Om att hålla huvudet högt gråskalor till trots
2018-02-17 @ 00:36:00
Livet tar en än hit, livet tar en än dit. Livet kör sitt eget fucking beat.
Den som tror att livet har en plan för en kör på en nösse grönjävulskt stor nit.
'Din egen lyckas smed' må vara utdaterat, men det är så vi fostrar våra kidz. Samtidigt som vi eninrar dem om att pappa staten (vem sa att det var en pappa förresten?) tar hand om det praktiska etc.
I. Call. Bull.
Livet vi lever är fragilt.
Somliga av oss väljer att leva det full blast. Andra svänger in.
Det viktiga kan vara att jazza i den andra filen.
Att mellanlanda mellan nej och ja.
Personer som har varit Personer i livet kommer tydligen och går.
Vissa kan en köpa att de försvinner, avvecklas,
andra håller en fast vid som en klojävel och ba: gåru så döru.
De dör aldrig.
De bara fasas ut.
Det värsta är när du själv inser att Du har fasats ut.
Från ett liv som du ansåg som ett av dina viktigaste.
Då får du fundera.
Eller kanske inte.
Kanske är det så att det är tidens gång, och att ansvaret är tudelat.
Tudelat betyder ej på ena parten utan på bägge.
Jag kan leva med tudelat.
Jag kommer nog att sörja vissa av de tudelade.
Men må de leva väl.
Ps. kom ihåg att ickesaker är livet. Det är i och med dem allt står eller faller. Ds.
Om ungdomens sista farväl
2017-10-27 @ 18:58:00
Vid en viss punkt i livet inser vi nog alla att vi blir vad vi väljer.
Kanske inser vi det i ett sent skede och känner oss hopplösa, bortslösade och ångestfyllda över allt vi valde fel, ovalde eller inte omvalde.
Kanske inser vi det i ett tidigt skede och överväldigas om livets totala storhet, allvaret i varje sekund, varje val och varje kval.
Kanske misströstar vi, omröstar vi, eller storbröstar vi; blir styrkta av vetskapen att vi har makten att styra våra liv, personas och ensamma båtar i en riktning.
En hamn, en famn, ett öppet vatten.
Känslor styr oss än hit än dit, hit och dit och jävla skit hit och dit!
Men utan känslor skulle vi vara mindre än noll.
Känslor förvirrar, plågar, sågar och förgyller. Allt. Hela tiden.
Det är kanske det allra vackraste med att vara människa.
Människor säger då och då att de hade önskat att de kunde berätta för sitt yngre jag om somliga saker.
Sånt som de har lärt sig på vägen. Sånt som de önskar att de hade vetat, insett, funtat på under tiden då de inte hade gjort det.
Jag önskar inte att jag hade berättat ett skvatt för mitt yngre jag.
Vad säger att jag hade kunnat ta in det? Förstå det?
Jag tror att våra liv är olika resor av en anledning.
Jag tror att vi är här för att lära av varandra, inse, växa, smärtas, svärtas.
Ingens resa är komplett.
Ingens resa är fulländad.
Vi blir vad vi väljer. Och hur ska vi kunna välja annorlunda om vi inte genomlever konsekvenserna och resultatet av våra val.
Vi blir vad vi väljer.
Vi blir våran ensamhet, samhörighet, storhet, småsinthet, överjävlaboomighet, ödmjukhet, känsloklet, medvetenhet.
Vi blir våran ensamhet, samhörighet, storhet, småsinthet, överjävlaboomighet, ödmjukhet, känsloklet, medvetenhet.
Finns det någonting unikare? Jag tror knappt det.
Unikum äro vi alla. På grund av oss, men främst alla andra.
Tack alla andra för att jag blev vad jag blev. Det må int vara så roligt eller kul hela jävla tiden.
Men jag har valt.
Om ångesthjärta och höstsmärta
2017-10-17 @ 12:47:10
Såg tranorna lämna imorse.
Det hördes över hela bygden; Inte ens stadsbruset kan dölja en sorti av det slaget.
För varje gång jag får se året åldras blir vemodet jag bär på plötsligt ett med luften.
Det har inte ens vett att komma smygande. Plötsligt en dag är det bara där och livet slår om till moll.
Allt vackert hösten förmedlar dör samtidigt som någonting annat dör inom mig.
Ljuset släcks och plötsligt är allt över. Slut. Till ända.
Ensamheten river i lunga och bröst, och hopplösheten inför livets ofrånkomliga frammarch gör mig panikig inombords.
Jag vill skrika på havet och låta vinden blåsa bort all ångest inför framtid och nutid.
Jag vill springa ikapp tidens vilda fågel och hejda den, göra allt ogjort och börja om.
Jag vill sluta utvecklas och istället avvecklas; dimpa ner i en tidskapsel och gräva ner solbrända fötter i sanden på stranden, där ingen dör och allt alltid får leva.
