Om tisdagstrubbel
En sån vecka.
En sån period.
Saker och ting faller inte riktigt på plats.
Pusselbitarna pressas ner för att fogarna är lite för trånga.
Lite för opolerade.
Jag skulle kunna göra utlägg om tidsbrist, stressmage, nariga fötter.
Men egentligen så vet jag vad det hela handlar om.
Tiden finns, dygnet har trots allt inte mer än 48 timmar som Calle Bille så pedagogiskt har lärt oss.
Fokus och diciplin är däremot en bristande råvara dessa dagar.
trubbeltisdag. dubbelbokadtisdag. önskar det vore bubbeltisdag istället
Om tvetydiga budskap
Idag är världen sovjetiskt karg.
en grådaskig himlakropp vakar hotfull över människans lilla jordeliv,
och i de svenska fjällen rasar höstens ettrigaste storm so far.
Jimmie Åkesson har blivit nyvald som partiledare i SD,
kreditbetygen i Europa sänks ytterligare, svenskarna blir allt fetare
och i Polen byggs ett nytt kärnkraftverk.
Sannerligen är denna Fritzlfredag ingen glädjens dag för jordens cyniker.
Inuti mig är det dock spegelblankt på insjön.
Jag känner mig lugn och stadig, ser rätt ljust på den närmaste framtiden.
Glädjande besked bidrar till att stormen bedarrar.
Jag har bokat in min första rawfood föreläsning, och bläddrar frenetiskt i kalendern för att boka in nummer två.
Tentan checkades av med ett högtbetyg i masten,
glöggen jäser som den skall
och mina lungor får fyllas till bredden av norrländsk luft om ett par veckor.
Jag njuter av att se året åldras i gråskala,
och spricker nästan av förväntan inför den första snön.
Det känns ovant att inte gnälla och grumsa
men kanske behövs det lite lugn i lungan för att balansera upp de senaste månadernas rungande pessimism.
Lite svinn får en allt räkna med.
Om konst och konst
Inspiration är ett märkligt fenomen.
Än märkligare är tanken om vad människan skulle göra och vara utan det.
Inspirationen tar sig många olika former och skepnader,
och vi upplever, reagerar på och mot det på olika sätt.
Vi hämtar och insuper det från olika källor, och brukar det på vitt skilda sätt.
Det är en konst att finna sina personliga inspirationsgeneratorer.
en helt annan konstform är att förvalta och kanalisera dessa gåvor på ett givande sätt.
Jag hämtar ofta inspiration från de personer jag har omkring mig;
genom vad de gör, säger och uttrycker.
Ingenting berör och inspirerar mig så djupt som människoroch deras kreationer,
och för tillfället har jag många
starka,
karismatiska och
driftiga kvinnor och män i min närmaste krets.
Det känns inuti.
Kroppen, organen och sinnena reagerar,
pulserar, vibrerar.
Det rycker och kittlar,
tar energi och genererar energi.
Ett positivt, sprakande kretslopp som lockar, stärker och öppar upp
iställer för att bryta ned och sluta igen.
Det är ball.
Och det gör mig ball.
De gör mig ball.
Om människoförakt och ändå inte
Somliga handlingar går bara inte att förstå.
Då krävs det att en söker djupare, längre in.
Jag är rätt övertygad om att människan varken föds ond eller god.
Det finns förutsättningar för bägge extremer i var och en av oss,
och jag tror att vi alla har lika förmåga att utvecklas mot det ena eller det andra hållet.
Däremot tänker jag att vi är olika i vårat sätt att påverkas av externa faktorer.
Samhälle, uppväxt, familjeförhållanden och social interaktion påverkar oss på olika sätt.
På gott och ont.
Och vrider och vänder på oss, mot antingen det goda eller onda.
Vem har satt upp normen för gott och ont?
Dom som vet kanske.
Vissa ageranden, händelser och handlingar vill en inte förstå.
Det är lättare, och känns bättre att förtränga och fördöma.
Ingetdera leder vidare.
För att kunna utveckla tror jag det krävs ett förlåtande.
Ibland tvivlar på att jag vill se en utveckling, vill se människosläktet fortleva.
Men jag, som så många andra, fokar mer på det osägbara, det vidiga i visst agerande.
Det som förundrar mig än mer är bra och gott som finns i människosläktet.
När priset går upp går själen ner.
Och vi är egentligen inte svårare än så.
Vi arma människor.
