Om förutbestämda händelser
Han har fått stå ut med en hel del smärta under årens lopp; folk har våldfört sig på honom, det har voltats, kedjor har knippsats, ekrar har felvinklats, hjul har snedkörts.
Trots detta har vi alltid hållt ihop.
Han har genomlevt tre olika lås, och kommer nu att kedjas med ett fjärde.
I fredags blev han bortrövad, avknipsad ännu en gång.
Efter fyra nätter av villrådighet är han nu tillbaka, hemma igen.
En höft ifrån att ske, men jag antar att jag var på solsidan denna gång.
Vissa saker är helt enkelt förutbestämda, menade att ske.
Det gäller bara att klura ut vilka dom är, och vänta ut skeendet.
Om trötta dagar och pigga nätter
Jag är trött varje morgon när jag vaknar.
Jag vaknar aldrig när jag ska, går aldrig upp om jag inte måste.
Jag har extremt lång startsträcka, ofta på flera timmar; totalt oberoende av hur mycket kaffe jag drar i mig, hur länge jag går ute i friska luften för att ta mig dit jag ska eller vad jag pillar i mig till frulle, när jag väl hinner med frulle, så är jag trött.
Gör det jag ska, visserligen, men med ett trött sinne och jävligt sliten kropp.
Jag avskyr att vara trött.
Efter sisådär fyra, fem timmar börjar jag vakna till liv.
Och när det väl händer finns det ingen hejd.
Då är jag vaken resten av dygnet och helst lite till.
pigg
pigg
pigg
som en annan mörtjävel.
Därför sitter jag nu.
Trots att jag borde sova eftersom tröttheten kommer att ta mig imorgon igen.
Precis som alla andra mornar
Men det gör jag inte, jag pysslar med annat jag.
Precis som alla andra nätter
Det är så mycket man borde
jag borde vara trött
trött
trött
trött
sov?
Om att dö en smula mentalt
Känslan av total mental hjärndöd är inte långt borta.
Jag är helt uttömd på verbal förmåga och mental verksamhet.
Hjärnan är förbrukad, uttömd, kaputt.
Jag åt nyss en hårdmacka med bregott och det var det godaste jag någonsin smakat.
Om tid som flyger och rön i vinden
Däcken gnisslar och jag växlar upp. Staden susar förbi och allting ser fridfullt och lyckligt ut i solen.
De smutsgrå snölämningarna ser malplacerade ut, vinterns sista sorgsna rester.
(Jag gillar rester.
typ matrester man kan värma en dag då tiden sprang om en.
Vinterns rester hånar jag lite.
Men passar mig för att göra det så att vädergudarna ser det.
Vill inte riskera våren i onödan)
Minnen rör sig i min motsatta färdriktning. Flaxar som rön i vinden.
I Umeå träffas jag av många minnen.
Fler än på någon annan plats i världen.
Tusenmiljoner kanske.
Plötsligt slår det mig, det var två år sedan jag satte mig själv i denna bilen för första gången.
Samma dag dansade jag min väg bort härifrån på riktigt.
Två år är lång tid, 730 dagar för att vara exakt. 731 om det sammanfaller med ett skottår.
Ingen av dessa dagar kommer någonsin igen.
Det är lite sorgligt att tänka. Många av de dagarna var 'den bästa dagen i mitt liv'.
men samtidigt är det festligt att tänka
att det kommer minst lika många till,
alldeles nya och alldeles outforskade
bästa dagar i mitt liv
Om vuxenliv och byråkratisk idioti
Idag samlar jag på mig en tomtesäck med vuxenpoäng.
Sedan 08 snåret imorse har jag styrt och ställt med papper och koder, kort och fonder.
Jag har varit i kontakt med kundtjänst efter kundtjänst och ställt rimliga frågor till var och varannan
dryg stockholmsfitta jag haft i örat.
Sakta men säkert har jag fått ordning i mitt byråkratiska liv, och än en gång visat att jag inte bara är en siffra i systemet.
Nej, serru Karin, Agneta eller vad fan du nu heter; Ungefär en gång är jag faktiskt någon att räkna med!
