Liberté, égalité, solidarité

Att Ensam är stark har jag fått höra tröttsamt många gånger under mitt, låt oss kalla det, långa liv.
Ensam är stark, och vad skönt ändå att slippa alla dessa parkonflikter.
Jotack.
Fint.
Inga parkonflikter. Inte en enda. Nadie. None.
men jag skulle kalla det ensam och stark, snarare än ensam Är stark.
För jag undrar ibland.

Som när man står där i strumplästen och kall jacka utan någon som istappar sig med en.
Som när man går hem, jobbar mot iskalla vindar och snålblåst utan att ha någon som vill ha hem en.
Som när man sitter ensam på stolen medan andra kryper upp i knän eller håller hand.
Som när man egentligen bara vill röka en halv cigg, fast man röker hela för att man inte har någon att dela den med.
Då undrar jag.

Den norrländska natten är fantastisk att cykla hem i
Men det hade varit fan så mycket mer njutbart
om det hade funnits någon att dela den med

Här i sluttampen på mina spanskastudier läser jag en dikt, Instantes, av Jorge Luis Borges.
Den är skriven av en man som befinner sig i sitt sista skede i livet, där han önskar få leva livet på nytt.
Han skulle vilja göra allt det han aldrig gjorde, vara den han aldrig var, leva på det sätt han aldrig levde;
kort och gott önskar han sig livet, fast livet som någon annan.
I och med att han önskar leva livet i rak motsats till hur han levt sitt eget liv, önskar han sig väl livet av någon annan?
Det uttalas aldrig att han ångrar livet, han önskar bara att han levt det annorlunda.

Jag har pratat med många olika människor om att ångra sig och ångra saker, lika många har jag talat med om att inte göra det. Otaliga är de som uppmanat mig att inte ångra det jag gjort, utan endast det jag inte har gjort.
Men, är inte det samma sak, undrar jag? Snarlikt, åtminstone? Hur lätt är det att ångra det jag inte har gjort utan att ångra det jag har gjort istället?

Många har en högsta önskan om att leva så att de slipper ångra någonting i slutet av livet.
Jag är inte en av dem. Jag tror att det är såväl fysiskt som psykiskt omöjligt att inte ångra någonting när livet närmar sig slutet. Åtminstone för mig. Det finns så mycket jag ångrar redan nu, och då är jag inte ens 21 fyllda. Tänk så mycket mer jag kommer hinna ångra innan jag är kaputt?

Jag tror att ånger är lite likt problem; Det går inte att fly från dem. Man kan visserligen försöka illa fäkta, det kan man alltid. Men fly, näpp den gubben går inte.
Någon klok och vis medmänniska sa till mig att problemen man dras med aldrig försvinner av sig själva, de lämnar en inte förrän de är uppnystade, klappade och klara. Det är därför man alltig bär ryggsäck, sa hon, för att problemen ska ha någonstans att få plats medan man vandrar genom livet. Man traskar på, och problemen ligger som stenar i säcken och tynger ner ens vandring.

Okej, säger jag. Problemen är som stenar, och de ligger i min ryggsäck. Tänk då om allt man ångrar också blir till sten, som läggs på hög i ens ryggsäck. Satan så tung den ska bli efter ett tag.
Och jo, mycket riktigt, sånt som ånger kan också bli till sten. Eller järn. Eller deg. Så länge det är tungt och får plats i ryggsäcken kan det fanimig vara vad som.
Så egentligen lallar du på genom livet, med din säck på ryggen med alla problem och ångringar skvalpande i den;
 Då och då blir du av med en sten, en järnbit eller en degklump, då och då stoppas det ner en ny.
Hur som haver så slutar du ändå upp med en massa skrot i säcken, skrot som finns där för att du levt som du levt, agerat som du agerat och valt som du valt. Och när du ligger och suckar på dödsbädden har den där ryggsäcken plötsligt hamnat på magen, och den trycker och besvärar och gör det svårare och svårare att först svälja, sen hosta och tillsist andas. har du mycket skrot i säcken så är det stor risk att du kvävs, och du går då med andra ord en ganska plågsam död till mötes.
 
Hur vore det då om du kunde lätta på säcken en smula? Kanske redan innan du lagt dig ner och fått den på magen?
Reda ut lite av de där problemen, nysta lite i taget och kanske lära sig ett och annat av stenarna i säcken.
Jotack, det skulle sitta rätt fint va! Kunna njuta lite av brylépuddingen på sjukhuset, när de nu envisas med att ha tre-rätters frysmat varje dag. Jo, problemen kan nog reduceras lite i taget.
Men Ånger-biten då? Hur löser man den?
Problemet med ånger är ju tyvär att man inte kan ändra på det som redan har skett. Man kan inte ta tillbaka ord man aldrig borde ha sagt, än mindre gå hem när man borde ha gått hem eller låta bli att göra det man själv, och andra, faktiskt mått bäst av att låta bli. Nä, när det kommer till ånger är det snäppet svårare att bli en lättviktare.
Ångertyngden tror jag aldrig försvinner. Den finns nog kvar där, från dagen den dök upp tills säcken hamnar på magen och paradiset nalkas. Du bär med dig ditt ångrande i resten av ditt liv.

Men det går att lösa på annat sätt än genom reducering!

Det jag har kommit fram till med ångerstenar är att,
för att orka bära runt på dem hela livet ut
får man helt enkelt hitta sitt eget sätt
att göra dem till bomullstussar

Idag har jag förstått innebörden av att vänta ut människor och känslor.
Låta dem bida tid, växa på en och återkomma med nyvunnen kraft.
Jag har förstått lite av charmen i att inte tvinga fram någonting ur någon eller något,
låta det komma till en, låta det ta lite tid.
  När människor är skapade så olika som vi är, är det inte särskilt konstigt att  vi inte sköter saker på samma sätt alla gånger.
Jag själv har haft ganska lång startsträcka när det gäller acceptans fördetta, vilket jag inte direkt har vunnit på alla gånger. Snarare har jag framställt mig själv som en sopa bland sopor, otolerant och inte direkt lika öppen som mormors kakbubrkar var när man var liten.
Kanske har jag nu hittat den hemliga ingrediensen, förståelsen för människor olikheter i såväl sätt som tanke.
För jag kan nog ta rätt mycket i lärdom av andra.
Problemet hittills har nog varit
att jag tycker att jag själv alltid har valt det rätta sättet att agera
för hur krancin' det än har tett sig i realiteten
så har det alltid sett jävligt bra ut på mina papper

Ibland analyserar jag sönder saker och ting. Händelser, människor, det som sker.
Jag säger ibland, men menar ganska ofta. Kanske allt för ofta.
Jag kan hamna utanför mig själv och fråga mig själv varför jag gör det. 
Varför jag utsätter mig själv för tvivel och osäkerhet, varför jag inte bara kan acceptera och tolerera.
Inte förstå att det inte alltid blir som man tänkt, och att man inte alltid kan få allt man vill ha.
Det är de gångerna jag ser mig själv som kräsen och pidestal-sättare
Det är de gångerna jag säger åt mig själv att jemej

Man cyklar för lite.
Men tids nog får man cykla