Liberté, égalité, solidarité

Hur var det nu igen med intuition, magkänsla, knäkli eller vad än det kallas i folkmun?

Och hur var det nu igen med att hetssöka efter svar men int finna dom?

Kan det vara så att vi går runt och försöker vara så medvetna om allt hela tiden att vi helt enkelt missar showen?

Blir snuvade på konfekten och går med halvtomma glas i stället för halvfulla för att vi helt enkelt anstränger oss för mycket?

Och är rädda för att inte hålla huvudet kallt alla gånger.

Hur skönt är det int att tankarna får fladdra iväg från pysslet på regelbunden basis?

Som när en kokar kaffe och inte riktigt är med i gamet och det blev så förbannat jäkla smarrigt utan att en fattade hur?

Egentligen tror jag att vi har rätt bra koll på saker vi undrar över.

Men vi kanske är för ivriga i att söka helt andra svar än dom vi egentligen har för att vi inte tycker om svarens innehåll.

Jag hittar ofta saker på marken just för att jag tittar ner i marken när jag struttar omkring.

Sällan letar jag efter något särskilt och förmodligen är det just därför jag har så många markskatter medan andra har noll.

Går en runt och är upptagen med att filtrera omgivningen i jakt på saker, svar eller tecken som stämmer överens på pricken med dom en är ute efter så finner en aldrig det där andra.

För vist är det väl ändå så att när en slutar leta, ja då poff hittar en den där förbannade pusselbiten som en länge trott att dammsugaren tog.

 

Det är någonting som luckras upp, maska för maska under hudlagret.

Där det är som tunnast, där huden nästan är transparent och ådrorna och benstrukturen syns igenom.

Någonting som har varit stelt och fastetsat har börjat frigöra sig.

Lite som pangea. Fast med färre delar.

Det är både skönt och oskönt, faktum är att jag inte riktigt har kommit underfund med hur jag ska ställa mig till det hela.

Ingenting kommer falla samman, svartbygget är säkrat med superlim, men jag är osäker på om jag gillar att strukturen ändras.

Det är svårt när planritningen liksom godkäns omedvetet och saker och ting går av sig själv.

Kontrollen rinner en ur händerna och det verkar som om någon annan rattar i förarsätet.

Nu vet jag ju att det inte är så, men ändå.

Bara känslan.

Lite vinande i maggropen, som det var den där gången på halkbanan.

Eller första gången på autobahn.

Det fina med kråksången är att jag har tid över att fundera på mina olika roller i livet.

Se mig själv från olika vinklar och öppna ögonen för sånt jag tidigare blundat för.

Och kanske är det i den stunden som maskorna går upp.

I och med att förståelsen för dom olika jagen ökar sjunker efterfrågan på självkontroll och cementerade självbilder.

Det är okej att spåra, kuka ur och inte alltid vara till lags.

I alla fall finns det dom som hävdar det.

Och det är okej eftersom det i det långa loppet är våra egna tankar om våra ageranden som laddar dom med värden och betyg.

Det är också då en på riktigt kan börja jobba med det en har.

Hemmaplansbiten.

Den där 'du kan aldrig förändra någon annan i grunden än dig själv'.

Sen beror det såklart på vars en anser att grunden ligger.

Somliga behöver spade, andra kan hålla till godo med hacka.

Inget är bättre eller sämre och oftast så svettas en lika mycket oavsett vilket verktyg en jobbar med.

Förrutom med yxa förstås.

Men vem vill egentligen klyva sin grund i tu?

 

 

Det är en mäktig känsla att känna att processen går framåt.

Att leva och lära, göra om och göra annorlunda.

Jag vågar mig på att påstå att jag har börjat bryta mönster,

eller snarare börjat ta steget från den teoretiska nivån till den praktiska.

Det är mäktigt och skrämmande på samma gång.

Mäktigt för att det motbevisar mina tidigare, ologiska men verkliga, tankar om somliga betéenden som statiska.

Skrämmande eftersom det någonstans känns som om jag gör mig av med en gammbekant.