Samtidigt har jag frenetiskt pillat på en sårskorpa, placerad på höger handrygg.
En ovanligt svårflörtad sårskorpa, som verkligen tyckte om att sitta där den satt.
Ungefär där delades våra meningar i saken, sårskorpan skulle bort! Loss!
I samma stund som Kristina med ii konstaterade att jag vist inte kunde ansöka om nytt kreditkort utan att åka längst ut i skogens satvrå för att identifiera mig, lossnade skorphelvetet och jag skrek "yess, äntligen din jävel"
Kristina blev knäpptyst och jag tackade för mig.
Denna morgon har jag nog bevisat det vi alla egentligen anade från början:
Oavsett hur många vuxensysslor jag tar itu med
kvarstår faktumet;
innerst inne blir jag nog aldrig vuxen
..och om att göra exakt det man skulle från början
Om att göra helt andra saker än man skulle från början
Här sitter jag i sidenkalsonger och gör allt utom det jag hade tänkt göra;
vända på dygnet, utan att ta på mig sidenkalsonger.
Men det blir så ibland. Tvärt om alltså.
Hela min dag har i stort sett gått ut på att göra exakt allt utom det jag ämnade från början.
men det blir så ibland. tvärt om alltså..
Egentligen har jag fått mycket gjort idag.
Bara det att det inte blev vad jag egentligen trodde det skulle bli.
Om att gilla läget och sin egen situation
Istället går kaffebryggaren på högvarv, mjölken börjar ta slut igen och jag står framför spegeln med en sax i näven.
Det är nie minuter tills jag borde vara utanför dörren, upp upp och iväg och dagsformen ser ut på följande vis:
Försoven, men ren. Trött i ögonen, men väldoftande. Smyghungrig, men utan tid. Kaffestinn, och jävligt jävligt van.
Nu kan man kanske tro att jag är less, arg och förbannande över det egna jaget och i längtans dagar efter förändring.
"Imorn ska jag bli bättre"
Men icket. Jag har gjort fred med mig själv. Hade jag inte stått här, sen som vanligt vilket jag måste kompensera genom att springa hela vägen till universitetet, för att andfådd och röd i ansiktet slinka ner på min plats på pricken i tid, ja då hade jag inte varit jag. Inte i den här perioden i mitt liv i alla fall.
och det är ganska gött att veta.
Jag drack te med min kära mor igår, och lika träffsäkert som alltid går vi djupare än vi tänkte från början.
Te är en magisk dryck, och en magisk samtalsöppnare. På ett sätt kaffe aldrig kommer kunna drömma om.
Hur som haver, vi tog upp det smala ämnet livslycka och huruvida vi kände oss nöjda med hur våra liv börjar, mja eller i hennes fall typ slutat, forma sig.
I ärlighetens namn förväntade jag mig en predikan i stil med: livet är vad man gör det till, jag älskar mitt liv och det borde du också göra. Mer te?
Förstå min förtjusning när det blev någonting helt annat, och långt mer intresssant. Jag blir alltid lika lugnad när jag får höra att tvivel och ifrågasättande fortfarande råder, i allra högsta grad, när man passerat 20års åldern och klättrat upp mot de mogna 60. Hela min varelse pustar ut och liksom fnittrar. You never walk alone när det kommer till livsfrågor.
Så kom vi till mig då. Först fnös jag lite för mig själv, jag, nöjd med hur min livssituation ser ut för tillfället?
maa. Självklart inte, tyckte jag först. Absolut inte. Fanns ingen hejd på alla saker jag kunde påpeka var fel och inte alls som jag ville. Men så bromsade jag, och fingrade på det-stora-hela-bilden. Och insåg att jag faktiskt är riktigt tillfreds med vars jag styr kosan.
Om jag tittar tillbaka, bara en 6, 7 månader tillbaka så är det en helt annan kicka som står framför spegeln. Det är samma sax som glimmar till i näven, och det är samma anletsdrag som kikar tillbaka på mig. Samma oätna frukost och samma kaffebryggare som jobbar, men jag är annorlunda.
