Liberté, égalité, solidarité

man borde slippa sova och äta.
tänk så mycet lättare allt skulle vara då.
ett litet piller, poff, 8 timmars sömn.
ett litet piller, poff, rotmos och sojabönsbiffar.
ett litet piller, poff, vad livet blev enkelt.

i bet hitler never slept

Kalla, nybytta, rena, oemotståndliga lakan.
En ren lägenhet.
Nyvädrad luft.
Kafferester.

Trött efter en hård natt.
Glad efter en bra dag.
En intressant torsdag på många sätt, och jag har fått en ny oas i universitetsdjungeln.


På måndag föreläser reinfeldt i aula nordica
på onsdag får jag sällskap av en hund.
på fredag kan en dröm gå i kras
men just nu känns allt bara rent oförskämt bra


Jag har de värdefullaste vännerna i världen
som softar trots att jag har sjukt långa och sjukt smutsiga naglar.



"Ge mig inget guld, men ge mig gröna skogar"

Efte en, minst sagt, intensiv halvlek i detta fenomen kallat studier skulle man kunna tro att en välbehövlig vilopaus skulle vara på sin plats. Men icket, så roligt ska vi inte ha. Den första etappen, den första bossen, är visserligen avklarad trots många om och men och en hel del energisvinn, men sista bossen står när de andra faller.
Taktikmässigt står jag barhänt, utan plan, utan struktur, men karmamässigt borde jag ligga snäppet bättre till. Inte för att karma någonsin hjälpt mig i något liknande scenario tidigare i min, minst sagt, korta historia. Men någon gång måste vara den första?

Hur som, första etappen, ideologiernas kamp, avslutades idag tidig förmiddag. En fullständigt kaotiskt kamp, med många fula allianser och en hel del glödgat hat med tusentals glåpord, förtal och diverse fulheter. Dock ändå en kamp väl utförd med, på vissa kanter, en human och medmänsklig kamp för ett bättre samhälle. Två timmar är dock inte en dag, och inte ens om byggdes på mindre än en dag.

Gårdagens djurensrätt föreläsning om grisfabriken inifrån gav en hel del tankar och reflektioner, men på det stora hela tycker jag inte att det var en väl genomförd föreläsning. Föreläsaren hade på tok för lite, ironiskt nog, kött på benen för att kunna ge en helhetsbild som på något sätt skulle kunna tillfredsställa en nyfiken själ som inte varit på plats. Men ett fint initiativ, skulle med enkla och små medel kunna utvecklas till någonting riktigt bra.
Här finns ett talande bildspel som ger en liten inblick i vad vårat sk. säkra och rättvisa rättssystem tillåter

Höstluft i lungorna, höstdofter i känselspröten, kalla nakna fingrar mot varm hud.
Avklädda isande fötter mot kalla lakan.
Hösten är här.
och där
och där

men grodorna dör likförbannat om man cyklar på dem

Jag når framsteg i kampen om kroppen! jag kan nu identifiera sött, salt och surt (med kraft!)
vindruvor är inte direkt någonting jag brukar referera till som surt, men någon gång måste vara den första.
Förlamad gom och tunga, och satan vad mina tårkanaler gillade den druvan.

Jag når mindre framsteg i operation "tillverka PM tills imorgonbitti". Har undvikit det länge nog, nu ska det bli av!!!
Ekologism är rätt ball, i och för sig är väl alla utopier rätt ball i sig själva, men ekologism skulle jag faktiskt kunna ta med mig i fickan när jag rastar mig själv och andra. Enviromentalsmart i nätt förpackning. Pocketsmart.
Nä nu ska jag sätta igång med att formulera fraser och meningar, styckeindela, tycka si, tycka så.
Men först ska jag plantera ett träd och klicka lite för skogen.

Jag har den mest brutala huvudverk jag någonsin haft. Aldrig har jag upplevt en mer sprängande värk i huvudet. Aldrig. Någonsin.
Det gör ont att prata, att skratta, att tänka.
En brutal dag, med svåra biverkningar av den tänkta ignoransen av sjukdomen.
så här har den sett ut..

Jag tog mig till skolan idag men jag kommer inte ihåg hur.


Dags att se på Notting Hill och grina mig till sömns.

