Liberté, égalité, solidarité

Det finns saker en måste göra, annars är en bara en liten lort. 

Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen. Måsten är ingenting statiskt. Ingenting som inte är föränderligt, ingenting som inte skiftar. 

Somliga måsten är dock inpräntade i oss; i vårat blod, i våran hud och i våra tårar. 

Dessa måsten kräver mod, och mod kommer i ett oändligt antal skepnader. 

Mod kan vara att stå upp för den utsatte; höja rösten när ingen annan vågar; riskera sin egen trygghet för någon annans brist på säkerhet. 

Men mod är även att våga ha tillit till andra människor; att våga berätta om ett icke-välmående, eller att våga fråga om ett. Att fatta beslut som ligger mil utanför ens trygghetszon. Att välja tystnad när inga ord räcker till.

Mod är att ta beslutet att lämna, trots att samtliga fibrer i ens kropp skriker 'stanna kvar'. Att välja bort någonting som ej är sunt och helt. Avsluta sådant som skär och skaver, under alla sjok av kärlek. 

Mod är att våga ta ett nej; kunna bli ifrågasatt och ta kritik; stå upp för att vara avvikande i en normativ värld som denna. 

Vidare är mod att sätta tillit till att det finns lösningar på ens och andras problem, att det blir bättre med tiden. Att ha tillit till livets egna berg-och-dalbanor. 

Mod är att tro på sig själv, trots ens miljontals tillkortakommanden. 

Mod är att tro på människan, mänskligheten, trots att det humana i oss verkar vara en bristvara i dessa bristande tristtider. 

Mod är att inse att vi alla kommer att försvinna en dag, att allt det vi lämnar kvar blir upp för nästkommande individer att förvalta. Eller förvärra. Och att fortsätta jobba för att det vi lämnar efter ska vara bättre än det ser ut, att luften ska vara lite renare än vi lämnade den, att jorden inte ska skälva riktigt lika mycket som vi fått den att göra.

Som en vis kvinna en gång sa, i början av Maj 2017: jag vill lämna allting lite bättre än det var när jag kom. 

Oavsett om det gäller skräp på strand, i skog eller i hjärta, luft, lunga. 

Mod är mod är mod. Det finns ingenting statiskt i mod. Mod kommer i ett oändligt antal skepnader.

Du kan själv välja ditt mod. Jag ber dig dock att välja med försiktighet. 

Oavsett ditt val, vill jag önska tre saker inför mitt 29onde år:

Var modig. 

Bliv modig.

Stanna modig.

Då kanske vi har hopp ändå.

Ty, Det finns saker en måste göra, annars är en bara en liten lort. 

 

Älskade lilla liv. Arma, sköra, prunkande liv. Jag väljer dig, om och om igen. 

Jag hade aldrig bytt bort och ut dig om så en miljon kameler var på spel.

Älskade lilla sammanhang. Utmanande, trygga, omväxlande, underbara sammanhang. 

Vad du har gett mig fina stunder i detta hörn av landet. Om än du har blivit kantstött, tilltussat och slitet i fogarna av tidens tand och hjärtats nycker så har du hållt mig om ryggen. Tillåtit mig att gråta i förtvivlan, skratta högre än måsarna, älska, ombestämma, flyta, växa mig starkare.

Nu ska jag låta dig vila. Och hoppas att tiden kommer att stå still och vänta på att jag återvänder.

Tillåta innehållet att prunka, växa och utvecklas, men gärna låta somliga saker vara som de är, just precis nu. 

Hjärtat är oroligt, och fingrarna darrar. Ändå har jag tilltro. Jag vågar tro på att jag tar välgrundade val som kommer att leda mig till nya marker. Nya hjärnor, händer och bultande hjärtan. 

Nya vänskaper, nya tankeutväxlingar, utbyten och lärdomar. 

Vilda stigar och frodande dalar. 

Men ack vad jag kommer att sakna dig. Längta efter dig och ångra att jag valde att gå ifrån dig. Tusen gånger om. 

Men förevigt kommer jag att vara tacksam för att du format mig till den personen som jag är idag. 

Älskade lilla liv. Ständigt ska du förändras och ruska om mig. Peta på mig när jag som minst anar det. Skälla på mig när jag gjort någonting dumt. Påheja mig när jag går i motvind. Utmana mig när jag går i medvind. Aldrig låta mig bli för bekväm. 

Jag behöver det. Stagnation är inte min grej.

 

 

Saltvattenhud även detta år. 

Kanske har det aldrig varit mer nödvändigt att utnyttja den ljusare tiden av året i dessa dagar av totalt mörker och bistra sanningar. 

Kanske har sommaren aldrig varit mer efterlängtad, efter en bissarr vinter och en vårvinter i töcken.

Kanske kan sommarens lättja, bryggbärs och levermarinerande locka fram det fina och goda i de medmänniskor som valt en annan sträcka. Kortsträckan. Genvägen till någonting som de tror stavas lycka och välfärd. Dyslektiker hela bunten, misstänker jag. Lycka, enligt mig, stavas medmänsklighet, gemenskap och utveckling. Av varandra lär vi oss att växa och att utvecklas. Utan varandra står vi i stiltje.

Exklusivitet är en sjukdom som sprids som elden under torrperiod. Den eskalerar, havrerar och dödar. 

Vem vill ha blod på sina händer? 

Händer är till för att arbeta, stryka på rygg och high-fivea. Pilla i hår, hålla i annan hand och klappa i takt med musik.

Händer bör inte missbrukas. Händer ska inte vara täckta i någon annans blod. Varken medmänniskas eller meddjurs. Det är sedan gammalt. 

Någon vis person sa en gång att en aldrig bör titta tillbaka på dagar som flytt. 

Jag tror däremot att vi ibland behöver blicka tillbaka på historien för att komma ihåg när vi gick snett. När vi felade, och använde oss av våld, religion och andra dumheter för att förtrycka och liv knycka. 

Historien är dock subjektiv, vilket vi alla är. Historien är även exkluderande, vilket vi alla inte får bli. 

Vi blev utrustade med lillhjärna och pickpickhjärta för att kunna se på historien ur andra perspektiv än de skrivna och tryckta. En mall är en mall, men att våga rita utanför linjerna är en egenskap som efterfrågas överallt i samhället idag. CV'n utformade av såväl pöbel som bracka raljerar om att kunna tänka utanför ramarna; att inte låta lådan bli för snäv; inte låta väggarna krypa för tätt intill. Märkligt hur CV'n och livet i sig självt allt för ofta glappar. Liksom i samhället verkar klyftorna öka mellan vilka vi uttrycker oss för att vara, och vilka vi faktiskt är.

När hjärna och hjärta kommer allt för långt ifrån varandra så har vi skapat oss enorma problem. 

Problem som tar sig uttryck i bortglömd solidaritet, medmänsklighet och eskalerande subjektivitet. 

När det blev billigare att ta en människas liv än att ta ett lån kände jag för första gången sorg över att vara människa. 

När det blev prioriterat att skicka barn direkt till avrättning istället för att stärka välfärd i ett land som en gång vilade på begreppen solidaritet och folkhem, kände jag blodsmak i munnen och ett mörker i mitt hjärta. 

Vi har få plikter som människor under den lilla tid vi har att förvalta på jorden. Ett ansvar för våra medmänniskors välbefinnande och rätt till ett tryggt liv är en av dem. 

Jag tror väldigt lite på måsten. Men det här, det måste vi tamejfan styra upp. 

Som Palme skrev 68: