Liberté, égalité, solidarité

Konceptet ny dag nytt liv har sällan tett sig mer som ett hån.
Fredagar blir till måndagar och måndagar blir till torsdagar. Onsdagsmagin flyter ihop till något odefinierbart,
förstört, förbrukat.
Tiden beter sig allt annat än humant, sliter och sargar, flyger sin kos, tar aldrig slut.
Konstiga dagar, avgrundskänningar, bottenlösa brunnar.
Jag känner mig som en bottenlös brunn ibland.

Framtiden är diffus, jag har ingen fast punkt för tillfället.
Men jag har en tillvaro, samvaro.
Förrymd, upprymd.
Livet känns främmande, intressant,spännande.
Men samtidigt är jag så våldsamt trött.
Orkar inte riktigt utan den där sista växeln.

Den här jävla ön ger och tar.
Tar min energi, min tid, min nyfikenhet och min hängivenhet.
Ger energi, stimulans och förvåning.
Vårat dagsfärska band växer sig starkare i takt med att vi lär känna varandra närmare.
Jag har fått ett lugn.
Gett en del av min själ som jag tror att jag fick en skymt av i förrgår i form av en annan del av holmön
där personligheten har möjligheten att lappa ihop sig.
Samla nya krafter och bara vara.
Själv
Tyst
Nära.

Om jag bara hade tiden att hitta dit igen

Regnet strilar och  jag är slut som artist för denna dag,
en dag som varit schyst från början till slut.
det känns däremot som om hoppet har lämnat min kropp helt och hållet så här på kvällskvisten.

Dagen har innehållit aktiviteter av diverse slag,
däribland en schweizisk fotograf med nakenbilder i svartvitt,
en sväng i postroddsbåten,
ett möte med en orm,
hinkvis med kaffe
och en debut som köksmästare.

kort och gott; en helt vanlig dag i sandlådan.
den enda avsaknade länken är finnarna från jakobsdal,
de med gröna fingrar, botanikerna på jakt efter blomster att så sin vildhavre med

jag sitter och funderar på antagningsbesked och framtidsplaner.
dagens insikt är att jag fortfarande är 20 och i toppform
bort med käppen och på med stilletterna!


kvällens insikt är att jag inte är ett yngel i romsäcken längre
av med stilletterna och fram med käppen

Jag är nu helt och hållet omringad av vatten. Inte bara det att jag för tillfället är strandsatt på en ö mitt i kvarken, även regnet drar sitt strå till stacken idag. Det fullkomligt står som spön i backen. Bokstavligt talat.
Det känns lite om om vädergudarna pissar på oss  i norr, efter somewhat kaxigt betéende efter veckor av värmebölja.
men lätt fånget, lätt förgånget, som de realistiska skulle uttryckt det.
Själv kommer jag inte ens ihåg solen. Det känns som om jag levt i regn och rusk i tjugoen år.
Spöjävlapissregn.


Livet bortom ön känns oändligt långt borta, på ett bra sätt. Jag känner mig som en enda stor frid. Frid i sinne, frid i hjärta.
Ingen längtan hit eller dit, jag är fullkomligt nöjd med vad jag har på denna 3mila ö.
Fast en smul sol skulle inte skada. Och så lite värme. En uns mer mormorssaft och lite keso.
Annars är jag nöjd.
Fast en smul mansfolk skulle inte skada. Och så lite närhet. En uns mer sked-och kramar och lite sex.
Annars är min nöjdhetsskala toppad.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen;
jag blir fan sexuellt amputerad, stympad och celibat på denna ö!