Liberté, égalité, solidarité

I våran kommunikationsmall har förståelse blivit inkodat på permanent basis.

Ingen verkar veta hur, när eller varför det blev så.

Vi vill förstå så gärna att vi ibland glömmer bort att ta in det vi ska förstå.

I vår längtan efter att vara just så obegränsat förstående missar vi kärnan i dilemmat.

Att lyssna.

Att ta in.

Att inte bekräfta en känsla vi inte har en aning om genom att ge svar på tal.

Dra en egen dänga.

Eller helt enkelt absorberas i våran rädsla för att verka oförstående.

I brist på något odefinierat glömmer vi bort att vi gavs fler öron än munnar av en anledning.

Lyssna mer än du talar när någon annan vecklar ut ett känslopaket.

Lyssna på annat sätt än du talar när du har hand om en känsloskatt.

Lyssna bakom talet om du vill förstå tanken bakom känslomolnet.

Känslor är trots allt bara fluff. En bomullsvägg som skyddar tankemönstrena bakom.

En hinna som bara delvis släpper igenom en fabrikation, en återspegling.

Som plastfolie fast snäppet kladdigare.
Livet i smutsiga linser.

Vi förstår inte allting alltid. 

Faktum är att det ofta är mer hjälpsamt att inte försöka förstå det obegripliga.

Någon annans unika känslor.

Låta tystnaden uppmana eller ouppmana till fortsatt tal.

Tystnad är också kommunikation.

Kanske den viktigaste kommunikationen i dessa dagar.

Som de finska gubbarna som kan sitta i dagar och oförstå i varandras tystnad.

Att våga låta tystnaden tala.

Att våra vara oförstående.

Det är mod.
Det är ärlig tillgivenhet.

Och det är kommunikation

Vi ska vara fria. 

Spela svåra.

Vara starka. Alltid. I allt.

Längtan och tårar hör inte hemma. Inte om en inte vill klassas som svag.

Bräcklig.

Nervös.

Oberäknelig.

Vi ska inte bli sårade för att andra inte frågar.

För att andra inte visar att de vill veta.

Vi ska vara tankeläsare och tankefria på samma gång.

En för mamma, en för pappa.

Hålla på oss själva men samtidigt vara öppna för andra.

Ge, men inte stö omkring oss.
Inte släppa för nära, men aldrig, aldrig tappa garden.

Realism belönas, ideologi är till för de unga, blåögda.

Helst ska vi inte fråga för mycket.

Men tystnad betraktas som osocialt.

Skratta aldrig för högt, men håll aldrig käften. 

Le inte mot din arbetsgivare, men låt inte mungiporna glida för långt ner mot golvet.

Ingen vill vara den. Som är den. Som är den.

Masker konstrueras för att inte skina egenom.

De dolda institutionerna är otaliga. De officiella allt för obegripliga.

Vad är en kommunikation som passar för alla former.

Vad är en form som passar alla .

Och om en inte vill vara den som inte alls inte vill vara den. 

Vars hör en hemma då?

 

Känslor är det mest irationella som finns.

Det är lite det som är meningen med känslokalabaliken. 

Att ta oss ut ur den realistiska, rationella bubblan som vi ständigt tenderar att blåsa om oss.

Rationalitet och realitet håller oss på plats, får oss att inte bete oss utanför ramarna för vad en hederlig, jordad medborgare bör göra. 

Slipper en känna är det lätt att göra.

Producera, reproducera, 

prestera, leverera. 

Lite som robotar.

Känslor sätter käppar i hjulen för den tuktade processen.

Känslor skapar ologik i allt det där förprogramerade, tvångsexisterande, framtvingade.

Ibland tänker jag att jag önskar att känslor inte fanns.

Att det skulle bli lättare så.

Lika snabbt tänkter jag nej för fan!

Det är känslorna som gör livet värt att leva.

Det är känslorna som är skillnaden mellan liv och existens.

En viktig skillnad.

Lite som skillnaden mellan sylt och marmelad.

Trädgårdshallon och vildhallon.

Glasögon och linser.

Det fina med känslor är att dom kan tas i uttryck.

Användas för att göra livet lättare att hantera, genom att förklaras och attributeras.

Blir det någonsin för mycket har vi även en tårkanal som ibland rinner över.

Spolar ansiktet rent från rationalitetens smuts.

Avgaserna i vardagen.

Ring så spelar vi.

Gråt så pratar vi.

Prata så löser vi upp knutarna.

Och när knutarna är upplösta, kan vi börja knyppla nya mönster, i den stora väven vi kallar livet. 

Ett blåmärke kan säga mer än tusen ord. 

Det kan viska, skrika, störa, uppmärksamma. 

Det varslar om ovarsam behandling, ihopstötta lemmar, greppande händer.

Det vittnar om ett liv som levts utan överskydd, ogenomtänkta handlingar, brådmod och brådvilja.

Det vittnar även om ömtåliga kroppsdelar, våldsam livsglädje, eufori och orädsla.

Blått är frihetens färg. Blåmärken är frihetens tecken.

Friheten att välja, på gott och ont. Välja att bli behandlad, välja att behandla.

Våldsamt eller varsamt. 

Vi väljer olika. 

Det betyder inte att de olika valen är bättre eller sämre.

Men det syns olika på våra kroppar hur vi väljer.