Jag vill tysta mitt medvetande, aldrig mer behöva ta ett beslut och stå för det.
Jag vill aldrig ha sårat eller blivit sårad. Jag vill få hoppas på framtiden igen. Jag vill känna glädje varje sekund mina ögonlock är öppna.
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill sluta vara låssasvuxen.
Jag vill inte ångra, jag vill inte sakna, jag vill sluta vara låssasvuxen.
Jag vill sluta rädslas inför att förlora, jag vill inte känna begär, men jag vill uppfyllas av en djup tilltro till att saker och ting blir bättre. Att vi gör saker och ting bättre.
Tvivlet, saknaden, sorgen och rädslan äter upp mig inifrån, Tack tranjävlar för att ni påminde mig om allt känslokaos som nu kommer att pågå ett bra tag framöver.
Men det är ju inte erat fel.
Vemodet har vuxit med åren, och dess intensitet gör mig darrhänt och knäsvag.
De tusen verktyg jag plockat på mig och skapat genom åren ligger i en hög utan en plan för hur de ska brukas.
Jag känner som om jag kapitulerat och förminskat mig själv till en passiv, oförmögen och rädd liten skit.
Ångest ångest är min arvedel.
Vilket jävla skitarv, sen.
Om att akta sig för eld och djupa vatten
2017-10-05 @ 09:22:37
Höstkaskad, färgparad och krispighet varje dag.
Hösten är här.
Hösten har för mig alltid representerat omstart; att få ombestämma sig, påheja nya val (i kombination med gamla) nya kval och nya tankar.
Sommaren tenderar att fyllas med en nära nog fullkomlig lyckokänsla med få ångestmoment. Kanske tänker vi int efter före osv? Det är lite vad sommaren är till för. Lättja. Lust. Lövely.
Vi behöver pausen i känsloruset som alltid limiteras av hjärnans realistiska härj.
Ska, ska int? Bör, bör int? Kan, kan int? Vill, kan/bör/kan int?
Jag ser det som en fantastisk gåva att få ruska om och ev. börja om, omgiven av färgprakt och löv som glöder. Vem gnäll?
Jag har ändrat mycket på senaste. Jag trivs stundom med det, ibland föraktar jag skiten ur det. Saknar att drivas av ren livs-passion, men saknar ej hur det ibland (ofta) ledde till klurigheter.
Passion. Person. Pension.
Int än, väl?
Att pensionera själen kan mycket väl vara det största brottet en gör mot mänskligheten.
Straffpåföljd för det?
Däremot kan en få pensionera somliga delar av själen. Sånna delar som spelat ut sin roll. Delar som sattes på paus, för att sedan inte påbörjas på nytt; delar där det enda som finns kvar är uråldrade minnen. Ibland kan dessa minnen visserligen ge upphov till en smal liten lycka. En strimma guldkantad nostalgi. Det kan en stundom kosta på sig. Nostalgin blir dock allt som oftast ett hinder för framtida lycka och lugn i nutiden.
Det är svårt att pensionera delar av sin själ. Jag har försökt ett par gånger, men det slutar ofta i akut upplivningsinsats och en oförmåga att släppa taget.
Själen är int så stor ändå. Och den ska rymma mycket.
Vid söndagens höststädning ska jag rensa i vråna. Tack till du som låg och skräpade, men nu ska du få flaxa vidare. Du behöver int längre min själsliga plats. Nu är det dags för mig att släppa taget.
Poff
Om att acklimatisera hjärtrötter och hjärnfötter.
2017-09-07 @ 19:36:00
Så var jag här. Knappt två veckor in i mitt nya liv.
En ny start, en ny-gammal miljö, mornar i kö, med ett hjärta som höll på att förtyna och dö, med en tankebana som gav själen spö. Om och om igen.
Satan Stockholm vad jag har föraktat dig ihärdigt. Projicerat mitt självförakt på dig, med mina tillkortakommande som enda, om än livsviktiga, utgångspunkt.
Satan vad du sög glädjen ur mig, pajade mitt hopp till människan, skar ner min tilltro tills benmärgen skvätte åt alla vädersträck.
Men så kom morgonen då mitt inre hade accepterat det nya, och då ångesten släppte och lillögonen öppnades till en värld som inte var lika becksvart som den var när de stängdes för sömnens skonande tillstånd. Morgonen då hjärtat rotade sig en aning, mitt i allt detta ogreppbara.
Hjärnan och hjärtat tar olika tid på sig. Hjärnans analytiska, råjävla verklighetsuppfattning inser fort att den är på annan ort. I annan lort och att kropp ska in genom annan port.
Den liksom råhajar att det är dags att lära om, scanna ny omgivning och hitta hem. Vad som än händer ska den hitta hem. Och komma ihåg allt som inte får glömmas kl 06 på morgonen. Ena foten framför den andra, och strumpor på!
