Liberté, égalité, solidarité

Vid en viss punkt i livet inser vi nog alla att vi blir vad vi väljer. 

Kanske inser vi det i ett sent skede och känner oss hopplösa, bortslösade och ångestfyllda över allt vi valde fel, ovalde eller inte omvalde. 

Kanske inser vi det i ett tidigt skede och överväldigas om livets totala storhet, allvaret i varje sekund, varje val och varje kval. 

Kanske misströstar vi, omröstar vi, eller storbröstar vi; blir styrkta av vetskapen att vi har makten att styra våra liv, personas och ensamma båtar i en riktning. 

En hamn, en famn, ett öppet vatten. 

Känslor styr oss än hit än dit, hit och dit och jävla skit hit och dit!

Men utan känslor skulle vi vara mindre än noll.

Känslor förvirrar, plågar, sågar och förgyller. Allt. Hela tiden. 

Det är kanske det allra vackraste med att vara människa. 

Människor säger då och då att de hade önskat att de kunde berätta för sitt yngre jag om somliga saker.

Sånt som de har lärt sig på vägen. Sånt som de önskar att de hade vetat, insett, funtat på under tiden då de inte hade gjort det. 

Jag önskar inte att jag hade berättat ett skvatt för mitt yngre jag. 

Vad säger att jag hade kunnat ta in det? Förstå det? 

Jag tror att våra liv är olika resor av en anledning. 

Jag tror att vi är här för att lära av varandra, inse, växa, smärtas, svärtas.

Ingens resa är komplett. 

Ingens resa är fulländad. 

Vi blir vad vi väljer. Och hur ska vi kunna välja annorlunda om vi inte genomlever konsekvenserna och resultatet av våra val. 

Vi blir vad vi väljer. 
Vi blir våran ensamhet, samhörighet, storhet, småsinthet, överjävlaboomighet, ödmjukhet, känsloklet, medvetenhet. 

Finns det någonting unikare? Jag tror knappt det. 

Unikum äro vi alla. På grund av oss, men främst alla andra. 

Tack alla andra för att jag blev vad jag blev. Det må int vara så roligt eller kul hela jävla tiden. 

Men jag har valt. 

 

 

Såg tranorna lämna imorse. 

Det hördes över hela bygden; Inte ens stadsbruset kan dölja en sorti av det slaget. 

För varje gång jag får se året åldras blir vemodet jag bär på plötsligt ett med luften. 

Det har inte ens vett att komma smygande. Plötsligt en dag är det bara där och livet slår om till moll.

Allt vackert hösten förmedlar dör samtidigt som någonting annat dör inom mig. 

Ljuset släcks och plötsligt är allt över. Slut. Till ända. 

Ensamheten river i lunga och bröst, och hopplösheten inför livets ofrånkomliga frammarch gör mig panikig inombords.

Jag vill skrika på havet och låta vinden blåsa bort all ångest inför framtid och nutid. 

Jag vill springa ikapp tidens vilda fågel och hejda den, göra allt ogjort och börja om.

Jag vill sluta utvecklas och istället avvecklas; dimpa ner i en tidskapsel och gräva ner solbrända fötter i sanden på stranden, där ingen dör och allt alltid får leva.

Jag vill tysta mitt medvetande, aldrig mer behöva ta ett beslut och stå för det.

Jag vill aldrig ha sårat eller blivit sårad. Jag vill få hoppas på framtiden igen. Jag vill känna glädje varje sekund mina ögonlock är öppna. 
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill sluta vara låssasvuxen.

Jag vill sluta rädslas inför att förlora, jag vill inte känna begär, men jag vill uppfyllas av en djup tilltro till att saker och ting blir bättre. Att vi gör saker och ting bättre. 

Tvivlet, saknaden, sorgen och rädslan äter upp mig inifrån, Tack tranjävlar för att ni påminde mig om allt känslokaos som nu kommer att pågå ett bra tag framöver. 

Men det är ju inte erat fel. 

Vemodet har vuxit med åren, och dess intensitet gör mig darrhänt och knäsvag. 

De tusen verktyg jag plockat på mig och skapat genom åren ligger i en hög utan en plan för hur de ska brukas. 

Jag känner som om jag kapitulerat och förminskat mig själv till en passiv, oförmögen och rädd liten skit. 

Ångest ångest är min arvedel.

Vilket jävla skitarv, sen.

 

Höstkaskad, färgparad och krispighet varje dag.

Hösten är här. 

Hösten har för mig alltid representerat omstart; att få ombestämma sig, påheja nya val (i kombination med gamla) nya kval och nya tankar.

Sommaren tenderar att fyllas med en nära nog fullkomlig lyckokänsla med få ångestmoment. Kanske tänker vi int efter före osv? Det är lite vad sommaren är till för. Lättja. Lust. Lövely. 

Vi behöver pausen i känsloruset som alltid limiteras av hjärnans realistiska härj. 

Ska, ska int? Bör, bör int? Kan, kan int? Vill, kan/bör/kan int?

Jag ser det som en fantastisk gåva att få ruska om och ev. börja om, omgiven av färgprakt och löv som glöder. Vem gnäll?

Jag har ändrat mycket på senaste. Jag trivs stundom med det, ibland föraktar jag skiten ur det. Saknar att drivas av ren livs-passion, men saknar ej hur det ibland (ofta) ledde till klurigheter. 

Passion. Person. Pension.

Int än, väl?

Att pensionera själen kan mycket väl vara det största brottet en gör mot mänskligheten. 

Straffpåföljd för det?

Däremot kan en få pensionera somliga delar av själen. Sånna delar som spelat ut sin roll. Delar som sattes på paus, för att sedan inte påbörjas på nytt; delar där det enda som finns kvar är uråldrade minnen. Ibland kan dessa minnen visserligen ge upphov till en smal liten lycka. En strimma guldkantad nostalgi. Det kan en stundom kosta på sig. Nostalgin blir dock allt som oftast ett hinder för framtida lycka och lugn i nutiden. 

Det är svårt att pensionera delar av sin själ. Jag har försökt ett par gånger, men det slutar ofta i akut upplivningsinsats och en oförmåga att släppa taget. 

Själen är int så stor ändå. Och den ska rymma mycket. 

Vid söndagens höststädning ska jag rensa i vråna. Tack till du som låg och skräpade, men nu ska du få flaxa vidare. Du behöver int längre min själsliga plats. Nu är det dags för mig att släppa taget.

Poff