Om det finns någonting jag skulle vilja örfila så är det sjukdomar. Sjukdomar och sjuklighet. Det skulle jag vilja örfila på. Det finns ingenting jag finner så trist som att vara sjuk. Faktum är att i jämförelse med att ligga sjuk ter sig blomvattnandets tristess som värsta leklandet, ett paradis för kreativ leklusta.
Sjukdom gör människan passificerad, paralyserad, apatiserad, deprimerad, självcentrerad, ignorerad och minimaliserad. En sjuk människa gör ingenting annat än önskar att den vore frisk; ligger där i sin säng, eller stapplar runt i sin boning, ömkar sig själv och längtar till den dagen då hon blir frisk. Även om det kanske inte innebär någon radikal förändring i hennes livssituation, kanske hon ändå ligger i sin säng, eller stapplar runt i sin boning, men sjuk är hon i alla fall inte.

Idag vaknade jag klockan ett. På slaget ett, samtidigt som mitt seminarium inleddes. Fanfanfan.
Och här sitter jag nu; läser skrifter jag inte tar in, dricker päronsaft utan att känna smaken, tycker synd om mig själv som är sjuk och varken orkar läsa eller kan känna av smak.
Stackars mig.
Stackars stackars stackars mig.
Vilket hån.

Nä nu ska jag plöja 5 kapitel Larsson, för att sedan gå över till Rosen & Wolff.
Kanske en mila-sprint på det. Och så ett isvaksbad.
Sjuklighet är för mesar.

Jag gör ett fel just nu. Ett enda, förbannat genomgående fel. Gör jag. Just nu.
Jag sover inte.
Imorn har jag en gigantisk dag framför mig, och jag min dumma gås sover inte!!!
Sömnpiller: enorm tekopp med extra allt
Musikpiller: invaggande, sömngivande klanger á la mellow mood känsla delux
Smärtpiller: till och med alvedon har jag smällt i mig
Vitaminpiller: knaperiknaperiknus
Blindstyre: Glajjorna åker av, för att undvika att se den infernaliska röran överallt i den lilla lilla lägenheten.

Snälla städa åt mig,
men först slå mig vettlös så att jag domnar bort
Våld föder våld men jag behöver låta hjärnan vila.
Alla medel tillåtna

Shit vilken snorig dag det har varit idag. Helt klart den snorigaste tisdagen på länge.
Under förmiddagen snorades det friskt i hörsal 213, såväl från min sida som från andras.
Snorandet fortskred på berghem hela eftermiddagen och halva kvällen, där jag sökte tröst med svansen mellan benen och klorna indragna.
Snor är ett ganska häftigt fenomen. Till 95% bestående av vatten, resterande 5 % är mer eller mindre lika delar fetter, protein, vita blodkroppar..att hanna googlade snor en avlägsen dag för många långa år sedan har gett mig mycket lycka i det senare livet.
en förkyld person snyter tydligen ut i genomsnitt 14 gram snor per dygn. 14 gram per dygn!!
Hur mycket ryms det egentligen i en vanlig jävla svennesnok undrar jag spontant.

Idag har jag funtat närmare på samhällets effekter på individens mentalitet, utlösande faktor var en fråga formulerad ungefär på följande vis;

"Om jag har vuxit upp under svåra förhållanden, om jag har haft det jobbigt under min uppväxt och samhället inte gjort någonting för mig, och jag lyckas ändå - blir framgångsrik och tjänar en massa pengar. Är det då meningen att andra ska få ta del av det? Ska samhället ska få tillbaka av de pengarna som jag tjänat? Trots att samhället inte gjorde någonting gott för mig under min uppväxt?"

Men, tänker jag, först och främst; har man mått dåligt och haft det svårt själv, är det inte  rätt självklart att man önskar skydda så många som möjligt från att växa upp under liknande eller miserabla förhållanden över lag? Vill man inte som människa att den orättvisa som drappat en själv ska elimineras och inte tillåtas drabba andra?

" Det beror väl helt på hur man är, och hur man tänker?! " kontrar hon.

Självklart, håller jag med, men är inte sättet du tänker format av det samhälle du lever i? Sättet du ser på människor, antingen som konkurrenter eller som medmänniskor, beror inte det helt och hållet på hur du fostrats? Samhällets påverkan på dig?
Och "samhället gjorde ingenting för mig" biten, what about sjukvård? barnbidrag? studiebidrag? fri skolgång?
Det suger balle att människor ska behöva växa upp under orättvisa och kassa förhållanden, men är inte det en direkt biverkning av hur samhället är uppbyggt idag? Kapitalism, liberalism, ensam är stark; främja individen; sålla bort de svaga och låt de starka överleva på såväl marknaden som i det privata..
Samhället fostrar oss till att vara individuella, inte gemensamma. Och ett direkt resultat av att vi i all högre grad har fostrats till "starka, självständiga individer" har vi blivit mindre måna om varandra.

