Liberté, égalité, solidarité

Ibland lyckas man synka nytta och nöje på ett nästan surrealistiskt sätt.
Man flyter på, flyter med och bara lyckas på ett vänster som sällan går att hitta tillbaka till när man väl halkat in i högerfilen igen. Jag är helt klart i fel fil för tillfället. Fel utility-fil, men jevla rätt pleasure-fil.
Jag har svårt att få tummen ur, även när det verkligen gäller. Det känner jag inte alls igen.
Det är som att hela existensen har ställt om till glädjefest mode, och helt slopat allt vad skulle och borde heter.
hemtenta, adío ungefär. praktiskt tänkande, hej då. innebörden av vässentligt har vänts upp och ner.
bekvämt på sätt och vis, men knappast värdigt en dagens ros i vk.
Jag är inte på humör att risa mig själv för sakens skull, de nya prioriteringarna och viktigheterna är grymt spännande och välbehövliga. men i en fel tidpunkt. (så rätt men ändå så fel ruhh)
det skapar oro i de gamla bekväma tankesätten, i reptilhjärnan.
ingen ros, och en hel del oro. oros, helt enkelt.
ibland kanske det är bra med lite oros. men inte under en för lång period, tänkter jag.
dags för nya energier och uppstyrning av ett slags liv. ett annat slags liv.
pronto.

jag sitter i ett kök som jag känner igen. omkring mig finns välbekanta ansikten och utanför fönstret skymtar en välutnyttjad lekplats i morgondiset. minnen fladdrar förbi men vill inte riktigt stanna. kaffekokaren bubblar och ångar, och kaffedoften sprider sig behagligt i rummet; tar en med storm.
en visselradda som känns igen, trappan som knarrar, möblerna och kopparna. några fler rynkor här och där, ett nytt soffbord och iskristaller på rutorna. annars sig likt. så ljuvligt likt. med endast en uns malört i min bägare sitter jag och njuter av att se solen gå upp över kvarteret. mitt barndomskvarter. som jag väljer eller inte väljer. kommer och går.
frihet föder ansvar, ansvar kräver frihet. jag diggar bägge.
och nu är kaffet klart

Har kommit på mig själv med att fundera mycket om- och över barn under höstens gång.
Blommor och bin, frön för vinden. Fast snäppet mer komplicerat än så.
Det här med barn alltså. Tidigare har jag satt mig tvärt emot allt vad barn heter på ett ganska barnsligt sätt.
Kanske av rädsla. Vill inte ha barn. Tycker inte om dom. På samma banala sätt som jag hävdat att jag inte tycker om katter, hundar och allt vad husdjur heter. Nej, jag är inte särskilt förtjust i konceptet husdjur, men djuren i sig är jag stormförtjust i har det sedemera visat sig. Husdjur är trots allt en konstruktion av människan, ett koncept som gör husdjuren till objekt och människan till ägare och alltså överordnad, patrone. Att ha djur boende hos sig med vilka en delar sin samvaro behöver inte betyda att djur och människa per automatik spelar rollerna som ägare, ägodel.
Barn är inte heller ägodelar. Inga fragila ting att se men inte röra. Barn är framtiden. Barn är grogrund. Barn är oskyldiga.
Oskrivna blad (eller?) säger vissa, andra nekar. Oskrivet eller inte, barn är människor.
Och människor är i grund och botten bra.
När jag ser och hör hur vi underskattar och exkluderar barn i olika sammanhang blir jag, tvärtom mina tidigare hävdanden, sugen på att sätta några frön i jorden. Få vara med och utveckla. Påverka någon och vara någons klippa. Det här med barn alltså. Det är kanske inte så dumt ändå.

katten musen tiotusen
berlin till helgen! kaa-tjing

Ännu en måndagsmorgon i mängden. Det blir snabbt en hop med förlegade måndagsmornar. Förkastade och outnyttjade. Dagar med trasiga skor.
Och egentligen är det ingenting särskilt som skiljer denna morgon från gårdagens, eller morgondagens.
Nytt kaffe, förvisso, och en mental beslutsamhet som inte fanns där igår.
På det stora hela en rätt bra morgonform med andra ord.
Måndagsmornar är dock fortfarande präglade av en negativ klang, på samma sätt som söndagar innebar ångest under större delen av min uppväxt. Söndagar glider numera in på topp 3 av veckans bästa dagar; måndagar kanske har en chans ändå. Denna akilleshäl bland akilleshälar!

november glider förbi obemärkt. tyst och försynt, utan att göra varken väsen eller avtryck.
märkligt, oktober var så röjig och rörig och december symboliserar nyväckning och lugn. frid.
kanske är det lugnet före stormen, eller helt enkelt min avskärming av tillvaron som talar.
pratade med mikal i helgen och han hade en och annan poäng att dänga till mig med. satan vad tunga de är, de där poängerna. Hur som haver så gav de blåklockor runt ögonen som sitter kvar, och som talar sitt tydliga budskap; Starta nytt och börja Göra igen.
Rastlöshet behöver inte leda till meningslöshet.
over and out