Hjärtat däremot. Arma pickpick-hjärta. Det hänger sig gärna kvar i det gamla, och vill int alls rota om. Iggar in i det sista att rotlösheten får en att tappa fotfästet.
Hjärtat ba: Stick du. Jag kommer sen.
Vem kan definiera 'sen' egentligen. Vi vet alla vad det betyder för oss. Men för alla andra?
Hjärtat vet. Det maskar, drar ut på tiden, Vägrar att ombestämma sig in i det sista.
Tills det motvilligt börjar grodda sig igen. Försiktigt.
Så är det du och jag igen då, Stockholm. Du och jag och miljonen andra obestämda.
Alla dessa obestämda som på samma gång fascinerar mig som skrämmer torrskiten ur mig.
Fascineras av att de har valt att leva sina korta liv i storstadens avgassvett, stressandning och jag-först mentalitet.
I storstadens puls som skenar dygnet runt, i storstadens anonymitet som kan få en att dö drunkningsdöden om en int passar på sin själ, i storstadens brus som dövas av hörlurar som stänger omvärlden ute.
Jag försökte få kontakt med en kvinna i lokaltraffiken i morse, då hon tappade nått viktigt. Det tog mig fem minuter innan hon uppmärksammade att en annan människa sökte kontakt.
Det skrämmer mig hur oviktiga medmänniskor blir i storstadens bubbla. Hur inåtvända människor blir, liksom instängda i sina egna bubblor av podcasts och ljudböcker; musik och omusik, nyheter och allt annat som hörlurarna pulserar in i hjärnbalken.
Ingen hör, ingen ser. Få stannar upp och analyserar omgivningens flöde.
Tur det finns skog utanför. Och barn som gillar att skutta på stenar och springa ikapp på stigar.
Även om jag insinktivt tänker på det värsta som kan hända: de ramlar, slår ut en tand eller två, spräcker skallben mot sten, skrubbar alla knän i världen på bergsgrunden, trillar ner för ett stup, så får det mig att rensa vardagens skräp från hornhinna och hjärtmuskel.
Tänk om en kunde ta med skogen in i hjärtat. Och liksom ha den med sig överallt.
Blir det så om en äter kottar, tro?
Om att utan mod skulle världen vara en bister plats
2017-07-20 @ 17:54:00
Det finns saker en måste göra, annars är en bara en liten lort.
Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen. Måsten är ingenting statiskt. Ingenting som inte är föränderligt, ingenting som inte skiftar.
Somliga måsten är dock inpräntade i oss; i vårat blod, i våran hud och i våra tårar.
Dessa måsten kräver mod, och mod kommer i ett oändligt antal skepnader.
Mod kan vara att stå upp för den utsatte; höja rösten när ingen annan vågar; riskera sin egen trygghet för någon annans brist på säkerhet.
Men mod är även att våga ha tillit till andra människor; att våga berätta om ett icke-välmående, eller att våga fråga om ett. Att fatta beslut som ligger mil utanför ens trygghetszon. Att välja tystnad när inga ord räcker till.
Mod är att ta beslutet att lämna, trots att samtliga fibrer i ens kropp skriker 'stanna kvar'. Att välja bort någonting som ej är sunt och helt. Avsluta sådant som skär och skaver, under alla sjok av kärlek.
Mod är att våga ta ett nej; kunna bli ifrågasatt och ta kritik; stå upp för att vara avvikande i en normativ värld som denna.
Vidare är mod att sätta tillit till att det finns lösningar på ens och andras problem, att det blir bättre med tiden. Att ha tillit till livets egna berg-och-dalbanor.
Mod är att tro på sig själv, trots ens miljontals tillkortakommanden.
Mod är att tro på människan, mänskligheten, trots att det humana i oss verkar vara en bristvara i dessa bristande tristtider.
Mod är att inse att vi alla kommer att försvinna en dag, att allt det vi lämnar kvar blir upp för nästkommande individer att förvalta. Eller förvärra. Och att fortsätta jobba för att det vi lämnar efter ska vara bättre än det ser ut, att luften ska vara lite renare än vi lämnade den, att jorden inte ska skälva riktigt lika mycket som vi fått den att göra.
Som en vis kvinna en gång sa, i början av Maj 2017: jag vill lämna allting lite bättre än det var när jag kom.
Oavsett om det gäller skräp på strand, i skog eller i hjärta, luft, lunga.
Mod är mod är mod. Det finns ingenting statiskt i mod. Mod kommer i ett oändligt antal skepnader.
Du kan själv välja ditt mod. Jag ber dig dock att välja med försiktighet.
Oavsett ditt val, vill jag önska tre saker inför mitt 29onde år:
Var modig.
