Liberté, égalité, solidarité

Läste DN i omkastad ordning denna vecka. Med mina nya ovanor och orutiner finns DN inte längre inom armens räckhåll om söndagarna. Måndagar (om ens alls) har fått bli de nya helrören gällande lusläsning från pärm till pärm.
Satt och fördjupade mig i artikeln om PP och ungdomsrevolter genom tiderna och blev alldeles lönnvarm i själen.
Kul läsning och tankvärd dessutom. Parallellerna är solklara och fnisset inte långt borta.
Att piratpartiet är 2000 talets bolsjevikare är det väl ingen som missat,
men att tiden är så pass mogen för en enad front var jag inte helt på det klara med.
Så här uppskruvad har jag inte känt mig sen 2004 när jag lade locket på kakburken och frånsa mig partipolitik på obestämd tid.

PP som vågmästare har lite skrivit om historien. 2000-talisterna, generation 0, är inte längre enbart förknippade med dataspel och twitter, plötsligt har politiken krupit ur sitt 70tals skal och målats på tapeten igen.
PP är dagens samhälles sätt att hävda folkmakt och jämställdhet; vi själva ska bestämma över våra privatliv, och alla står lika inför detta.
Att PP står sig kort i fråga om andra politiska frågor utöver upphovsrätt, fildelning och rätt till privatliv är känns mindre viktigt när rörelsen faktiskt förmår engagera en annars jävligt kräsen generation.
Kommunism på ett omstrukturerat och klart reformerat sätt
och politik känns plötsligt roligt igen.
Och engagemang föder engagemang.
Människor bryr sig igen. Unga människor.
och det är väl så det ska vara, det är väl det ungdomen är till för
Som gammal och grå, vilket man oundvikligt en gång blir, har man nog tid för att få stenarsle.

Eller som mikal så episkt deklarerade i majtiden:
Har man inte varit kommunist som ung har man inget hjärta,
är man kommunist som gammal har man ingen hjärna.

Och vist finns det gott om tecken och gnistor för att tända en sedan länge falnad eld.
Bostadsbrist, arbetslöshet, försvagad peng, förminskad säng.
FRA, EU, NATO, skruttig miljö, lång kö för allt dyrare brö.
Läser man mellan raderna ser man en ganska tydlig brötext.
Det enda som egentligen saknas är faktiskt enighet och samarbete över partigränserna.
Att skaka tass över partiernas gränsland, enas i bergeppet förändring.
inte hänga upp sig alltför mycket på de delade meningarna,
utan fokusera mer på det som enar.

Det här vill jag vara med på,
det börjar brisa lite i mina annars så lälagda politiska slätter.
men först ska jag klia sönder ytterligare 10 myggbett
för mig kan myggen gå samma väg som Reinfeldt och FRA
trist nog kan det bli svårt att få myggen till en sakfråga.
jag får återkomma om det

Väl tillbaka i staden efter ännu en helg på ön.
Sveriges soligaste ö har verkligen inte visat sina bästa sidor hittills i försommaren. Regn och kuling, storm och piskande vågor, absolut inte fy skam, men någonstans får ändå gränsen gå.
Kvarken har inte legat lugn en sekund, och vädret tar ut sin rätt på allt och alla. Kunderna sinar och de anställda grinar. Eller blir griniga. 

Det enda vettiga kulingen gjort under denna helg, är att den ackopanjerat undertecknad när jag axlade mitt ansvar redan i lördagsmorse med milamarch på morgonkvisten i bus och bä.
Allt för att skona mina kamrater från mitt  omtalade och brutala morgonhumör.
Ovädret blåste mina buttra tankar och sarkastiska kommentarer bortåt Finland till, och underlättade följande arbetspass med råge.
Blåst är en kul grej på det viset. Den liksom sopar bort allt grubbel och alla övertänkta tankar och ger plats för nya, friska tag och ett blygsamt leende på läpparna.
Med en hälsena som fortfarande är crank, får framgång i service stavas milamarch i arla även kommande helgs sittningar. Jag bifogar en soldans och håller ena tummen hårt i näven.
Den andra lämnar jag fri, så att turen fastnar. 

Somliga av passen på ön, och vistelsen i allmänhet, prövar verkligen min sociala kompetens.
Eller snarare kompetensens bredd.
Tråkigt nog är den inte vad den en gång varit, och jag har haft fullt sjå i hjärnkontoret med att analysera denna nya insikt.
Jag funderar om det kan vara så att glöden bakom och viljan att lära känna nya människor går hand i hand med den egna självkänslan eller inte. Om en ökad tillfredsställelse med livssituationen gör att nya bekantskaper och intresset för andra prioriteras ner snarare än upp. Och om det i sin tur är någonting positivt eller inte.

Å andra sidan kan det vara så att det inte alls har med varandra att göra. Att det i egentliga tal är andra faktorer som spelar in.
Att viljan och intresset har svalnat, och i vissa fall kanske saknas helt, för att orken inte längre finns där. Lessheten har tagit över, lessheten över att ständigt vara den uppmärksamme och ledande i konversationerna.
Orken finns inte och därmed inte heller förmågan.

