Om söndagslängtan
nu är det min bästa dag.
i höst ska vi ha guldkantade söndagar i skohyllan i malmö.
safta, sylta, pickla..
jag ska börja skriva små lappar med söndagsprojekt som vi drar ur en hatt varje söndag.
medan vi dricker kaffe på uteplatsen.
med dunsockar på och trumpet i bakgrunden.
jag kanske ska skriva det på en lapp.
lära sig trumpet.
jag längtar
Om lathet som straffar sig och om onda cirklar
Igen.
Men för en gångs skull har jag en god anledning i bakfickan. Jag har tagit mig i kragen och städat ur min äckliga boning. Boplats. koja. slott.
När jag äntligen kom av söndagspasset idag hade jag för mycket ångest över sopstation sannagrad att jag väntade en tre fyra timmar innan jag drog min walk of shame. försökte halvhjärtat ringa en vän som man får göra i typ vem vill bli milionär, men fick få svar och valde därav ensamheten. skyllde på min trötthet efter en slitig helg, men alla tecknen pekar som vanligt åt samma håll. B hållet. som i babord. och bortförklaring.
Jag är fast i en typisk sanna-jobbar-för-mycket-slentrian.
sena nätter, för lite sömn. stressiga mornar, för lite lugn. spring hit, hets dit. slopa frulle, morgonpromenad och kaffetår. prioritera mascaraklick, skoknytning och klegg i hår.
true story.
sad story.
kroppen kliar av år och dagar utan återfuktning, tvättkorgarna svämmar över och ögonen ser dubbelt efter för många timmar med linshäng.
så jävla sunkigt.
nä nu blir det shape up med var sak på sin plats med sin tid.
hur lång tid tar det egentligen att smörja in två ben och ett par ganska korta armar?
eller tugga i sig lite hårdbrö medan kaffet kokar?
handla ett äpple eller två?
mixa till en spirulina.
kanske är jag snäppet tröttare imorgon än vad jag hade varit om jag knytit ihop säcken kring ett som plannerat, men uppvaknandet kommer istället att bli guld och gröna skogar i jämförelse med kabul-landskapet jag vaknat till under den senaste veckan.
whoop whoop
( ibland längtar jag bara efter att få bli gammal och uråldrig så att jag på ett legitimt och allmänt accepterat sätt får konversera genom fraser i stil med "var sak på sin plats")
Om droppar som rinner över
men lite mer skam i människors kroppar skulle vara önskvärt.
Om is i magen och brand i bröstet
46 timmar i ryggen och smyg-dunkande tinningar. tystnad. tekopp.
trötta lemmar. sommarnatt.
den norrländska försommaren blir aldrig mörk. sällarn tyst.
däremot lugn. endast lätta darrningar i löven.
prästkragar på bordet. konvaljdoft i rummet. vindens sus och fåglarnas nattbestyr.
atmosfären pustar ut och jag med den.
att hålla känslorna i schackt när stressen bultar tar på.
det är fasansfullt skönt att släppa någon när en inser att det är dags.
Om tjusningen i joggingdojan
Le joggingsko.
Jag kommer ihåg varena par jag någonsin ägt i mitt liv, från den rosaglittriga dojan med trendiga kardborreband som jag jagade igelkottar i en gång i tiden till den stötdämpande skönheten som jag hänger med idag.
imorse vaknade jag äntligen med den där sköna känslan i magen.
spring sa kroppen.
och kroppen sprang.
Om mäktiga vändningar
Efter att ha städat två olika hem, lagat en 40 lunchlådor till mor och far, gud och hans moster samt rullat upp en uppsjö av olika matbröd är det som om tristessen blåst av mig med nordanvinden.
Egentligen är det lite synd att jag ska gå och bli akademiker och yrkeskvinna.
Jag hade gjort en så klockren roll som hemmafru.
Två månader känns inte så avlägset trots allt. Vad är väl två månader? typ 60 dagar. typ 1440 timmar. Piece of.
Fröken F och mina två M&Ms kommer hela hopen vara nere i söder till hösten. och jag med.
SÅ jävla ball. livet kan sina u-svängar. känns som om jag luddat omkring i värsta oros-dimman och plötsligt halkat på kjolfollen och gjort en face-plant.
Om uttorkad förväntan
Försöker hitta en bra anledning till att vända på dygnet för kanske sjutusende gången detta halvår.
Det känns som att det är dags att vända på skiten när ögonen stirrar och en har en råkass fransk rulle i bakgrunden. Franska är fan nice men inte i döllia filmer. Då är det kanske det värsta språket. B-film med franskt tal och svensk text. Så jävla illa. Amerikanskan kommer ändå undan med bara nästan lika dåligt betyg. Amerikanska känns mer naturligt när det gäller b-film. Å jag önskar det var en amerikansk skitfilm i bakgrunden.
Det är som om livet har stannat till av någon oförklarig anledning sen förra fredagen. Eller oförklarigt är att ljuga. Livet har stannat opp för att vänta in, förhindra att klyftorna blir större. Men det botar inte ensamhet.