Nästan en kär vän.

Som med så många destruktiva betéenden lär vi oss att lita på betéendet i sig, klamra oss fast vid dess abstrakta existens som om det är någonting faktiskt som vi nästan kan ta på. Känna under fingertopparna och tröstas av.

A hell of a friend. Med sådana vänner behöver en knappast några fiender.

 

Jag misstänker mer och mer att jag lever efter förväntningar till en större procent än jag tidigare trott.

Med förväntnigar kommer filtrering och ibland även censur.

En ser det en vill se, hör det en förväntar sig att höra och agerar ibland utifrån detta utan att varken hålla i hatten eller bromsa i tid.

Att ge sig in i saker och ting med förutfattade meningar behöver inte vara negativt.

Däremot riskerar en alltid att hamna med den minsta och torraste kakbiten på tallriken.

Att veta med sig att någon annan fick sig en stor och saftig bit sötebröd medan ens egen futtiga kaksmula hånler åt en på mormorsfatet är inte kul.

Särskilt inte när en är medveten om att en annorlunda inställning hade kunnat innebära en smarrigare bit.

Så varför lär vi oss inte av våra misstag? Och varför ser vi inte till att joina kalaset tidigare eller tränga oss lite i kön?

Jag tror att somliga tankar och känslor är så starkt förknippade med varandra att vi inte riktigt kan skilja den ena från den andra. Ord, koncept, handlingar och förnimmelser väcker upp, återkallar och återskapar minnen.

Väcker känslor.

Får tankar att tänkas.

Det tar ofta lång tid att ändra en inställning och ett betéende.

Misstag upprepas och hår slits.

En går ett steg fram för att sedan slungas femton tillbaka.

Det är inte enkelt och det är inte gratis.

Men är resultatet så bra som folk säger så är det värt varenda kamp.

Och satfläsk vad fint belöningskakan lär smaka.

 

Vi har sett många frihetskämpar komma och gå.
Hundratals organisationer och rörelser har strävat mot målet frihet och frigörelse och otaliga demonstrationer, aktioner och kampanjer har organiserats och genomförts i frihetsrörelsens kamp.
Frihet och frigörelse låter för de flesta som goda mål i sig, men problemet kvarstår att det inte alltid är solklart vems och vilkas frigörelse det gäller.
Redan under saltmarchen i Indien med Ghandi i spetsen drogs en linje mellan män och kvinnors deltagande i kampen. Kvinnor var uteslutna ur den pacifistiska rörelsen då de ansågs motverka rörelsens syfte och kvinnor osynliggjordes därför och omslöts inte av den aktivism som kokade längs med hela Indiens pulserande halspulsåder.
Otaliga teorier och utkvistlingar har sedan dess väljt och vrakat ur den pacifistiska grundteorin, valt ut de delar från buffén som ter sig mest attraktiva för att lämna andra därhän.
För ovanlighetens skull sitter jag inte och häckar på en bunt statistik eller ens några fiffiga siffror i tabeller som kan tala för eller emot en fortsatt exkludering av kvinnor i ledet av frihetskämpar.

Däremot så anar jag ugglor i mossen, som alltid när en grundteori exkluderar somliga till fördel för andra.

Teorier utvecklas och avvecklas, och det lånas friskt dem emellan. Grundteoriernas pelare tenderar dock att leva kvar och ligga till grund för nya, sk. moderna rörelser.

Det sägs ibland att om roten till grödan är rutten innan den planteras om så spelar det ingen roll hur fin kvalitén på den nya jorden är; hur mycket solsken eller näring som plantan får, plantan kommer ändå inte att växa.
Den enes död blir den andres bröd, och frihet och rättigheter för några leder 8 gånger av 10 till att andra snuvas på kompotten.

Om vi fortsätter att prioritera tid före utforming, uppmärksamhet före dynamik så kommer frihetsrörelser och aktivism i alla dess former att gå i samma fälla.

