Liberté, égalité, solidarité

Jag kommer närmare och närmare punkten där min framtidsångest ankrar sig på grundare vatten.

År in och år ut har spenderats med en ångestknäpp ungefär var tredje månad där samtliga val jag någonsin tagit och åtskilliga vägar jag valt att gå har omvärderats. Kritiskt granskats för att sedan sågas brutalt.

Nu var det ett tag sedan jag kämpade med framtidsångest. Snarare har den lämnat plats för en djup och aldrig sinande existensiell ångest där livet i sig självt ligger under luppen. 

Hur vill jag leva mitt liv. Vars vill jag leva det och med vilka vill jag dela det?

Jag slits ofta mellan två särskilda ställen på jorden. 

Hade jag vetat om lokaliseringen av mina nutiuda slitningspunkter för ett par år sedan hade jag tappat andan och slagit mig för knäna.

Så långt från ursprungsplanen är de bägge.

Hem ställs mot hem. 

Hjärta mot hjärta.

Hjärna mot hjärna.

Trygghet mot äventyr, och möjlighet mot omtänkande.

Det där förbannade om'et.

Om bara. Om inte. Om. 

Nu är det inte så.

Jag hade satt punkt. Åtminstone i mina egna tankar.

Men om'et får mig att tvivla. Vackla. Och längta hem.

 

Där, mitt i ingenstans, helt oannonserad, kom äventyret.

Det som skulle vara en blygsam utflykt från utflykten som kallas semester blev ett språng rakt ut i naturens sköte med spänningar lurandes bakom varje gräddvit björkstam. 

Det har skrattats, gråtits, plockats, skördats, badats, kramats, akrobatiserats och levts.

Mitt bland alla spänningar en känsla av total fullbordlighet. 

En känsla av att huvudet, hjärtat och allt annat sammanlänkats till en hel. 

Kanske är det en föraning om hur livet egentligen var menat att vara. Helt. 

Jag menar inte att jag lever halvt resterande dagar av året. 

Men det är en sällsam känsla att samla människoskatter omkring sig på det naturligaste sättet i världen.

Hem. Det sägs vara där hjärtat vilar. Ibland har en hjärtat på flera ställen samtidigt.

 

 

 

Så kom dagen där allt drogs till gamm-kammen.

Spetsen.

Spjutet som penetrerar offret.

Sanningar sas och togs emot.

Tankebyxan kläddes på, lättjan kastrerades till slamsor.

Ibland är reflektionen i andras ögon någonting som känns tyngre än bly.

Dom säger att ett ton av bomull väger lika mycket som ett ton av vatten.

Jag undrar vad ett ton tankar väger. 

Dom flyger och far så ett ton kan aldrig vara konstant i tankevärlden.

Jag har många tankar i mig som behöver komma ut.

Luften är tjock av värme och droppar

Hoppas jag får plats.

Så kom solens årstid, och med den svettiga nätter och Japaners märkliga hattar.

Jag avslutar mina uppgifter inför en kommande semester, packar ner jobbkoftan och tar längre och längre sovmornar. Imorgon är sista dagen innan jag tar tre veckors vila. Vila samt fattigmans leverne. 

Inga fräknar på kinden, men längre hår än någonsin som fladdrar i vinden. 
Ben bruna av sol och saltstänk, och en hjärna som längtar efter nytänk. 

 

Jag ser fram emot norrlands svalkande skogar, Umeyos välkända gator, nattcykling upp för faktiska berg och bad i inlandssjöar. 
Jag längtar efter svampplockning, vildhallon, smultron på strå och barfota tår.

Jag undrar hur det kommer att kännas med tre veckor av lediga dagar efter ett halvår till bredden fyllt av rutiner och nya vanor. 
Väl tillbaka igen vankas nyflytt och Afrika resor. Jag kan knappt bärga mig.