Bliv modig.
Stanna modig.
Då kanske vi har hopp ändå.
Ty, Det finns saker en måste göra, annars är en bara en liten lort.
Om orosmage och förändring god
2017-07-16 @ 16:03:42
Älskade lilla liv. Arma, sköra, prunkande liv. Jag väljer dig, om och om igen.
Jag hade aldrig bytt bort och ut dig om så en miljon kameler var på spel.
Älskade lilla sammanhang. Utmanande, trygga, omväxlande, underbara sammanhang.
Vad du har gett mig fina stunder i detta hörn av landet. Om än du har blivit kantstött, tilltussat och slitet i fogarna av tidens tand och hjärtats nycker så har du hållt mig om ryggen. Tillåtit mig att gråta i förtvivlan, skratta högre än måsarna, älska, ombestämma, flyta, växa mig starkare.
Nu ska jag låta dig vila. Och hoppas att tiden kommer att stå still och vänta på att jag återvänder.
Tillåta innehållet att prunka, växa och utvecklas, men gärna låta somliga saker vara som de är, just precis nu.
Hjärtat är oroligt, och fingrarna darrar. Ändå har jag tilltro. Jag vågar tro på att jag tar välgrundade val som kommer att leda mig till nya marker. Nya hjärnor, händer och bultande hjärtan.
Nya vänskaper, nya tankeutväxlingar, utbyten och lärdomar.
Vilda stigar och frodande dalar.
Men ack vad jag kommer att sakna dig. Längta efter dig och ångra att jag valde att gå ifrån dig. Tusen gånger om.
Men förevigt kommer jag att vara tacksam för att du format mig till den personen som jag är idag.
Älskade lilla liv. Ständigt ska du förändras och ruska om mig. Peta på mig när jag som minst anar det. Skälla på mig när jag gjort någonting dumt. Påheja mig när jag går i motvind. Utmana mig när jag går i medvind. Aldrig låta mig bli för bekväm.
Jag behöver det. Stagnation är inte min grej.
Om det lilla och det allra största
2017-07-07 @ 17:07:00
Saltvattenhud även detta år.
Kanske har det aldrig varit mer nödvändigt att utnyttja den ljusare tiden av året i dessa dagar av totalt mörker och bistra sanningar.
Kanske har sommaren aldrig varit mer efterlängtad, efter en bissarr vinter och en vårvinter i töcken.
Kanske kan sommarens lättja, bryggbärs och levermarinerande locka fram det fina och goda i de medmänniskor som valt en annan sträcka. Kortsträckan. Genvägen till någonting som de tror stavas lycka och välfärd. Dyslektiker hela bunten, misstänker jag. Lycka, enligt mig, stavas medmänsklighet, gemenskap och utveckling. Av varandra lär vi oss att växa och att utvecklas. Utan varandra står vi i stiltje.
Exklusivitet är en sjukdom som sprids som elden under torrperiod. Den eskalerar, havrerar och dödar.
Vem vill ha blod på sina händer?
Händer är till för att arbeta, stryka på rygg och high-fivea. Pilla i hår, hålla i annan hand och klappa i takt med musik.
Händer bör inte missbrukas. Händer ska inte vara täckta i någon annans blod. Varken medmänniskas eller meddjurs. Det är sedan gammalt.
Någon vis person sa en gång att en aldrig bör titta tillbaka på dagar som flytt.
Jag tror däremot att vi ibland behöver blicka tillbaka på historien för att komma ihåg när vi gick snett. När vi felade, och använde oss av våld, religion och andra dumheter för att förtrycka och liv knycka.
Historien är dock subjektiv, vilket vi alla är. Historien är även exkluderande, vilket vi alla inte får bli.
Vi blev utrustade med lillhjärna och pickpickhjärta för att kunna se på historien ur andra perspektiv än de skrivna och tryckta. En mall är en mall, men att våga rita utanför linjerna är en egenskap som efterfrågas överallt i samhället idag. CV'n utformade av såväl pöbel som bracka raljerar om att kunna tänka utanför ramarna; att inte låta lådan bli för snäv; inte låta väggarna krypa för tätt intill. Märkligt hur CV'n och livet i sig självt allt för ofta glappar. Liksom i samhället verkar klyftorna öka mellan vilka vi uttrycker oss för att vara, och vilka vi faktiskt är.
När hjärna och hjärta kommer allt för långt ifrån varandra så har vi skapat oss enorma problem.
Problem som tar sig uttryck i bortglömd solidaritet, medmänsklighet och eskalerande subjektivitet.
När det blev billigare att ta en människas liv än att ta ett lån kände jag för första gången sorg över att vara människa.
När det blev prioriterat att skicka barn direkt till avrättning istället för att stärka välfärd i ett land som en gång vilade på begreppen solidaritet och folkhem, kände jag blodsmak i munnen och ett mörker i mitt hjärta.