Hela jävla skitnorrland är tömt på folk och fä, sånna jag tycker om och helt klart skulle föredra att ha omkring mig. Det suger besk balle att vakna själv och till någon slags dov förväntan om att någonting ball kommer att hända bara jag duschar, kokar kaffe och gör mig förberedd på detta något. Så jag kokar mitt kaffe, duschar (ja någorlunda ofta i alla fall) och klär på mig. Svär över att jag borde tvätta och att håret är för långt; att tandkrämen är torr och att jag inte städat på flera veckor. Tycker att idag är en perfekt dag för att fixa allt som felas mig, men det är inge kul att göra det själv och det slutar bara med att jag hittar en ny bok som jag sträckläser efter att ha handlat tusen kilo äpplen på konsum och hälsat på kassörskan som noterar att jag är där igen.
Det har dock hänt en bra grej i veckan. Eller två om en ska räkna noggrant. Och det ska man väl. Ingen vits med att vara knusslig. Äh, det roliga var i alla fall att skalman, min fina Ocimum basilicum, har repat sig efter att ha slokat ihop till värsta russin-växten under min lite för långa vistelse i norrbotten. Trots att jag trodde att hoppet var ute så hällde jag en liter vatten över den på tok för lilla krukan. Vist, den svämmade över som fan och jag sket i att torka upp så nu finns det en ganska stor brun-grå fläck under fönstret, men det spelar ingen roll för skalman repade sig och prunkar nu som om han stod i sina förfäders mylla någonstans i italien. Trots att det är i mitt fönster på ålidchem han står.
Det är sånna gånger som jag inser att det faktiskt är de små sakerna som räknas.
Om gravar och balla kids
Sex meter under ligger morfar och slumrar.
Slank förbi och pejlade läget; om han var taggad på studenten ikväll och om han fått basta nå på senaste.
Inget jakande svar, men en fjäril fladdrade förbi mitt vänstra öra och dröjde kvar onaturligt länge. Eino är på tå.
Gled omkring än hit än dit i försommarsvalkan.
Plötsligt var jag omgiven av en hord människor utan att jag själv fått varken välja eller vraka.
Gjorde en snabb överslagsräkning för mig själv och insåg att det oansenligt låga medeltalet ögonbryn samt ett skrämmande frenetiskt upprepande av "brushaaaan" och "kompiss har du ciggen" endast kunde betyda en sak: alena; skolavslutning för högstadiet.
Där fanns värstingarna på sina moppar (om det hade varit back in -95 hade BMXarna blixtrat vid varje huskant) med antydan till basröst och med morsans gamla fimpar i högsta hugg; där fanns de smyghånglande paren, deoroliga föräldrarna, de korta kjolarna och de sneda kajalsträcken.
Coola kids på väg bort från högstadiet och in i framtiden.
Jag är sjukt glad att jag slipper haka på
Om att känna sig uråldrig.
Som enda umeyo-bo på plats var jag tvungen att försvara familjeäran och korka skumpa och tjoa och tjimma för balens drottning - toveloppan.
Det är märkligt att se nya årkullar fira av sina tusen år i grundskolan och inse att det börjar bli långa år sedan jag själv och mina kamrater gjorde samma sak. Åren går förjävla fort när studenten väl är tagen. Tiden som förr sniglade sig fram och lämnade slemspår på stigarna´, susar nu fram och lämnar tonårsdrömmar tjocka som spindelväv kvar i takbalkarna.
När baldrottningarna och herrarna gled in i festlokalen och det enda som fanns kvar i parken var vi och champagnekorkarna gick jag och mormor hem och pratade om morfar och grät tillsammans. 3 år sedan var det han försvann. När klockan slog tolv och de firande paren stack ner på nattklubben satt jag och mormor kvar i soffan hemma på utterstigen.
Trött. Nostalgisk.
Tiden går och plötsligt finner man sig där i soffan med endast mormor som sällskap.
men egentligen, vad är väl en bal på slottet?
Om tillbakablickar
Om blåst och knepiga nerver
sista månaden, sista veckan, sista helgen, sista tentan, sista hänget, sista natten med gänget..
jag sitter inför fler "sista" än vad jag riktigt vill med. en del "första" göms dock också i bägaren. liksom medbrotslingar blandar de såväl malört som söta näktar i den och skakar om. en coctail av känslor.
jag står inför några av de jobbigaste och skönaste förändringar jag kan tänka mig; avsluta mina uppdrag, avsäga mig mina poster, vinka av, bryta ihop och gå vidare;
ta beslut om framtiden, jaka eller neka, sätta ner foten, bryta upp och gå vidare.
ibland vill jag bli fri från alla förändringar; stoppa tiden och tvinga alla att göra som jag vill.
men det är dags att växa ifrån rädslan och halsa min coctail.
även fast jag för tillfället skulle gå över lik för att få byta till mig ett glas vin istället..