"Har jag haft det dåligt ska ingen annan jävel ha det bra"

"Ingen rör mitt kapital"

Vad hände med "har du det svårt så ska jag hjälpa dig" ? eller "ingen rör min kompis" ?
Kommer någon ihåg den? Kanske ett av världens bäst funtade uttryck. Ingen rör min kompis!

Det är märkligt det där med att påverkas av och påverka samhället.
Och märkligt hur lätt det är att ignorera att reflektera över det.
I vanlig ordning är det annat jg egentligen borde göra just nu,
så jag avrundar utan närmare väsen med lite gemenskapsbilder.
Och med tanke på att jag fortfarande är utan usb-kabel så får det bli gamla bilder.

Måndag 14 September 2009, vilken dag!!! En dag, badande i gassande solsken och sommarskimmer, en solnedgång över stadskyrkan som bländar den vackerhetstörstande.
Jag är trött som ett djur (ett trött djur, that is) men borde äta, borde läsa vidare. Ligger fortfarande allt för mycket efter för att kunna slappna av. Men sova skulle jag behöva, det skulle vara så fantastiskt skönt. Men minus 30 sidor till är inte ett drömscenario.
Vilket moment 22. Mitt alldeles egna moment 22..

Föreläsningen idag var otroligt bra. Jag blir revolutionär i själen om och om igen under den här kursens gång.
Alla dagar i veckan under minst tre timmars tid uppfylls jag av historiens magnifika vingslag.
Avdammad inspirerande ren och skär politisk mambojambo sköljer över mig, in i mig, ut ur mig och jag älskar det. Älska är visserligen ett starkt ord, men jag älskar faktiskt känslan av aktionslusta, längtan efter förändring, längtan efter att vara en förändring.

Idag har jag gjort någonting som jag sällan eller aldrig gör; jag har kirrat halvfabrikat i form av potatisbullar och det ska seriöst bli så obeskrivligt jävla gott att käka potatisbullar om en sådär 10 minuter.
Hittade dessutom min barndoms favoritgodis som jag gav upp pga gelatin, helt baserat på agar-agar. Efter en liten segerdans köpte jag en ask som jag höll mig från att slita upp tills jag kommit hem. förväntansfullt sjönk jag ner i en galet skön position i soffan och öppnade asken, nästan andaksfullt, och förberedde mig på remenissing delux.
Antiklimax på den, inte alls lika bra som jag minns. Men all cred till agar-agar versionen, smaken är som baken som christer hade sagt.

Nu är det hög till att jag läser ett par kapitel till, steker upp mina potatisbullar och motarbetar tröttheten ett par timmar till. 
en usb-kabel skulle inte sitta helt fel. det får bli dagens önskebit, en usb-kabel!

Att vakna upp till en solig, kylig, höstmorgon borde vara ett drömscenario en måndagmorgon.
Snorig och hostig, trött och surkart känns morgonen allt annat än som en gåva. En lisa efter sömnlös natt, visserligen, men jag kan ändå inte undvika ur askan i elden- känslan som gror i kroppen.

Jag spinkar på bilder från förr, andra höstar, andra dagar, andra människor. Undrar hur jag kunde göra nått så dumt som att lämna vissa av dem och gå vidare, hållande andra händer, följa nya fotspår.
ta somliga av dagarna för givet och sikta mot nya, kommande stunder istället för att ta vara och rå om de jag hade inom räckbart avstånd.

Det var länge sedan jag hade en morgon som den här, länge sedan jag vaknade upp med nostalgi upp till öronen, okapabel att känna glädje över vad som händer just nu.
Idag förra året, två, tre år sedan. 10 kanske.
En livstid bort.
Jag avskyr att sitta fast i min egna kropp, fjättrad av min egen sjuka, wacko-jacko-brain.










Människan är född fri och likväl är hon överallt i bojor.

