etc. etc.
Vi har haft en del duster under dessa 10 nya dagar, men vi är okej. Och vi har koll. Mer koll än jag någonsin haft inför en flytt. Och den känslan gör att jag accepterar alla hennes brister med hull och hår. Hennes trista, sansade röst i telefonluren när hon byråkratar sig med sina byrokratipolare i andra luren, hennes stela e-mail med 'dock' och 'önskan om', hennes vidriga sätt att vara okej med att vänta på tok för länge, med hurtig musik som enda underhållning, när telefonisten inte lyckas sammanställa sina fakta, hennes..ptjao ni hajjar konceptet.
Hur som helst så tror jag inte att septembers ny start automatiskt kräver att man ska avge löften som man ändå inte håller, eller panikstarta en pensionsparing som man ändå inte underhåller. Septemberstarten är en mer softad ny start. En som kryper på en som en kär vän som kikar förbi när man minst anar det. För helt omedvetet har jag äntligen lyckats fimpa på och utanför krogen, jag har dragit ner på såväl snus som kaffe, jag har lärt mig uppskatta söndagar och blivit bättre på att ta tag i saker och ting. Och vad är väl det om inte en ny start?
Mitt nästa mål är att skaffa en kalender.
Och be den företagsamme Sanna dra något gammalt över sig tills på måndag.
söndagsilska
En solig höstsöndag. Fyra timmars friluftsliv i brabra sällskap och en busig Jackie. En hyrfilm och veg. kålpudding på bordet vid 18 snåret. En städad lya och bra prepp för en soft söndagskväll. Svensson lunk, lite sådär.
Tills jag läser en kolumn i Dn söndag. Inte bara en kolumn utan den kolumnen. Den som kommenterade två praktarslens, och bakåtsträvande kvinnors blogg om velourpapporna och det osexiga i att vara jämställd. Jag ville skratta, jag ville gråta, jag ville slåss, jag ville spotta. Men framför allt kände jag. Jag kände! Och jag inte bara kände utan jag kände mig engagerad. Jag fann tillbaka till stoltheten i att sträva efter jämställdhet, stoltheten över alla de kvinnor och män runt om mig som strävar mot samma sak. Och som sett till att vi faktiskt är långt komna, inte framme men väl långt komna.
Jämställdhet är inte längre någonting ouppnåeligt, utan det är ett icke-tabubelagt ämne ständigt på tapeten. Ett ämne som föder debatt och skapar känslor. Det berör och låter sig beröras. Och det sker förändring.
Kvinnans roll har i mångt och mycket förändrats, men inte på något skrällande sätt under de sista 15-20 åren. Mannens roll, däremot, har börjat vrida och vända på sig rejält och högljuttoch inte en dag för tidigt.
Och det är långt kvar till lika pappa-och mamma ledighet, långt kvar till delat avsvar över hem och familj, lika löner etc. etc. Men jag undrar om det egentligen är det viktigaste?
inte för mig i alla fall. För mig är det större att det idag inte är skamligt att som farsa softa hemma med sin unge, tvärtom är det värdefullt. Och det är inte pinsamt att mannen tvättar, städar och lagar mat, det är ansvarsfullt. En farsa som tar tid för veckohandling och kvalitetsumgänge med familjen är inte en toffel, utan beundransvärd. Och vist, jag håller med i att kraftorden inte bör finnas där. För vad är skillnaden i att en mamma utför allt ovanstående men mer därtill, från att en pappa gör samma sak? Ingen fysisk eller reell, synlig skillnad. Nejdå, men vist finns där en skillnad, en skillnad som ligger i betraktarens ögon. En skillnad som anser att kvinnans roll omfattar allt det där, medan mannen gör det utanför sin roll, utöver sin roll.
Och där har vi attityden som fortfarande kommer att ta decennier att omstöpa. Men det faktum att vi faktiskt är på väg, det gör mig stolt. Och att min egen pappa som varit mansgris personifierad faktiskt gör allt det där. Och förstår . Inte allt, men en del om vad det handlar om. Att jämställdhet ska vara någonting självklart och inte någonting extremt. Det gör mig stolt!
Och det gör mig förbannad att två så inskränkta kvinnor är villiga att ta det ifrån oss genom att packetera in den jämställde mannen som 'osexig'. Lägga honom i ett fack där sockar i sandaler, byxor med snusdosehål i fickorna etc. ligger. Och ställa frågan 'när vi ska se kärleken i ett slag i ansiktet'. För vem gör den jämställde mannen osexig om inte dessa kvinnor. De som stoppar honom i ett fack, loskar på det och hånler. Frågan är om de ens förstår vad de själva uttalar sig om. För hur sexigt är det inte med en man som ser till sin kvinnas behov, som tycker att det är självklart att göra det och som vill umgås med sina barn? Rejält mer upphetsande än ett slag i ansiktet och en blåtira att dölja 4 veckor framöver.