Vi har få plikter som människor under den lilla tid vi har att förvalta på jorden. Ett ansvar för våra medmänniskors välbefinnande och rätt till ett tryggt liv är en av dem.
Jag tror väldigt lite på måsten. Men det här, det måste vi tamejfan styra upp.
Som Palme skrev 68:
"Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde."
Jag hoppas att vi låterom oss att lära av varandra. Och att vi går vidare mot ljusare dagar.
Palme var lite före 'hen' tiden, men jag väljer att se mellan fingrarna för den här gången.
Om ångesthjärtan i brand
2017-04-01 @ 18:38:57
Min absoluta o-favoritkänsla är besvikelse. Känslan av grusade förhoppningar och nederlag, och den solkiga eftersmaken den bär med sig.
Insikten om att ens förväntningar varit ur balans, och fingertoppskänslan varit som bortblåst.
Behovet av förväntningar är olika hos oss alla, och vikten av förväntningar varierar från hjärta till hjärta. Just för detta pickpick hjärta är förväntningar A och O. Jag behöver få föreställa mig smaken av livet, ögonblicken, tillfällena innan de inträffat. Jag vill undra, tänka över, hoppas. Ju mer och ju högre förväntningar, desto större risk för besvikelse. Men det är en rimlig kostnad i mina ögon. Livet utan insats har aldrig infallit för mig. Och de icke-existerande gudarna ska veta att jag fallit handlöst fler gånger än räknestickorna räcker till. Men jag har också flugit högre och längre än om jag hade haft fötterna på marken i större utsträckning.
Varje förväntan är en ny resa i sig, och den slutgiltiga destinationen är aldrig viktigare än resan i sig. Inte för mig.
Men besvikelse är besvärligt. Ohärligt och förfärligt. När hjärtat blir sådär oroligt och mörkt känns det som ett bättre alternativ att lägga ner förväntningarna. Skifta ett par pinnar eller mil neråt på skalan. Önska annorlunda och längta efter känslokyla. Känslovila. Knyta ihop känslopåsen och trycka in den i skåpets innersta hörn. Under allt skrot som redan lagts på hög i väntan på att lugnet åter igen ska lägga sig och balansen återupprättats.
Vårstädningen nalkas, och vinterns dystra strimmor ska fejas bort för det 29de året i rad. Vårens små rotsäckar törstar efter näring, och förhoppningsvis håller bänken för ännu ett års tyngd. Den klassiska vårglädjen skiner dock med sin frånvaro, och orosrastlösheten är påtagligare än väntat.
Någon sa en gång att upplevelser vi aldrig haft gör att vi inte kan sakna dem. Jag misstänker starkt att denne någon var gravt förvirrad. Det kanske inte stämmer för alla, men samtliga fiber i min kropp längtar efter allt det jag aldrig sett, gjort och känt. Inte för att jag lever lurad, i tron om att jag kommer att uppskatta allt det där o-gjorda, o-sedda, o-tänkta, o-kända utan för att jag är girig efter vetskap. Vill ha merprat, kärlekshat, vindens fart och all feeling i världen.
Jag har ännu inte knäckt koden, varför pandoras förbannade kletask fortfarande hålls låst bakom pansarvägg, och jag oroar mig över ifall jag någonsin kommer att göra det. Livsplanens sura besvikelse blir ibland övermäktig, men till sist och syvene handlar det om att se sin egen roll i dramat. Komma ihåg att vi alltid har valmöjligheter, och att ingen kommit någon vart genom att förvänta sig att andra ska lösa upp ens knutar och knotor.
Samt att när väggarna rasar in så kan det vara dags att röra på sig. Låta kappan flaxa i vårvinden och öppna upp insidan för nya intryck och nya faser.
Den här våren hoppas jag att jag ska kunna göra det, och inte skrämmas av förändring och komplexa ekvationer. Det brukar bli bra till slut, och allt är faktiskt mer väl än vad första anblicken skvallrar om.
Att våga sluta bortförklara och rättfärdiga, att sätta punkt när punkt skall sättas har inte varit problematiskt tidigare, och inga besvikelser i världen får ändra det i mig. Dags att kavla upp ärmarna, våga maxa förhoppningarna och känna tilltro till att den enes punkt och epilog är den andres prolog.
Hej framtid!
Om våga ha tilltro
2017-03-10 @ 22:32:00
Ett liv så späckat med planer att inget utrymme lämnas åt infall och utfall är ett tryggt liv.
Ett skyggt liv.
Det där livet som sällan misslyckas, men som sällan utvecklas och lär nytt.
Misstag sker och måste ske för att syntesen ska kunna blomstra.
Och för att vi ska kunna syna våra sprickor och skavanker.
Få möjlighet att göra om och förhoppningsvis göra rätt.