Ännu en natt, ännu ett klockslag som är alldeles för sent (eller tidigt?)
Jag Är en nattuggla, det har jag aldrig förnekat, men när jag för en gångs skull faktiskt lever ett liv där jag skulle kuppskatta ett par timmars finfin sömn innan väckarklockan (mobiljäveln. vuxenpoäng nadie, none!) dunkar igång kring åtta, om jag tar sovmorgon, så verkar det som om ugglan i mig hoar mer intensivt ju mer jag försöker.
Jag är less på att vrida mig i sömnlöshetens vånda, less på att stirra upp bakom mina stängda ögonlock tills jag får huvudverk, less på att slå bort tankar i blåögda förhoppningar om att det ska hjälpa mig att sova.
Jag räknar inte får, jag andas inte genom sugrör, jag säger inte godnatt till varenda kroppsdel jag har men å andra sidan; vem fan gör det egentligen? Förutom det psyko-popin' psykfall till stresshanteringslärare jag som så många andra riktade oändligt mycket hat mot under en oförglömligt plågsam 50 poängskurs under gymnasietiden.
Det är fel att önska någon smärta, jag skickade inte ens bajs med posten, men om det skulle vara någon jag fick bjuda giftbägaren till så skulle det vara hon.

Men det var ett stickspår.
Faktum är att jag jobbar bäst på småtimmarna. Min kreativitet, min effektivitet, min spontanitet och min energi peaker aldrig på samma sätt som just under småtimmarna.
Synd bara att dagen efter sällan blir annat än ett enda fett antiklimax då det tar emot nösse sjövilt att vältra ur sömnen in i och ut på verklighetens brutala och aldrig annat än kalla golv (golvvärme kanske inte skulle vara en dum investering. det där förstahandskontraktet..)

Summan av kardemumman är följande; här sitter jag, ännu en gång, oförmögen att sova men med måstemåstemåste känslor och tankar som ringer högre än alla notre dames klockor tillsammans, vilket inte är att säga lite.

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova..


   


Igår natt drömde jag dessutom, för kanske förtielfte gången detta år, att jag tappade en tand.
En ny tand, visserligen, inte den gamle goe framtanden den här gången inte! men på spänningsskalan 1-10 får det ju inte direkt en elva.

Laissez faire!!!!

Imorse, säg kvart över nie, brände jag uppför svingen med trötthet i öga, blåst i den lurviga och förväntan i sinnet. Morgonmänniska har jag aldrig kunnat klassas som, men ser jag fram emot dagen så är morgonen bara ett hinder att ta sig över innan man når målet.
Första antiklimax träffar mig som en armbåge i mellanjärdet när någon snott boken jag bokat för kopiering 09.30 denna onsdag. Inte heller kommer boken tillrätta under resten av dagen vilket innebär att jag fortfarande har jävligt långt kvar till en komplett kurslitteratursamling.

Antiklimax två infaller, obarmhärtliga 5 minuter senare och fortsätter under en, till tyckes evigslång, akademisk halvdag. Föreläsningen J drar idag var en riktig ribba-in. In för att det helt enkelt var en klockren föreläsning, ribba för alla jävla stolpskott som befolkar den något amfiteaterliknande skrubben till föreläsningssal vi huserade i idag.
Total irrelevans i samtliga invändingar, som inte ens förtjänar benämningen invändningar utan snarare bör gå under beteckningen ihåligt argumenterande enbart för det ihåliga argumenterandets sak. Två stolpskott blir sällan ett mål, så låt för all del bli att ens försöka!
Ifrågasättande i all ära, när det finns utrymme, när det finns anledning.
Personligen anser jag det totalt meningslöst att ifrågasätta en saklig presentation av en ideologi, presenterad med avsikten och den avsikten endast att göra det lättare för oss att senare förstå ideologernas tankesätt. Låt då de tre timmar, som ändå resulterar i träsmak i röven, gå till något vettigt.
Plötsligt känner jag mig väldigt elitistisk,
en ganska skön känsla när 2,5 timmar av skoldagen kvarstår.

Dagen har dock inte enbart bestått av antiklimax än så länge.
I svaga ögonblick som idag är det tur att man har vänner som förstår hur ens dag ska göras.
Blev påmind av en afton uppe på ålidhem för ett par år sedan, och känner spontant för att försvara bilden med följande ord

Människan är född fri, och är fri att göra vad hon själv önskar med sig själv, sitt liv, sitt öde.
enda villkoret är att hon inte inkräktar på någon annan individs frihet.
Självklart är det medmänniskans rättighet att säga ifrån om hon anser att individen felar,
men individen råder till sist och syvende över sig själv och står tillsvars för sina egna handlingar.




Frågan är bara,
vars var våra medmänniskor här, maysan?