Å tredje sidan kanske det inte alls har hänt minsta jota.
Kanske är det så att jag helt enkelt saknar tilltro till min sociala bit, för att det är en helt ny sorts människor jag råkas med. Människor som jag inte alls har någonting gemensamt med, och det i och med detta uppstår en barriär. Och viljan att skapa gemensama nämnare inte finns närmare till hands för mig, än än vad en socialist regering finns för landet sverige i valet 2010. Och att jag direkt tolkar bristande gemensamma nämnare som ett personligt minus för mitt lag.
Det skulle i och för sig vara det mest typiska för klanen sundelins junior.

Å fjärde sidan analyserar jag för mycket.
Flyter för lite och tänker för mycket.
Därför lägger jag ner det här med analys för ett tag.
Lägger hjärnskrynklandet på hatthyllan,
tar mitt femte och abslout sista glas päronsaft för ikväll
och tar itu med problemet slokhatt i sommar eller inte, istället

Klockan nie var jag på benen imorse. Som en osäkrad pistol låg jag avdomnad hela natten och någonstans på morgonkvisten gick det fruktansvärt fel.
Plötsligt skulle jag bevisa för omvärlden hur fräsch man kan vara efter konstant öldrickande i 9 timmar och med alldeles för få timmars sömn i kånken.
Så fel jag hade, så brutalt fel. Det enda som varit fräscht rörande mig idag är de nya, fräsiga marcaraklickarna jag har i håret efter misslyckade försök framför spegeln. Jag gav upp försöken och fejsade dagen precis som jag var.
Inte var det vackert, men livet ska inte heller vara roligt sa gammelmormor laestadian.

Hur som haver har det varit en rätt fin dag på sina håll.
jag och fassan har kikat på umeås alla gubbdagis: K-rauta, Mediamarkt och coop forum.
jag och morsan käkade i all hast på stan för att hinna till operan, som jag lyckades somna till.
jag har kikat på david after dentist och hunnit ångra min tidiga morgonstund både en och femton gånger.
nu ser jag fram emot en god natts sömn utan störningar.
Med min tur lär det väl rulla in ett jordskalv som slickar 5 snåret på richerskalan imorgon strax efter åtta.
adi!



 
lite så här, ja

  

Jag har länge haft det på känn, från lilltån till maggropen har den spritt sig, denna känsla av hat.
Varje år (nåja, varje år i två års tid) när den andra onsdagen i juni närmar sig blir jag som förändrad.
Den bitterhet jag annars hävdar att jag ägnar mig åt som fritidsintresse, hobby, ter sig nu i en helt annan form.
Den konsumerar mig, och jag blir till mitt alterego; sanna sundelin á la bitterfitta.

I vanliga fall tycker jag det är fegt att hata. I alla fall att hata i tysthet. Att inte språka upp och ge hatobjektet i fråga en chans till försvar.
Den här gången är det dock annorlunda. Dels för att det är mig det handlar om, någon måste ju trots allt vara undantaget som bekräftar regeln, men dels för att det är så jävla svårt att låta bli.
I det här fallet spottar jag på den som håller sig god för andras lycka.
Fuck that, hade inte jag sol på min student så ska väl förihelvete ingen annan ha det heller osv osv.
Och hur vågar dom skratta och vara glada denna dag? Om två år kommer de ändå vara använda och brukade,
mindre oskyldiga och mer bittra. Det är så världen fungerar.
Jävla tjommar, dessa blåögda studenter.

Den som hävdar att de inte alls missunnar dessa grönjölingar sin lycka denna dag ljuger för alla, inklusive fan och hans moster. Kanske har dom inte vett att begripa det själva, men det kan väl vem som helst fatta att samtligt folk och fä som för var dag går ett steg närmare gråhåren och graven inte kan glädjas med ungdomen?
Det studenterna egentligen skanderar med sitt "ett år kvar" respektive "två år kvar" är de facto tidsrymden mellan studentdagen och deras egen bitterhet. Bittersweet ,mina vänner, bittersweet.

Min egen skimrande student firades med spöregn och frusna lemmar, vilka i och för sig inte var sena att tina upp i takt med den ökade graden alkohol i blodet. Förstummade och fördummade, att man inte redan då insåg vars det bar hän.
Någon kvicktänkt idiot hävdade dessutom att "regn på studenten, sol livet igenom".
Kul, kan man tycka. Kul att folk alltid måste försöka hitta ett sätt att dölja sanningen genom nya talspråk.
Tough luck att det regnar, shit happens. Måste det försöka bortförklaras med någon slags förutbestämd mening. 
Jo, det var menat att jag skulle bli pissad på av himlen, frippan skulle förstöras och marcaran skulle krigsmåla hela ansiktet inför mormors kamera. Hurra, men det var förutbestämt gumman. Tack vare regnet kommer årskull á 88 bli någonting alldeles särskilt. Yess!! då var det bara att laxa och slappna av, det är ju redan bestämt att vi kommer bli living gods. Eller hur var det nu igen.
och vad säger man förresten om molnig student? 