Jag har hittat tillbaka till mig själv mer än vad jag kunnat drömma om, när jag gick med ljus och lykta och letade efter den jag tappat. Och det gör mig så jävla glad och stolt över mig själv.
Självklart faller jag tillbaka. Tabbar mig, minst lika ofta som förut, och jag gör fel. Skillnaden är att jag är mer avslappnad med det än förut. Jag kompromissar mer med mig själv, och är snällare, än förut. Och det gör mig så jävla mycket bättre med mig själv och med andra. och jag gillar läget lite oftare.
Gällande hur mitt liv ter sig just i detta nu, ptjao vad kan jag säga. Jag vill inte bo hemma, jag vill inte lalla omkring på umeås gator, hur mycket jag än älskar vad som håller på att hända i luften och på marken, och jag vill göra någonting helt annorlunda från vad jag gör för tillfället.
Men det gör inte så mycket. Inte egentligen. Inte när jag känner att jag själv har kommit mycket längre än vad som syns i min livsbild.
Hurra, eller hur!
Efter denna djupa insikt eskalerade testunden till egyptier och brainstorming angående de större tingen i världskroppen, typ vattenpass och vinkelmätare.
Ett nätt litet skutt mellan samtalsämnen.
Ibland är det just det där nätta skuttet som behövs.
En övergång från någonting destruktivt till någonting sjuhelvetes produktivt.
Det behöver inte synas vidare på pappret
men gör en enorm skillnad i kulisserna
Om allt, rätt och slätt
Jag har även fått lära mig en hel del viktiga saker,
som att gammal kärlek inte bryts ner, den bara rostar.
Att gammal vänskap inte slokar, den bara hittar nya sätt att blomma på.
Att jag själv är fantastiskt! Fel, brister, dumheter och flams till trots.
Att nya bekantskaper bäst tas med en nypa salt..
..och gamla likaså.
Att jag själv besitter en hel del mod och ryggrad, även om det används på lite fel sätt ibland.
Att vin faktiskt inte gör saker och ting bättre i slutändan, men lättare för stunden.
Att det ändå existerar någonting kallat "andras lycka" och att det är förbannat fint att känna den.
Att jag är färdig med umeå, jag har fått mitt adjö och kan nu fullt och fast säga;
it was good for me too.
Att mattematiken föddes i Egypten och jag måste jobba på min envishet
Att alla faktiskt heter glenn i göteborg,
trots att jag inte lyckades finna en endaste en under 08as göteborgstour.
väl tillbaka i norr, känner jag att saker och ting ter sig på pricken likt hur jag lämnade dem.
Föga förvånande, föga upphetsande.
jag har dessutom gått och blivit dödssjuk.
Å andra sidan börjar årets, utan tvekan, bästa tid nu på tisdag och det vore därför synd attt klaga.
Därför tänkte jag använda denna årets sista dag till att hylla mig själv.
Hylla mig själv och skita i influensatecken och halsont.
Jag längtar efter att cykla, stå på händer och måla drömslott.
Det tänker jag göra idag
Och sen imorn, imorn är allting så himmla förändrat så man knappt kommer att känna igen sig
bättre tider komna, check.
Men det var då fanimig inte tillsammans med någon påskhare
Om åldersskillnader och förnekelse
Läste en krönika om åldersnoja där den signerade erkände sin egna brist på acceptans för åldernojande, och exemplefierade hur hon själv "av en händelse" råkade skilja sig, säga upp sig och neonfärga håret lagom till 40-års krisen, och hur hon mentalt mantrade att dessa "tillfälligheter" inte alls hade någon koppling med den stundande 40-års dagen.
En annan, bekant den här gången, hävdade att hans "40-år-mogen-och-aldrig-känt-sig-fräshare" inte alls var någon finslipad fasad, bakom vilken han sedan spårade ur totalt.