Som förmodligen så många andra umeåbor med bloggtycke tänkte jag säga mitt om fenomenet Umeå stad som kulturhuvudstad.
Spontana tankar om det:
Kul. Vansinnigt kul att en stad i umeås läge, framför allt geografiskt sett, får chansen att ta axla uppgiften europas kulturella näste under ett år. Kul att juryn såg förbi de fördelar lund har, såväl i fråga om location söderut som det faktum att lund är en stad med långt äldre anor än umeå. En av Sveriges äldsta städer, Visserligen en stad som åldrats med grace och värdighet, men frågan kvartstår hur man än vrider och vänder på det, hur gammalt är ett troll?
Tur. Alla bra spelare ska ha en gnutta tur, men just i det här fallet tror jag att den där gnuttan snarare var i form av ett stop, en helpint för att specifiera närmare. Det faktum att Umeå har en hel del ofärdiga löften inför 2014, inte minst i form av byggnader; arenor och dylikt, känns dock oviktigt i jämförelse med lunds luddigt okonkreta 300-sidors förklaring av sitt eventuella kulturhuvudstadsår. En del har tur i spel, en del har tur i kärlek.
Huvudstad. Allt och alla vet ,eller bör veta (håll med eller dö), att umeå är norrlands, och även lapplands, självklara huvudstad redan som det är. Att förvalta detta genom ett kurhuvudstads-program med samer på tapeter känns spännande och intressant.

Vad skulle jag vilja se som resultat av kultursatsningen då? vad har jag för individuellt egenintresse som jag skulle vilja se kanaliseras ut i resten av staden?
jo.
idag har jag vigt större delen av eftermiddagen åt att ströva i umeyos lummiga och mindre lummiga delar. Det är en fin stad, inte särskilt estetisk eller stilistisk men fin. Framför allt är den fin för den som bott och vuxit med staden en längre tid, för en oinvigt är de yttre förutsättningarna inte särskilt talande. Där saknar jag någonting.
En geniuin stadskärna, en enhetlig front som inte bara skriker tegel.
De fina fina gamla trähusen som numera endast går att finna dels i östa och dels i västra delen av stan, hade gjort sitt till om de fått stå kvar i kärnan, rustats upp inifrån och inte rivits till grunden till förmån för tegelkolosser med intetsägande fasad och noll historia bakom sig.
En mer attraktiv stadsarkitektur, alltså. det hade varit nanting!



Någonting annat som slår mig var gång jag rör mig i från gågatan mot bågen, mot älven, mot reto (döda mig inte) är den ohumana stämningen som skapats på rådhustorget efter alla divideringar om centimeterrättvisa gentemot korvmojar, torgstånd, cyklister, mandelförsäljare..folk suckar medan de kryssar mellan cyklar, rullpizzevagnar och ungdomar med cigaretter i nävarna. Hela scenariot bara skriker saluhall, mötesplats! en naturlig mötesplats! bort från trängseln och in i en kombinerad matmarknad, kafé, disskussionplats. Ett ställe där människor möter människor, dit man går för att man vill och inte för att man måste. det skulle jag vilja ha!

En avrundande, sista tanke får bli en salig kompott av norrlandsoperan, musiken, gemene man och det kulturella tomrummet.
Umeå skulle behöva genomsyras mer av kulturen, gå ifrån dagens klick-kultur, där kultur enbart upplevs av de som får fatt i den och istället göra kulturen till en spelplan för alla. Sub-, kulturer såväl som mainstream.
Tillbaka till en större musikscen, fram med gatumusikanter, öppen teater. Slå upp dörrarna till operan, smäll upp tre stora skärmar som skyltar med månadens kultulturarr. i staden. Anlägg en skridskobana i vänortsparken, en av årets bästa idéer johan nyberg! starta upp cykeluthyrning för alla, bevisa att det inte bara är med umebornas mått mätt (det klassiska umeå-måttet; 5km, vad är väl det för bit. det traskar vi på fem röda!) att ersboda och strömpilen ligger 10 minuter bort utan motorhjälp. Främja gammlia, lär folk och fä att baka bröd i bagarstugan eller varför inte rullpizza, umeyos signum!
bygg ut biblioteket, skapa en öppen bokdisskussion, kräv filmfestivalen åter!
öppna upp ögonen för kulturen och låt den bli allmänn och inte bara till för, hur var det nu, företagsledares fruar.
kulturera mera!