Vi exkluderar och trixar, delar ut VIP biljetter till de vi valt att prioritera medan de andra får hoppas på att stå först i ledet nästa gång.
Det är inte alltid kvinnor som drabbas (kvinnorörelser tenderar att utforma sin rörelse på liknande sätt) men minoriteter av olika slag gynnas och missgynnas i en ständigt loopande trist cirkel som vi ännu inte har brutit eller ens ifrågasatt särskilt ivrigt.
Frihet och rättvisa har blivit ett radarpar som flanerar kring i de demokratiska städerna arm i arm, men om vi inte börjar ifrågasätta frihetens betydelse och rättvisans utslag så riskerar begreppen att hamna på utopihyllan, eller rent utav i flosklerpåsen.
Kanske är vi egentligen mest rädda för att ledorden för hundratals år av enad kamp ska gå förlorade.

Och kanske är det just den rädslan vi kan underminera genom att syna ledorden i fogarna.

 

 

Jag längtar med hela mitt hjärta.
Inte långt bort, för en gångs skull, utan efter att få stanna kvar.

Hänga ut och dra in luft i lungan för att sedan låta den sippra ut igen.
Långsamt, regelbundet.
Jag längtar efter krispiga löv på marken som sparkas undan av vattentät känga.

Jag längtar efter isiga ögonfransar och rosor på kind.

Den första snön och tid över till att experimentera.

Jag längtar efter att få vara spontan på riktigt, att slippa låssas spontanisera för att en är för medveten om konsekvenserna.
Jag längtar efter att tänka långsiktigt och arrangera mitt liv därefter. Köpa en bokhylla och arrangera upp mitt livsverk.
Jag längtar efter att våga hålla någons hand utan att undra över hur snart jag bör eller måste släppa taget om den.
Och jag längtar efter att inte längta så fasligt, utan att istället vara tillfreds med att saker är som de är och är så av en anledning.
Å andra sidan längtar jag efter äventyr och efter att känna sprattlet i restarmen, att inte veta vad morgondagen bjurrar på förrän bjusseriet redan börjat.
Jag längtar efter att förlita mig på turpåsens innehåll och att behöva höfta till lösningar till trubbel och kalabalik.
Jag längtar bort men jag längtar hem.
Jag är vettskrämd och råtrygg på en och samma gång.
Feberfnittrig och rårealistisk.
Förhoppningsfull och cynisk.
Överambitiös och rävlat.
Jag vill och vill inte.
Orkar men pallar inte.
Opackad men resklar.
Men framför allt nå grönjävulskt nyfiken.
Och fullständigt övertygad om att saker är, och att allt kommer att bli bra vad som än sker.

Livet är crazy classic chaotic för tillfället.

Det är kul, spännande, stimulerande och helt jävla utmattande.

Efter en tid av stiltje och apati vände kakburken på sig och rasslade omkring med innehållet ordentligt.

Just exakt så som jag en gång tänkte mig livet.

Det konstanta pirret i de centrala delarna av kroppen gör att varje sekund känns ovärderlig, varenda moment av dagen spelar roll och resurserna förbrukas till sista smulan.

Jag pendlar visserligen mellan frustration och förtröstan men har stövlarna till hands och ett mentalt smultronställe att fly till när det barkar.

Det återstår att se i vilken form slutprodukten av just den här perioden kommer att vara packeterad och jag är mer nervös inför resultatet än jag varit över någonting på mycket länge.

Det kanske går käpprätt åt avskrädesgropen till, but it aint over until the fat lady sings.

 

 

 

 

Jag är omedveten och har noll självdistans.

Positiv självbild, check.

'Du är självmedveten och har självdistans'. punkt.

Dags att lyssna på finorden och låta dem sjunka in.

Ta tillvara på ordskatterna och inte snöra bort dem eller ursäkta dess innebörd.

Ord sägs av en anledning och personen bakom orden är viktig.

Precis som jag.

Av kött och blod, en tänkande människa.

Kroppar är inte bara objekt och kropparnas ord är ömtåliga.

Att förminska ordens mening är att förminska förmedlaren.