Lite samma drag, eller kanske snarare mentalitet tycks finna inom min alldeles egna krets; bland den klick människor som jag bollar idéer och utbyter tankar med. Pappa fyllde 50 och drog till thailand; sol och bad, skål i champagne i nått random hotellrum i bangkok av finare slag var visserligen inte alls någon krisflykt på papperet, och vi närstående såg det bara som en droppe guld i bägaren att få hänga i thai-riket några veckor, men i grund och botten fanns där nog en och annan noja som spökade. Många av mina allierade kamrater har haft både den ena och den andra konstiga symtomen misstänkt närastående 20-och 21års dagarna, och varken bror eller systra kan skryta om förebildsmässiga firanden av sina snabbt stigande årtal. Däremot kan jag inte påstå att jag själv heller är någon fläckfri dalmatin i frågan. Sedan den dagen jag lämnade barndomen bakom mig och fick kalla mig själv tonåring har jag krisat både en och annan gång. Som när jag fyllde 15 och satt och bölade på en sten vid torneälvens strand. Eller när jag fyllde 17 och införde radiotystnad under ett par dagar innan, över och efter den stora dagen. Det finns nog faktiskt en mycket mer djupliggande anledning till att jag varit överallt utom hemma den 8onde augusti 4 år i rad, än vad jag faktiskt trott.
Enda undantaget var 2008, förra sommaren, när 20 år skulle skålas in.
Inte för att jag inte nojat över min ålder, 20 års året har nog varit mitt mest noj-fyllda år någonsin, men det kändes någonstans jävligt viktigt att ringa in det systembolagslegitima livet på systemet på vasaplan i Umeå. Born and raised tror jag somliga kallar det, fuck-you-nu-kan-ni-inte-längre-neka-mig är nog den allmänna känslan.
Hur som haver, åldersnojan tror jag är en svårflydd rackare, som i i många fall anses som lite smygfult och skämmigt. gemene man vill gärna agera över sin åldersnoja, och hittar därför på de mest perversa konstigheterna för att dölja hur de egentligen känner. men vad fan, det är väl bara sunt att noja lite över att man åldras? en slags väckelse, en anledning att reflektera lite över det liv man lever, vad man åstadkommit kontra vad man har för målsättning. Vem man är, hur man ville bli. Tiden rinner som den mest fartfläktande vårbäck man kan tänka sig, och skulle man inte reagera på att åldern stiger i tal så skulle åtminstone jag ana ett par ugglor i mossen. För den delen menar jag inte att man ska haka eller hänga upp sig för mycket på ålder ochtidsintervaller. Vill man på riktigt ändra på någonting så gör man det, men att ångra saker och önska det ena eller det andra ogjort kommer inget gott med.
Fyll det du fyller, noja i lagom mängd och var stolt över det. Stoltsera med att du är en tänkande människa som får smärre panik över att du åldras, går allt längre ifrån ungdomen och in i vuxenheten och hata det en smula mer för varje år som går. men motverka det genom att ha ännu roligare, och var ännu bättre mot dig själv och andra. Låt åldern ta ut sin rätt, men på ett bra sätt.
Själv satt jag här om dan på bastubron i kvällssolen med en kall norrlands i näven och började funta på tidigare år, tidigare vårar. Särskilt då på våren 07, studentvåren när jag för en gångs skull flytt stadens hets och studentfestande för en helg i stugan med ångande bastu och kvällsbad. Vid den tidpunkten hade jag en helt annan umgängeskrets än jag har idag, jag tyckte och tänkte annorlunda, hade en del andra högprioriterade ideal, färre tabbar på nacken och jag hade även svikit färre av de jag verkligen bryr mig om. Samtidigt hade jag färre upplevelser, fått färre tankeställare och reflekterat mindre över mig själv, världen och mina medmänniskor. Jag hade helt enkelt levt kortare tid, och upplevt mindre. Gått igenom mycket färre, såväl bra som dåliga perioder, och lärt mig klart mycket mindre om mig själv som varelse- en jävligt komplex och ofta svårhanterad sådan. Jag satt där och minnen och tankar bara flög förbi, ofta som fragment men ett par fångade jag och behöll för att skärskåda extra noga, och tillslut kom jag fram till att det finns mycket dumt under de här två åren som jag gärna hade ändrat på om jag hade kunnat.