Jag har på något sätt lyckats ta sönder min kamera. Tillslut har det faktiskt skett och trots att ingen är mer förvånad än jag att det dröjt så pass länge som det har, så känns det lite snopet.
När jag äntligen på riktigt kommit igång med att dokumentera en smula av mitt liv (låt oss säga en procent) så ger den upp. bara så där. visserligen måste jag erkänna att jag tagit bra tid på mig (tre år) , haft en så kallad lång startsträcka, med att komma igång med kameraknäppandet men ändå!
inget rent mjöl i påsen känner jag spontant, men det kan ju å andra sidan vara shocken som talar..

egentligen så var det en ren lyckoträff att jag fick nys om att kamerajäveln var trasig. egentligen borde jag plugga en himla massa, men i vanlig ordning hittar jag så mycket annat som plötsligt känns så särdeles relevant och akut att ta itu med, att kvällsordningen helt blir omkastad och plugga helt blir till radera gamla bilder på kamera, lyssna på b-låtar från 80-talet eller vika alla kläder i garderoben. ja, och på den vägen är det.
och hade det inte blivit så, ptjao säg att jag hade gjort det jag skulle ha gjort från början dvs plugga, då hade jag förmodligen inte märkt att kameran varit paj förän jag behöver den nästa gång.
helt klart värt att inte plugga.

och för att fortsätta i självcentreringens anda tänker jag våga mig på ett uttalande.
jag är färdigflyttad för den här gången.
nu vägrar jag släpa fler prylar ner till stan.
jag är less på prylar.
dock så har jag utökat min spartanska dvdsamling med två viktiga bitar idag.
men det är skillnad. de släpade jag inte ner från berget.

uppdateringen fortsätter med ett utlägg om skola och sånt.
att vara student är rent utsagt jävligt jobbigt.
idag sov jag mig igenom en viktig föreläsning. en intressant sådan bör jag tillägga, eller ja, de delar jag var vaken nog att uppfatta. vilka kan räknas på en hand. lätt.
kurslitteratur är tungt och dyrt och jävligt irriterande när det inte finns böcker på bokhandlarna i umeyo pga logistikfel i norrköping. tattarpack är dom hela bunten. lyckades dessutom spilla saft över den enda boken jag lyckats få tag i. så nu måste jag sluta dricka saft också.

annars är livet fett.
jag saknar min cyniska ådra och min mest cyniska vän.
å andra sidan klarar jag mig ypperligt på egen hand.
de flesta av mina kurskamrater, för att ge sken av den högtravande akademiker jag trots allt kommer sluta som, tror att jag är en cynisk jävel som hatar människan och klandrar mänskligheten för all jävulskap och ondska i världen rätt och slätt. samt anser att alla kan fela utom jag själv.
rätt fint jobbat på fyra dagars gemensamma studier.
nästa vecka ska jag gå in för att vara little miss sunshine istället.
det här med rollspel kan nog bli nästa stora grej.

nu tänkte jag avrunda med att välkomna hösten.
ge mig mer statiskt hår och vilt väder.
ge mig så mycket rusk jag får och stora stickade kläder.
ge mig mer färjade löv och fler omkullblåsta cyklar.
ge mig mörka kvällar rakt av och mängda ljus i fönstren.
sena stereotypa höstpromenader och film, film, film.
och så nån som kommer hit och lagar soppa åt mig.
jag har funtat på det här ett bra tag nu och börjar bli riktigt konfunderad  över vars denna någon håller hus.
storgatan 82, tre trapp opp
skynda!

September har inletts i en rasande fart. Jag har tackat och bockat för mig, lämnat ett provisoriskt hem och börjat bygga ett nytt. Högt över umeås takåsar lägger jag mitt nya pussel bit för bit.
Jag ser människor passera på gatan under mig, men ser dom i ett helt nytt ljus.
Jag ser staden jag vuxit upp i, och en gång i tiden haft så mycket ågren i att jag velat lämna min egen kropp, försvinna ur mitt eget skinn för att jag helt enkelt inte kunde med att existera här, med andra ögon.
Bättre ögon.
Någonstans mellan alla kartonger, papperspåsar och kuddfodral har jag fått upp spåret på en där balansen.
Heja livet.

Däremot blev jag antastad av jehovas när jag skulle tanka bilen på jet igår.
Aldrig mer jet, och "kvällsläsningen" jag fick med mig i form av en nätt liten broshyr landade skönt där den hör hemma; i en av umeå stads mindre städade soptunna.
balans eller inte, aldrig får man slappna av och tappa garden.
Då dyker de upp, fähundarna, som hyenor hungrande efter lammkött.