Tills jag läser en kolumn i Dn söndag. Inte bara en kolumn utan den kolumnen. Den som kommenterade två praktarslens, och bakåtsträvande kvinnors blogg om velourpapporna och det osexiga i att vara jämställd. Jag ville skratta, jag ville gråta, jag ville slåss, jag ville spotta. Men framför allt kände jag. Jag kände! Och jag inte bara kände utan jag kände mig engagerad. Jag fann tillbaka till stoltheten i att sträva efter jämställdhet, stoltheten över alla de kvinnor och män runt om mig som strävar mot samma sak. Och som sett till att vi faktiskt är långt komna, inte framme men väl långt komna.
Jämställdhet är inte längre någonting ouppnåeligt, utan det är ett icke-tabubelagt ämne ständigt på tapeten. Ett ämne som föder debatt och skapar känslor. Det berör och låter sig beröras. Och det sker förändring.
Kvinnans roll har i mångt och mycket förändrats, men inte på något skrällande sätt under de sista 15-20 åren. Mannens roll, däremot, har börjat vrida och vända på sig rejält och högljuttoch inte en dag för tidigt.
Och det är långt kvar till lika pappa-och mamma ledighet, långt kvar till delat avsvar över hem och familj, lika löner etc. etc. Men jag undrar om det egentligen är det viktigaste?
inte för mig i alla fall. För mig är det större att det idag inte är skamligt att som farsa softa hemma med sin unge, tvärtom är det värdefullt. Och det är inte pinsamt att mannen tvättar, städar och lagar mat, det är ansvarsfullt. En farsa som tar tid för veckohandling och kvalitetsumgänge med familjen är inte en toffel, utan beundransvärd. Och vist, jag håller med i att kraftorden inte bör finnas där. För vad är skillnaden i att en mamma utför allt ovanstående men mer därtill, från att en pappa gör samma sak? Ingen fysisk eller reell, synlig skillnad. Nejdå, men vist finns där en skillnad, en skillnad som ligger i betraktarens ögon. En skillnad som anser att kvinnans roll omfattar allt det där, medan mannen gör det utanför sin roll, utöver sin roll.
Och där har vi attityden som fortfarande kommer att ta decennier att omstöpa. Men det faktum att vi faktiskt är på väg, det gör mig stolt. Och att min egen pappa som varit mansgris personifierad faktiskt gör allt det där. Och förstår . Inte allt, men en del om vad det handlar om. Att jämställdhet ska vara någonting självklart och inte någonting extremt. Det gör mig stolt!
Och det gör mig förbannad att två så inskränkta kvinnor är villiga att ta det ifrån oss genom att packetera in den jämställde mannen som 'osexig'. Lägga honom i ett fack där sockar i sandaler, byxor med snusdosehål i fickorna etc. ligger. Och ställa frågan 'när vi ska se kärleken i ett slag i ansiktet'. För vem gör den jämställde mannen osexig om inte dessa kvinnor. De som stoppar honom i ett fack, loskar på det och hånler. Frågan är om de ens förstår vad de själva uttalar sig om. För hur sexigt är det inte med en man som ser till sin kvinnas behov, som tycker att det är självklart att göra det och som vill umgås med sina barn? Rejält mer upphetsande än ett slag i ansiktet och en blåtira att dölja 4 veckor framöver.
reka
efter en förjävla bra kväll med stört god mat, vin och ett par enheter för mycket hittade jag mitt halsband i lampan. taklampan.
en indikator på dagsformen idag.
tapas var så jävla förstörande gott och blev godare när man fick kleta omkring riktigt mycket, slaffsa och splitta portioner mellan varandra. det kändes lite som att ta livet av någon sakta men säkert när faten länsades och nästan slickades rena.
ta livet av en måltid var vad vi gjorde, den enes död blir den andres bröd.
och vitlöksbröden var fan värda att döda för.
jag vaknade dock upp utan pengar, kort, körkort. hela mitt liv i siffror och på papper lade jag ifrån mig sekunden innan jag lämnade sista dansgolvet för kvällen.
får man vara så klantig undrar jag, extremt förbannad på mig själv. att den kom till rätta var bara ett åttonde underverk, född utan tur som jag är, men nu är jag back on track och påväg mot den godaste fisksoppan som existerar i världen. papis mästerverk.
vars kosan styrs ikväll får vi la se, men en stros med världens finaste jackiehund kanske står först på listan.
todoo tara jajjamensan fattas bara
en indikator på dagsformen idag.
tapas var så jävla förstörande gott och blev godare när man fick kleta omkring riktigt mycket, slaffsa och splitta portioner mellan varandra. det kändes lite som att ta livet av någon sakta men säkert när faten länsades och nästan slickades rena.
ta livet av en måltid var vad vi gjorde, den enes död blir den andres bröd.
och vitlöksbröden var fan värda att döda för.
jag vaknade dock upp utan pengar, kort, körkort. hela mitt liv i siffror och på papper lade jag ifrån mig sekunden innan jag lämnade sista dansgolvet för kvällen.
får man vara så klantig undrar jag, extremt förbannad på mig själv. att den kom till rätta var bara ett åttonde underverk, född utan tur som jag är, men nu är jag back on track och påväg mot den godaste fisksoppan som existerar i världen. papis mästerverk.
vars kosan styrs ikväll får vi la se, men en stros med världens finaste jackiehund kanske står först på listan.
todoo tara jajjamensan fattas bara
augusti stavas August på engelska. men det är september nu
En
fantastisk dag från början till mitt.
jag borde känna mig slutkörd men är mest energikickad och lycklig.
och kaffebarometern är helt okej. 2 koppar på hela dagen.
klarbå hösthimmel, frisk luft och sol.