Trygghet är basen till mycket som heter lycka och välbefinnande, men motsatsen bygger magkänsla och gör att vi får feeling.
Återkommer gång på gång till den där förbannade balansen, och är rätt övertygad om att det är en av meningarna till mitt liv. Finna balansen och försöka att int tappa den i backen och krasa den i tiotusentals bitar. Igen.
Balans kan vara i sekunder, minuter, dagar, livstider. Men det är en slippery little sucker, som gärna ålar och krålar för att komma loss.
Varför sträva mot någonting som är så motvilligt till att fångas?
Varför förändra en grund som faktiskt int är så förbannat dåligt lagd. Sprucken och kantstött, spår av hacka och spett, men ändå på något sätt perfekt i sin egen operfektion?
För att jag kan?
För att jag vill?
För att jag har ett behov som aldrig stillas.
Att bära runt på ett hjärta som är som en tickande bomb är ingen dans på rosor.
Att ständigt ställa sig frågan 'tror du att livet är en lek eller, dumfan'?, att aldrig nöja sig och att ständigt behöva plåstra om en skadeskjuten lekamen är utmattande. Tärande och rätt besvärande.
När allting klickar, dock, hjärta, hjärna och lem, och när livspusslet int känns lika omöjligt. Då stillas behovet och axlarna förflyttas till sydligare breddgrader. Andningen blir lugn, även fastän pulsen skenar.
Ögonen klarnar, och orden sätts på lilltanken och saker och ting känns verkliga.
Då vågar jag lita på att saker och ting faktiskt blir bra.
Då återfår jag tilltron till livet. Då vågar jag hoppas på att vi ska sluta fred med världen och sluta göra varandra så illa som vi faktiskt gör.
Balansen för mig betyder att jag får känna igen utan att överkänna. Överbränna. Som att komma hem.
Om en liten insikt och en stor besvikelse
2017-03-09 @ 21:32:00
Jag har skadat mig själv i många år.
Fler år än fingrarna kan räkna till, även om jag adderar mina tår.
Sorgligt, men idag ej skamligt. Skamfullt. Råfult.
Jag har slickat i mig all min självkritik för länge.
Nu försöker jag sippa på tidens förlåtande coctail.
Ej halsa.
Ej shotta.
Jag fick tillbaka min mens för 4 år sedan. Regelbundet, osande djuprött blod.
Rinner ur mig fastän jag aldrig velat, aldrig bett om det.
Generellt sätt så är den mängden blod som forsar ur en männsj farligt.
Alarm alarm.
Men i detta fall det mest naturliga som finns.
Att få tillbaka detta djupröda flöde var ett tecken på att kroppen min har läkt.
Kropp och psyke håll ju sams för det mesta. Men ej alltid så.
Ibland manipulerar vi det ena eller det andra, men fattar vi egentligen vad det är vi jonglerar med?
Vi dricker samhällets bedömningar och värderingar som om det vore ambrosiak.
Men samhället är aldrig den enda katalysatorn.
Jag försöker skala av, för att sedan skala på, för att sedan snöra skiten åt helvete.
Ockupera mitt sinne med allt jag kan.
Bedöva mitt sinne allt jag kan.
Låssas att jag inte hör hur mitt hjärta slår utan rytm.
Ignoera att kroppen är skör och att livet är skörare.
En jävla nybörjare.
Men jag tror inte att allt alltid är så lätt att hantera.
Alla förändras, och samhället måste förändras i takt med detta.
Pulsen i kroppen brukar säga åt oss vad fan som händer. Men när smältvattnet tar över gatorna så tar pulsen över i hundraförtiknyck och livet blir förändrat för alltid.
Jag tror inte att vi alltid kan hitta allt i någon, men jag tror att vi kan kombinera.
Däremot så blir det klurigt när en fuckar upp någonstans och allting är på väg att kollapsa.
Eller när ens trasighet får folk att backa.
Back back give you fifty feet.
Med glädje.
Men även med sorg.
Vi har alla våra påsar av skit i ryggen.
Ingen av oss är bättre än den andre.
Om vi inte kan hantera den andres skit, dock, då har vi fler mil att kapa innan vi kan kalla oss medmänskliga.
Att döma någon är det värsta som vi kan göra mot någon.
På samma sätt som att tid är det viktigaste vi kan ge till barn.
Vi är alla barn. På det ena eller det andra sättet.
Det dömande är krutet som laddas i geväret och sedan är någon död.
Vi får lägga av med det.
Men mycket annat är upphov till krutet.
Jag tror dock att dömandet är det centrala.
Dömande och rädsla går hand i hand.
Vilken jävla näve.
Väljer helst en annan.
Upplyst är ett finare ord för påtänd. Avbränd. Konsekvensrädd.
Kom igen.
