Om den mänskliga rättigheten
Det är svårt att inte förirra sig i nuet när allt där ute lockar och pockar med solstickor och väldofter.
Svårt att fördjupa sig i de värdsliga sysslor så många av oss kallar måsten.
Jag tror att våren är en gåva till nordens folk.
En gåva som ska påminna oss om att det här med måsten är hittepå.
Kunstruerat. Av våra egna, valkade nävar.
Påminna oss om det där som lockar och pockar med solstickor och väldofter är det som händer nu.
Int sen.
Int när disken är klar. Tvätten är klar. Uppsatsen är skriven. Jobbet är avklarat. Världen är räddad.
Påminna oss om att rätt och fel appliceras på oss och gör oss skuldsatta.
Rätt: att foka på jobbet och inte kasta sig in i det gröna drottningdömet som morsan jord försöker värna om.
Fel: att ta en hel dag ledigt för att inte göra just någonting annat än att ligga i gräset och titta på moln.
Rätt: att förtänka, beräkna och konsekvensanalysera. konstant
Fel: att ge efter för impulser som hela kroppen trånar efter utan att tänka på sen.
Rätt: att förtänka, beräkna och konsekvensanalysera. konstant
Fel: att ge efter för impulser som hela kroppen trånar efter utan att tänka på sen.
Förra året såg jag året byta kläder genom ett tågfönster. Det var rätt. Korrekt. Och duktigt.
Trots att mitt lillhjärta var svältfött på intryck och dofter.
Jag kommer inte ihåg att jag kände häggen dofta en enda gång.
Dagar kommer och går.
En förlorar sig i ett ögonblick.
Somliga ögonblick går förlorade.
Skrubbsår läker och drömmar formas.
Vissa kärlekar åldras, andra förnyas.
Men vi riskerar att missa allt detta ljuvliga.
Men vi riskerar att missa allt detta ljuvliga.
Jag drömde att mitt framtida jag böjde sig över mig i sömnen, strök mig på kinden och viskade:
Se världen, lämna inte över det till världen att se dig.
Då missar du det hela.
Och då kan det lika gärna kvitta.
