Liberté, égalité, solidarité

Vi är alla olika. Vi väljer olika, vi utför olika.
Det är okej, och jag tror inte att vi ska försöka bryta oss in i andras liv för att försöka ändra deras val.
Däremot så kan vi inspirera och lära varandra om våra val och varför vi väljer som vi gör.
Jag tror att val måste göras om och om igen, ingenting är skrivet i sten bara för att en en gång valde på det ena eller det andra sättet. Val är till för att utvärderas och omprövas.

Jag har börjat förstå att livet inte kommer att sakta ner och pausa i sin konstanta leverans av utmaningar och överraskningar. såväl roliga och stimulerande som sorgliga och frustrerande.
så fort axlarna rättar till sig och närmar sig en okej höjd så händer det någonting nytt som får dem att skjuta i höjden.
jag längtar hem. av hela mitt hjärta.
men jag vågar inte andas ut förrän fötterna står på norrländsk mark.

Mina axlar befinner sig på en långt nordligare breddgrad än vad de bör.
Den konstanta oron inför oavbockade moment har gjort mig till en slags front-quasimodo.
Puckeln är inte lokaliserad till ryggen, utan jag har snarare en duo-puckel situation över mitt nackparti.
Ytterst oklädsamt.
Trots att jag har bockat av två av de tre mest akut bidragande faktorerna till axelresningen känner jag mig långt i från lugn. Min konfliktanalys är obefintlig och det ser inte superljust ut på min avbytarbänk.
Det känns som om jag har för många berg att bestiga, vilket är högst märkligt då jag lever och verkar i den, förmodligen, plattaste delen av sverige.
Mentala bergstoppar suger när klättringsutrustningen är på annan ort.
Det är helt enkelt för mycket att göra. Min kalender svämmar över av deadlines och själv vill jag bara krypa ihop i en soffa och se på hjärndödande underhållningsprogram tills jag domnar bort i semi-sömn.
Det känns som om jag har en liten jävul som har satt mina hjärtrötter på stickor. För varje ny maska drar hjärtat ihop sig i en ångestsnörp och andningen blir tyngre.
Det är en märklig känsla när stressen sätter sig i hjärtat och inte i hjärnan.
Tankelugnet är de facto oroande i sig självt.
Hjärnan tänker lugnande tankar, men hjärtat lever sitt egna liv.
Ett en-manna band med dåligt beat.
Våren lockar och pockar utanför, trugar med krims-krams och glimmande skatter.
Jag vill gå på skattjakt och insupa vårsol.
Om elva dagar åker jag iväg. Om 70 timmar ska jag vara klar med moment22 of the hour.
Dags att sluta leva i framtiden och slå ett slag för vad som händer här och nu.

Jag funderar ofta över om jag har hittat rätt,
och om jag någonsin har tagit ett väl övervägt beslut som i det långa loppet har varit bra.
Jag hånar min inre kompass och anklagar den för att vara disfunktionell, oanvändbar och redo för skroten.
Jag tvivlar och har mig, överanalyserar och slits itu under skinnet.
där det gör som ondast. även om det inte syns.
Jag pendlar mellan eufori och bottennapp, likt en bordeline delux.
Ibland förbannar jag min spontanitet och min förmåga att kasta mig in i saker och ting utan varken flytdyna eller livboj.
Jag undrar om det verkligen finns en plats för mina tankar om världen, om det finns användning för min analys.
Kort och gott skulle en kunna säga att min självkänsla är rätt kantstött.
Mitt självtvivel har tjockat till sig betydligt och endast lämnat småsmulor kvar av festmåltiden till de övriga delarna av självkännedomen.
Det är ett förbannat slöseri med energi och tid att enbart väga in negativa faktorer i kompotten och se förbi det fina i kråksången. Kråkor sjunger rätt fint. När dom så vill. Och när en själv tar sig tiden att lyssna.
För hur det än står till med min egen självanalys så har jag en hel hop med fina stödstrumpor i garderoben.
Människor som delar sina liv och upplevelser med mig av en anledning.
Den vitt spridda åsikten om att stödstrumpor endast är till för gammschlet folk är en självuppfyllande profetia.
Vi har helt enkelt inte fattat finessen med dem.
Jag tror att det är så enkelt att de gamla helt enkelt har listat ut hemligheten.
De har knäckt den heliga graal, gluttat i pandoras förbannade ask men låtit den förbli stängd.
De ser stödstrumpan som ett hjälpmedel som får dem att orka lite längre, stå lite starkare och räta på ryggen en aning mer.
De bär dem närmast skinnet, under kjoltyg och byxben för att de vet att det är där de hjälper som bäst.
Stödstrumpor är inga accesoarer som vinner eller försvinner beroende på säsong och dagsform.
De används dagligen, lappas och lagas och ibland måste de bytas ut. men inte förrän de har tjänat sitt syfte och där efter kan lämna plats åt andra.
Kompasser och rättesnören berättar vars du ska gå för att nå ditt mål.
Stödstrumpor finns med längs vägen, oavsett hur du väljer att gå.
Riktningen har ingen betydelse, och målet gör det samma.
Det viktiga är att du ska känna dig bekväm och trygg på vägen dit.