Om sånt som aldrig syns
2017-03-09 @ 20:31:00
Tänker:
Är där jag är av en anledning så god som någon annan.
Har hittat folk och fä, substanser, obalanser och alkohol men ingenting som har tänt den där flamman.
Den som brinner i mitt vältränade men ömma hjärta.
Den jag vill åt.
Fuck you om du försöker att berätta för mig vad som är kroppslig, själslig, mental smärta.
Går aldrig att mäta. Utmäta.
Men går lätt att Sönderfräta.
Kommer dock tillbaka varje gång.
Vet:
Jag är svår, och dum i något slagt huvud som försöker läka allas sår
alla dagar sjumiljoner sekunder varje år
men försöker att värdesätta tiden som du, jag och alla andra får
alla har int samma tillgänglighet till tiden.
även om den ska vara lika säker som döden och skatten.
är privilegad för att jag får dela alla tårar och alla skratten
med folk som skulle svara ifall jag skulle ringa mitt i natten.
men jag ring int.
svarar, men ringer inte.
Problembarn, svårnystat garn, den som ger men aldrig tarn.
Full i fan. Kommer att ta över världen just den där inte så vackra dan.
Får höra:
Gör bättre, bli bättre, ändra fokus, ändra din bana.
Menar:
Om jag säger att det kommer av gammal vana?
om jag säger att det definierar mig och är någonting jag ej vill justera?
Hur kan du då propsa mera?
Människor är här för att konsumera
andra och deras känslor.
Jag vill ba förstå.
Alla kan int förstå, och inte heller ska de det isåfall.
Men ord är som atombomber, och de bränner hål i mig.
Orden kommer möjligtvis att bli mitt fall.
Har inget kall, förrutom människan.
Kanske
Vill ba int ont.
Men väljer inte mig själv först.
Andra människor är bra på det.
Kanske är jag bara en del i balansen.
Så käft med ditt lilla ansikte.
Du kan lära mig allt du kan om du så bara vill.
Men orkar du inte med mina tårspill och det faktum att jag verligen vill
förändra
då kan du lika gärna gå
eller helst kuta iväg
som vi gjorde som barn på grusväg.
fötterna vänjer sig och hårdnar.
precis som lillhjärtat.
hård som sten kallas den skandinaviska kvinnan.
tacka fan för det, och jag undrar egentligen om det är bättre nu än innan.
segern ligger i de små tingen
det är det som symboliseras i kvinnotecknet i form av ringen
vi kommer att knyta ihop säcken och få vara jämlika
tills dess kommer jag att skrika. vråla och slåss.
int som en slägga, men som en florett.
framför dina ögon, fastän du int ens kan se det.
där kommer jag att ta kampen.
Jag hoppas att det ska hända dig med,
Jag vill ha dig med.
Men vill du ej med så kommer jag int grina blod för det.
Kamp är aldrig tvång.
Det handlar om vilja.
Och saknar du det. Ja då är det bättre att du vänder och kutar åt andra hållet.
Låter kanske hårt, men då är du en i sållet.
Då har du ett annat syfte som är främmande för mig.
Inte för dig.
Men för mig.
Och då har du en annan kamp.
Om saker och tings förgänglighet
2016-10-10 @ 20:34:24
Tiden ba går och vad består?
Så många omkring mig lägger ner på tok för mycket tid på ovässentligheter, förgängligheter, förträngligheter.
Hänger upp sig på saker som imorgon faktiskt inte spelar någon roll. Än mindre nästa år eller i livet efter detta.
Även jag är förgänglig. Och även jag hänger således upp mig på saker och personer som kommer och går. Men har blivit bättre på perspektiv. Har utökat mina tankemil och fattar mer än förr.
Det är tokjobbigt och överskönt på samma gång. En vidare hjärnbalk tröstar dock sällan när nordanvinden blåser och självrannsakanen gör en hålögd och tårögd på samma gång.
Då är det nära till hands att en vill stänga av.
Avstängningen breder dock ingen vidare mark för att utvecklas och gå vidare. Snarare viskar den giftiga tröstsamma ord om stagnation.
Stagnering är visserligen nutidens sammhällsplanering, men det betyder int att jag behöver gå på luret.
Att hålla en befolkning oinsiktsfull och lurfull är det fegaste sättet att regera på. Samt att reglera på.
Att tillåta en befolkning att vaggas in i vinkoma och reality-tv koma är att kränka deras intellekt, deras solidariska förmåga samt deras förutsättningar att uppnå en samhällsform som på något sätt kan kallas optimerad.
Kortsiktig lycka är en drog som vi alla missbrukar, och hur kan det rimligtvis vara på annat sätt när vi indoktrineras till att tro att långsiktig lycka är saga och osanning.
Att gå med osanning var en gång i tiden någonting som var männsj skydde som pesten.