Om status quo på olika fronter
Om längtan och det norrländska svårmodet
Mitt barn,
lyssna och lär
slappna. aldrig. av.
nunca
never
nietskij
faran med att slappna av är inte bara att garden faller.
avslappnad leder till tanketid, eftertänksamhet och reflektion.
mycket farligt.
för att inte säga rent dumdristigt.
så om du ska gå ur livet med en lärdom allena, välj då den.
att aldrig. någonsin. slappna. av
i dagarna tog febern mig.
förmodligen för att jag re-la-laxade i överjävulska mått.
den började med min hjärna, fortsatte ner i strupen och rumsrerar för tillfället i såväl knäskål som hälsena.
värst styr den kring i lungor och hjärterötter, men för att inte helt överdriva så är det andra parasiter som gnager på hjärtats små delikata delar.
efter helgens kärlekståg spettades jag levande av längtan och trängtan.
norrlänningen i exil har vaknat till liv och jag sörjer frostbitna mornar och glaserade berg.
jag saknar kras under fot och halkningstävlingar på torget.
jag riktigt längtar efter att vurpa med cykeln och inte känna smärtan förrän timmen senare,
när minusgraderna stängs ute och kroppen börjar tina till liv igen.
jag vill ha krångliga kramar i för stora jackor, isiga ögonfransar och ont i lungorna på grund av kyla och inte sjukdom. mormors tjocksockar och fingrar som aldrig någonsin kan tänkas tina.
och mest av allt vill jag ha nära och tjära runt knuten.
obligatoriska söndagshäng och bastu om fredagarna.
stjärnklara nätter och norrsken.
kort och gott, jag längtar hem. nå grönjävulskt mycket.
och när själen längtar så är int svårmodet långt borta.
komba med feber och sysslolöshet så har en dagsformen jag befinner mig i.
rätt ocharmigt på min ära.
och nej, just nu är jag verkligen inte på topp.
det är inte särskilt attraktivt att vakna söndersvettad efter ännu en febernatt.
inte heller att ligga kvar i detta grisiga tillstånd större delen av dagen.
addera otvättat hår och en gnällig attityd och voilà, där har vi mig.
det fina i kaksmeten är att all things must pass.
tillstånd är föränderliga, de går över.
mashallah.
imorgon är en bättre dag.
jag undrar fan om det går att spara norrsken på burk.
'
Om efterlängtade människor
jag är så glad och så tacksam för att de kommer hit.
sällan har det längtats så mycket på amiralsgatans östra flygel.
Om alla snälla kvinnor och män
Ja, jag uppskattar snällhet. nå jävulskt.
men jag uppskattar det till en gräns.
Snällhet är alltså inte gränslöst.
Jag är ledsen, men jag har inte kommit så långt att snällhet attraherar mig.
jag är fortfarande kvar i de där ungdomsårens jävliga toughlove.
kanske kommer jag aldrig ur det.
kanske vill jag inte komma ur det.
Kanske vill jag det.
för tidigt för att säga.
early bird.
det är svårt att höra,
och det är förbannat svårt att säga, att någon är för snäll.
det handlar inte om att jag inte skulle förtjäna en snäll någon.
det handlar om att jag inte tänder på det.
inte i det långa loppet.
det blir bara en hop mercyfucks and what not av cirkusen.
och vilken trist cirkus sen.
inte ett enda nytt djur att inte riktigt våga klappa.
lindansare på tok för nära marken för att andan ska tappas.
lejon utan morr.
eldslukare med tomtebloss och rysk roulett med förutspådda resultat.
så kära, fina, snälla människor: förändra er inte.
ni behövs.
men ni kommer aldrig längre än till hjärtkammaren.
där förvarar jag alla snälla människor.
förrutom de som är backbone.
de sitter lite längre in. till vänster.
Om långa nätter och försvinnande mornar
Annorlunda känslor kring saker och ting, sällskap och göranden.
Energinivåerna har varit körda i kras och det brukar göra att en ser saker och ting en smula mer avskalat än annars.
Det har varit två sjukt intensiva veckor där jag brutit ihop, knycklats samman, rest mig upp för att sedan sabrera, servera och leverera utan att haverera.
Jag har fått nya mål och ny laganda.
Jag motiveras till att genomföra, men även till att sålla bort.
Måsten byts ut till vilja och det är så förbannat skönt att kunna luta sig tillbaka mot bergväggen och känna att valet är mitt.
Varje val är mitt.
Samtal med människor som vill förändra mig, få mig att välja annorlunda har resluterat i ninja sparkar och en nytänd glöd för allt som inte är exkluderande.
Allas lika värde har plockats ner från hatthyllan och jag njuter hejdlöst av att känna mig förbannad och uppeggad. Att känna.
Det var fanimig inte igår.
Jag njuter av att avsluta kapitel på riktigt, och att känna i knäskålarna att jag inte behöver gå tillbaka dit någonsin igen.
Livets bok är inte riktigt som Harry Potter, och det är jag glad för.
Den senaste veckan har jag nattugglat nå grönjevulskt. Och tillskillnad från tidigare så har det faktiskt genererat någonting produktivt.
Produktivt = coolt, och jag börjar känna suget efter att vara cool igen.
Fast på mina villkor.