Fattade ett viktigt beslut imorse.
Kan vara ett av de viktigaste på många långa år.
Genomförandet kan vi diskutera.
Men å andra sidan är det beslutet i sig som känns viktigt för tillfället.
Implementeringen och processen kommer sedan.
Det känns skönt att bestämma.
Även om jag vacklar och får skakiga knän längs vägen så har jag beslutsaxeln att luta mig fot om balansen sviker.
Vilja är viktigare än måsten.
Vill en ingenting så spelar det ingen roll.
Inget liv kan bygga på måsten.
I alla fall inte ett liv jag vill leva.
Jag väljer att vilja,
så bring it suckers. och se mig le när jag går in i kampen.

Efter en period av lugnet i stormen känner jag åter igen att saker och ting rinner mig ur händerna.

Sverige är världens mest jämställda land.
på pappret.
enligt statistik och mått som fortfarande inte pratar högt löneskillnader, arbetsbörda i hemmet, marknadsdeltagande eller andra "småsaker". På pappret är vi alltså bäst.
i världen.
det är en absurd tanke. och ett absurt faktum.
och vi är rätt nöjda så.
jag fattar att jämställdhet och jämlikhet int är helt lätta grejer att ta till sig och börja jobba med.
det har jag gott om exempel på.
men månlandningen var int heller helto komplicerad.
mobiltelefonen var int peace of cake att konstruera,
och det tog ett tag för hjulet att slå igenom.
ingen säger att allt ska vara enkelt, men när det kommer till genus så verkar det vara så ORIMLIGT svårt.
teknikens utveckling är viktigare än våran egen utveckling mot en mer rättvis värld.
vi tjänar på teknisk utveckling men vi tjänar inte på att jämna till det i våra egna förhållanden.
för det tar tid, det tar energi och det tar prat.
ja?
och det jobbigt. 
ja?
det Är jobbigt att erkänna för sig själv att en är delaktig i att missgynna vissa.
det Är jobbigt att erkänna att vi har upprättat ett system där kvinnor systematiskt förtrycks och vi accerpterar det. för att det är gynnsamt för somliga.
men det betyder inte att det ska tystas ner, viftas bort som någon bagatell.
att hälften av jordens befolkning förtrycks är ingen bagatell.
jag har själv sett beviset på att det går att förändra invanda beteenden. jag har själv sett beviset på att det inte är omöjligt att medvetenhetgöra medelsålders betonghäckar och långsamt ändra deras relation till varandra.
det kanske går långsamt men det betyder inte att det inte är värt det.
jag är otroligt stolt över mina föräldrar som har tagit de första vacklande stegen mot en mer jämställd relation till varandra. däremot känner jag mig ibland som en hycklare när jag tänker på mina egna ojämställda relationer.
det ojämställda i mitt hem.
senast igår när jag storstädade lägenheten tänkte jag på det.
och blev arg och ledsen.
sen kom jag ihåg att jag har gjort ett val,
och det kommer jag att hålla fast vid.
men jag kommer sträva mot att aldrig någonsin sätta mig i samma situation igen.
inte med någon.
det ojämställda mellan kvinnor och kvinnor och män och män finns inte att hitta i någon statistik.
bara det liksom.

Sitter med näsan i böcker mest hela tiden.
Förrutom att det är på datorn jag läser.
Och det är nästan värre.
Äntligen känner jag att det går framåt. Även om det går långsamt så tar jag in, insuper och processerar.
Förvandlar lästa rader till tänkta tankar. Det knakar och har sig. men inte sånt knak som leder gör.
Utan tankeknak. Den bästa sortens knak.
Allt läsande distraherar mig från jobbiga tankar om hälsotillstånd och sköldkörtlar som sviker.
Somliga kallar det flykt, jag kallar det strategisk överlevnad.
Reptilhjärnan ba hej vej!
Har fått besked om umeåvistelsen.
Är både glad och ledsen.
Längtar stort men är lite oroad.
Det finns väl ingen anledning att oroa sig i onödan, säger dom som vet.
Men jag är inte en av dom.
Därför oroar jag mig. För det jag inte vet.
Trots att jag vet att jag inte vet och vet att det är dumt att oroa sig över sånt en inte vet.
Du vet.

Sömnlös natt. Oroliga drömmar.
Vrid-och-vändtid: ca 5 miljoner minuter.
I natt har det sexuella våldet ockuperat min hjärna och tankarna har riktats främst till Kongo och alla otaliga kvinnor och barn som lider i våldtäktskrigsföringens spår.
Sedan 90-talet har det sexuella våldet blivit en norm i DRR där våldtäkt är en självklar del i krigsföringen och i landets befrielseprocess. Krig skapade av män skördar offer i form av styckade underliv,
sönderbrända livmodrar och kvinnor som aldrig kommer att bli sig själva igen.
Kongos inhemska militär våldtar,
Rwandanska Interahamwe våldtar,
inhemska milisgrupper våldtar,
FN styrkornas militär våldtar
och med den rådande straffriheten i Kongo ställs ingen inför rätta.
Rättvisa som jag känner den känns som en rätt slak fras. 
Den rådande mentaliteten gör att soldaterna slipper känna ångest inför vad de har gjort.
Alla gör det, därför är det inte konstigt att jag gör det.
Vidskepelse rättfärdigar att soldater våldtar inför strid.
Den gamla schletna visan om maktförhållandet mellan män och kvinnor används som motiv.
Kvinnan är samhällets ryggrad, ändå exploateras hon och förgörs av männens primitivitet.
Mina tårar hjälper ingen att bli fri från förtryck, men mina tårar hjälper mig.
Att känna mig mänsklig.
Mitt bland allt ohumant som sker, hjälper de mig att känna mig mänsklig.
Men jag fattar inte, och kommer aldrig att fatta vidden av människans svaghet.