"Moln på studenten, sol livet igenom"
Glad jävla student,
vi ses om två år. Två år visare, två år bittrare
over and out

Utsövd. Jag är så jävla utsövd!
13 timmars sömn och ett äpple i näven. Prins på en pinne, eller åtminstone näst intill pinnen.
Borde gå ut och lapa lite sol kan man tycka. Men's en kan.
Men jag känner inte för det. Och visdomständerna gör det skitsvårt att käka äpplen.
Det känns som en dag av insikt. En sådan där dag, när hjärnan är öppen för alternativa tolkningar.
Egentligen skulle man få gå runt och känna så här jämt.
Fast då skulle det bli mindre ovanligt förstås.

Idag har jag tiden bromsat lite för mig, tagit time out för lite reflektion över situationen.
Humant, på min ära, tiden har för vana att ramla på för snabbt i dagarna.
Schocken över att juni är över oss redan tog mig plötsligt
April och maj i sjön, dalen redan grön och furan prunkande. 
20 år i nacken och 1 till going strong.
Känner mig ensam, fast på ett bra sätt, och undrar lite vars alla har tagit vägen
Vänner i världens alla delar, vill ha en bit av mig på varje plats.
Vill bli splittrad, men kan inte.
Vänskap är en fantastiskt grej, men det gör ont att inse att den förändras med tiden.
Förändringar när man inte längre lever liv som möjliggör en regelbunden kontakt är självklara.
men jag undrar hur man lär sig att lättare leva med dem.
Och hur man accepterar att somliga blir till milstolpar vid vägrenen.
Tiden har sin obönhörliga gång
allt man kan göra är att försöka ge upp tanken på att tämja den,
lägga ut maskrosspår och sedan följa med

Om det är någonting jag har lärt mig denna smygpremiär helg
så är det att dyngar man så dyngar man

Fy fan vad det blåser.
En riktig läckerbit till blåst, en sån som man undrar ska få träd att knaka och hus braka.
I vanliga fall blir jag mymla i blådväder. Vild och galen, alldeles uppspelt och hysterisk.
Idag känns det mer som om jag vill gömma mig för blåsten, kura ihop och bara lyssna på ovädret därute.
Låta det braka lös bäst det vill, och bara bli påverkad av elektronerna som hetsar i luften.
Living on the edge, not so mutch.
Blåst ruckar allt i oordning, kastar om i tankeverksamheten och skapar vind i segel som slokat ett tag.

Ibland undrar jag om det skulle vara roligare att leva som någon annan. Om man skulle göra och se saker annorlunda.
Skulle det vara enklare? svårare? mindre logiskt?
Jag undrar hur det skulle vara att vara mindre konventionell. Eller om det egentligen är mer konventionellt att vara okonventionell? om motsatser tillslut motsäger så mycket att de blir likheter istället.
Säg, att istället för att bli akademiker, som länge har varit förutsättningen till lyckad karriärstege aka lyckat liv,
gå en helt annan väg och ta en jordskredsseger där, lyckas utan den akademiska biten:
dela ut käftsmällar till höger och vänster, sätta kunskapskanalen på plats.
Eller, köra på den akademiska raksträckan, bli ace och överbevisa alla som anser att man kan klara sig utan högskola och doktorexamen. Ge fingret åt  fuck-skolbänken anhängarna.

Det är jäkligt mycket jobb med att bli torr bakom örona.
21 blir nog min våbbligaste ålder

Inatt drömde jag feber drömmar.
Jag har egentligen aldrig varit emot feberdrömmar eftersom jag i regel har så skruvade drömmar att en feberusling knappast märks i mängden av konstigheter. Inatt märktes det dock markant.
Samtliga av helgens snackisar var på tapeten, men i uppskruvad tappning.
För en gångs skull var jag själv inte aktiv eller ens åskådare av skeendena. Jag var död.
Eller ofödd. Oexisterande i alla fall. Skum känsla, att se ens vänners liv utan en, som om man aldrig fått ta del av någonting eller påverkat minsta smula. Ingen syl i vädret, inte ett dåligt skämt ens.
Men någonstans var det skönt och tillfredsställande. På nått jävligt perverst sätt var det nice att inte se sig själv som en del i andras liv. Lugnande på något sätt.
Sen var det förstås riktigt fint att inte ta minsta del i alla tabbar som gjordes, alla felsteg och klantiga missar. För en gångs skull vara odelaktig i misslyckandet. woho.
Men det var skönt som fan, skönt att inse att det är inte så allvarligt. Världen snurrar på ändå, och kommer att göra det även om jag skulle göra time out. Man behöver inte vara så uppstyrd, folk kommer misslyckas ändå, utan mitt klumpiga finger med i spelet.
Få en liten boost i kampen mot självcentreringen. Världen snurrar inte runt mig.
Det citatet tar nästan Schulmans om lövbiffen.

Idag är hela jag en enda kaos av feber och svett. Sture är fortfarande inte hemma och jag har en kylbag på vift.
För att inte tala om en röst.
Som vanligt sönderskriken och nerkladdad av slem.
Å, yrans efterverkningar.
Denna gigant, bland giganter