Men det kan jag inte, och jag lever ändå.
Förmodligen som en mycket bättre människa än jag var då
på gott och på ont
även om jag är två år äldre, och två år närmare vuxenheten.
och så länge jag själv är medveten om det, så gör det inte så mycket vad andra anser om saken.
Om danspsykos och konstiga människor
Man kan dansa i typ fyra timmar utan avbrott"
Ungefär så kan jag beskriva min kväll. Förrutom att fyra timmar blev fem, och det fanns ett och annat avbrott.
För strupen och lungans skull, men även för psyket. Fanns tid att inse att saker och ting är mer rubbade än man trodde,
tydligen ignorerar man mer än vad man tror när det gäller sina vänner. Man iggar och låssas som ingenting, och när man hamnar i fönsterplats och får smyg perspektiv på det hela inser man hur snett det är.
Ibland undrar jag vem jag är,
särskilt när de omkring mig speglar en del av den jag blivit.
Eller är det bara tillfälligt?
Om bar asfalt och lugn i hjärtat
På de flesta håll är det dock bart; grus, skit och torr asfalt. Det, i särklass, mest välkomna vårtecknet efter tussilago och bajslukten i luften. Bar asfalt påminner mig om barndomens kulspel och hopprep, gatfotboll på hallonvägen där samtliga fotbollskids á la 88 lirade tills knäna var skrubbade och något av lagen vunnit.
Inatt cyklade jag från haga, detta paradis av bar asfalt, upp till bergstoppen för att sedan glida ner i dalen, där hallonet ligger och ismodden utgör distinkt fara för att stjälpa såväl cykel som ryttare rakt i slasket.
Jag kom undan.
För den här gången.
Och det är skönt, fantastiskt skönt, att cykla hemåt.
Särskilt när man gör det med lugn i hjärtat
Om ägglossning och bordsharar
Någon sa att de bättre tiderna kommer med posten. En annan sa att de kommer med påskharen.
Jag tror att de egentligen menar samma sak, men bara uttrycker det olika.
Däremot håller undertecknad fortfarande tummen för haren, post får jag inte mycket av. Ägg däremot!
Fast imorse fanns där bara fyra ynka ägg kvar i kylen.
Hur ska de räcka till äggmackor tre mornar i sträck samt raggmunkar torsdag kväll Och till bättre tider?
En klurig ekvation, även för någon som faktiskt G:ade matte C (fast när jag tänker efter var det mer ekvationer i ma B)
Kanske jag kan ställa en uppstoppad hare brevid mig på bordet när jag gör mina äggmackor.
Så får det blir.
Jag undrar vad saras magiska bok om djur säger om bordsharar..
Om att peaka och få som man vill
Inte ens sugen på snus till kaffekopp(arna), och hann med smyg-sola-på-bänk-innan-allvaret stopp.
Till och med spanska har jag hunnit med idag, utan att gnälla. Amazing.
Hittade brille äpplen i affären, fick det sista paketet riskakor från hyllan.
Brände inte nått på spisen, överkokade inte potatisen.
Halkade inte med cykeln, fick jobbet jag ville ha.
Kanske har våren kommit tillbaka på sin damcykel.
Och med den räddningen.
Om motsatta vårkänslor och ensamhet
Ensamhetskänslor kan vara bland de avskyvärdaste jag vet, ofrivilliga sådana vill säga. Att stå i ett rum fyllt av vänner och bekanta men samtidigt känna sig avskärmad och alena. Dagarna går på som förut men jag finner ingen glädje i det. Viljelös och avdomnad. Hur kul är det! Gå och vänta på en förändring eftersom orken inte finns att själv få förändring att träda i kraft?
Känns som om jag pendlat mellan peak och dipp allt sedan i somras, men att det intensifierats på sistone.
Det här har varit den konstigaste vårvintern i mannaminne, och jag känner inte igen mig själv.
I grund och botten leder det hela egentligen bara till en känsla. Men ogrundade känslor brukar vara svårare att få bukt med än ett reellt problem.