Det kom finfina nyheter och nu!
nu äntligen börjar det kännas att det händer krejer. riktiga krejer
fantastisk dag från början till mitt.
jag borde känna mig slutkörd men är mest energikickad och lycklig.
och kaffebarometern är helt okej. 2 koppar på hela dagen.
klarbå hösthimmel, frisk luft och sol.
Det kom finfina nyheter och nu!
nu äntligen börjar det kännas att det händer krejer. riktiga krejer
regnrock
regnet fortsätter ösa ner. I ångermanland kom det över 200 mm förra onsdag/torsdagen, det är sjuka 20 cm. vatten
här verkar det inte bättre.
jag letade efter bra regnmusik men kom på att jag söker mig till nostalgiska toner i lurarna när det blir regnigt och höstigt. men egentligen är det ju tillskott på sprallighet som behövs. en injektion av rock, r&b, jazz you name it. Därför dunkar jag på gammal hederlig pepp musik när regnet öser som mest. ska det ösa ska väl tamefan jag ösa lika mycket.
enough med tracy, ekdahl och co. jag förpassar dom till senare timmar, med te och tända ljus. för att någonting ska bli av behöver man en kick i röven, och det hjälper sing/song writers knappast till med. nu jazzar jag i filerna med hellacopters, miss Li, clash, guns och andra energiknippen.
rockafella
ella
ella
ella
här verkar det inte bättre.
jag letade efter bra regnmusik men kom på att jag söker mig till nostalgiska toner i lurarna när det blir regnigt och höstigt. men egentligen är det ju tillskott på sprallighet som behövs. en injektion av rock, r&b, jazz you name it. Därför dunkar jag på gammal hederlig pepp musik när regnet öser som mest. ska det ösa ska väl tamefan jag ösa lika mycket.
enough med tracy, ekdahl och co. jag förpassar dom till senare timmar, med te och tända ljus. för att någonting ska bli av behöver man en kick i röven, och det hjälper sing/song writers knappast till med. nu jazzar jag i filerna med hellacopters, miss Li, clash, guns och andra energiknippen.
rockafella
ella
ella
ella
.
eller,
Så här kan det också vara:
En grön bh rider barbacka på en kamel
som uppstått ur mitt bröst
- Johanna Ekström, det enda främmande
byråkratibyråkrati
försäkringskassaarbetsförmedlingarbetstillståndhemförsäkring
sjukförsäkringavskrivninginskrivningblanketttelefonarbetautomlandscv
flyttflyttaflyt
sjukförsäkringavskrivninginskrivningblanketttelefonarbetautomlandscv
flyttflyttaflyt
I'm not from barcelona
Shit my pommes augusti är slut och hösten är officiellt på tapeten. Det borde kännas mysigare, bättre men jag oroar mig mest. Jag avskyr att frysa och jag har ingen jacka att hålla mig varm! (jackan är kvinnans bästa vän när manlig värme är irriterande frånvarande) Imorn är det jag som skuttar ner på stan och går på jakt. Jajjemän jajjebox, imorn ska jag investera i en höstgobit, nått som gör det lättare att på nytt välkomna hösten.
Jag är dålig på att förnya mig när det kommer till kläder och dylikt, tycker egentligen att det är svin kul och älskar känslan av en ny pepprig outfit. Men jag är för snål. Tycker inte att jag "borde". Det finns ju mycket "bättre" saker att lägga klirret på. Sanna mina ord.
Men ibland får man. Ibland måste jag se före nästa resa, före nästa mål. Och typ inse att köper jag inte en jävla jacka inom en stört snar framtid kommer jag mig inte till barcelona, jag fryser ihjäl innan avresedagen kommer!
Jag och min partner in crime viste hur trenderna såg ut tidigt nittital. Inget knussel här inte
Jag är dålig på att förnya mig när det kommer till kläder och dylikt, tycker egentligen att det är svin kul och älskar känslan av en ny pepprig outfit. Men jag är för snål. Tycker inte att jag "borde". Det finns ju mycket "bättre" saker att lägga klirret på. Sanna mina ord.
Men ibland får man. Ibland måste jag se före nästa resa, före nästa mål. Och typ inse att köper jag inte en jävla jacka inom en stört snar framtid kommer jag mig inte till barcelona, jag fryser ihjäl innan avresedagen kommer!
Jag och min partner in crime viste hur trenderna såg ut tidigt nittital. Inget knussel här inte