Idag bär var och varannann nisse med osanning, från pöbel och drövel till stadsapparaturens främsta representanter.
Att ta sikte på ett snällare samhälle för varenda nisse som ingår, och borde få ingå i det är att inte fästa sig enbart vid förgänglighetens ting. Och innan jag avgår från detta jordeliv vill jag göra vad som går för att bygga på ett samhälle som består och där människor är människor och inte smuts, hundar eller får.
Om att hjärtan bränns och skändas
2016-09-03 @ 13:26:00
Här kommer några välvalda tips till dig vars mitt hjärta bränner.
För det första: Ragga int på mina vänner,
säg knappt mer än hej till mina fucking vänner
mina vänner är bättre än dina vänner
rent objektivt, detta är inte någonting som jag ba går runt och känner
bete dig som om vi lever i olika länder
ta en dag i sänder, och var int den som objuden till mina sällskap anländer
Tro inte att jag saknar dina händer,
din hud som mot min sprakar och bränner
i mig inget gott du skapar, endast ilska tänder
så varför i helvete ska du vara där med dina jävla händer?
Mina vänner tar mer ansvar än dina
kom ihåg att bara för att du delade mitt liv en stund är inte mina vänner likamed dina
och ge fan i att emot mig flirta och flina
visa inte tänderna i din käft för dom är tamejfan efterblivna
ja, det fanns en stund när tanken på dig och oss fick mig att grina
sjumilafloder, men dom känslorna är förevigt mina och inte dina
och kom aldrig igen till mig och be mig snälla, rara, fina
att ta tillbaka dig
för du är bränd för mig
död för mig
tanken på att du lever rör inte ett ben i kroppen på mig
för du missskötte dig
du har inte längre en frände i mig
den fränden dog sekunden du förde mig bakom ljus och helt iskallt ljög för mig
vänner beter sig inte så
och nej, vi var inte vänner då
det håller jag med om och så
men varför då
be mig om en vänskap när jag valde ett intro och du valde en helt annan ridå?
back of back of give me fifty feet och hejdå
jag vill aldrig mer känna så
inför dig och den spillra du har blivit av människan och mannen jag lärde kände där och då
tusen livstider har passerat och tusen liter blod har passerat mina hjärtvrår
där du inte längre har en plats.
Varken där eller i mitt tankepalats
Avtalet är avslutat och kosingen har från hjärtkontot överfört och dratts
Tronen är avsatt
Det har lämnats en vakant plats
I mitt hjärta
Du har orsakat mig mer sorg och smärta
än glädje
jag var naiv och trodde att jag likt prinsessan som sov på en ärta
hade funnit min person, men den naiviteten är uppbränd, utbränd, sotad och svärtad
så gå nu
snälla du
du är haram för mig, på ren svenska tabu
så försvinn nu
jag vill inte mera nu
för allt som du står för, allt som är du
är motbjudande för mig, för du var medveten om att dina handlingar skulle trasa mig itu
vänner beter sig inte så
bara ovänner kan bete sig så
du förtjänar inte min vänskap så sayonara och hej-fucking-då
Om att det värsta händer
2016-08-28 @ 20:27:00
Duvet när det värsta händer,
när den du trodde på äntligen anländer
när ditt hjärta stannar av och vänder
för plötsligt har ni blivit dom som behöver ta varje jävla dag i sänder
för att palla med.
Duvet när du har tänkt över varje möjlig utgång
Gått igenom hela spektrat från galenskap till vetskap - gång på gång
i dess totala omfång
för att du vägrar att Ni ska bli som dom
Som litar på det som en gång var
Hoppas på att allt kommer att vara kvar
Precis som ni lämnade det, då när ni fortfarande var
Då på den tiden när eran kärlek var självklar
Duvet när du möts av tystnad istället för liv
När du alltid känner att du ligger en miljon kliv
Före
Och du febrilt letar efter tidsfördriv, undviker kiv
För att det blir lättare så
Det får tiden att gå
För att det inte blir bättre än så
Duvet hur det är att behöva fatta beslut
om hur allt ska få en slut, utan tjut
ilska och sargade förhoppningar.
Lämna, men lämna snyggt
Lämna, men fatta att du ber någon att lämna allt som är tryggt
Allt bekvämt, men även allt kinky och styggt
Som ni har jobbat fram tillsammans
Att be någon att lämna och gå
Att det som var då
Inte är så
Som det kommer att vara från och med nu
Att det var han men även du
Som knäckte er
Att inte ta tillbaka fastän den andre ber
Det är medmänsklighetens första kilometer
Han kommer aldrig att glömma vad du heter
Trots att du har hällt eter
i hans hjärta, och dödat varje millimeter av hopp
orsakat honom sådan smärta, att duvet att det aldrig går över
men ni är över
ni är så inihelvetejävla oändligt över
