Om rädsla och längtan
Mina tankar skrämmer mig.
Min upplevda tidsbrist skrämmer mig.
Och min längtan skrämmer mig.
Jag stirrar in i ett par ögon i spegeln som jag inte längre känner igen.
De stirrar tillbaka på mig med tomhet.
Glöden syns inte längre och glädjegnistan har liksom blåsts ut.
jag längtar än hit, än dit.
Längtar efter att känna mig hemma, längtar efter att känna mig borta.
Känner mig redo att fly.
Bättre fly än illa fäkta.
Men det känns inte riktigt äkta.
Känner mig redo att stanna. Orka. Orka för fan.
Ända in i mål.
Men ser inget mål.
Är glad för ljuset som kommer lite mer för varje dag.
Men orkar inte riktigt ta vara på det.
slits mellan allt jag vill göra och allt i mig som sparkar bakut och säger nej.
resultatet är ingenting annat än ren och skär köttsig apati.
köttet är svagt.
Rutiner, säger en som vet, har du några sådana?
nej. det har jag inte.
rutinterapi, finns det någonting som heter så?
låter som någonting som finns.
annars blir jag den som inför det.
rutinterapi.
ruinterapi.
russinterapi.
Om ordbrist
Jag känner mig tömd på ord.
Inte förbrukad, bara opåfylld.
Skulle behöva köpa mig refill på ord.
vars gör en det?
Inte förbrukad, bara opåfylld.
Skulle behöva köpa mig refill på ord.
vars gör en det?
Om ensamtid
ibland behövs det några minuter i total ensamhet.
kanske med en hund i närheten,
en snus under läppen
och med en bunt kul pennor att leka med.
men ensam, bortskalad från frågor och svar.
amazing grace.
fast på svenska
kanske med en hund i närheten,
en snus under läppen
och med en bunt kul pennor att leka med.
men ensam, bortskalad från frågor och svar.
amazing grace.
fast på svenska
Om småsakerna
en riktigt otippat god kopp kaffe.
en macka på bästa mellanmålstid.
en bra låt på radion.
ett leende i samförstånd från en människa på gatan.
ett doldis i mängden.
en tia i vinterjacksfickan.
ett vykort med posten med ens namn på.
ett sms från en gammal goding.
ett soffmys en tisdag.
en skrattning tills kisset väter trosan
en fin sten på marken.
en handhållning i smyg.
ett svenskt äpple.
när de stora sakerna känns opropornerligt stora
behövs de små sakerna för att väga upp.
en macka på bästa mellanmålstid.
en bra låt på radion.
ett leende i samförstånd från en människa på gatan.
ett doldis i mängden.
en tia i vinterjacksfickan.
ett vykort med posten med ens namn på.
ett sms från en gammal goding.
ett soffmys en tisdag.
en skrattning tills kisset väter trosan
en fin sten på marken.
en handhållning i smyg.
ett svenskt äpple.
när de stora sakerna känns opropornerligt stora
behövs de små sakerna för att väga upp.
Om hopp i stannet
På ett sätt förstår jag varför jag håller mig på avstånd från etern.
Svassar kring den som katt runt het gröt.
Det känns i hjärtat att läsa om vad vi håller på med.
Soldater som skändar lik, stoppade frigivningar, barn och kvinnor som våldtas,
människor som rånar, myglar, skjuter och ba råhatar.
Hatet är så nära kärleken, varför kan den inte bara tippa över?
å andra sidan blir jag tacksam över att fortfarande kunna nå median.
Ha tillgång till nyheter, granskningar och analyser.
Även om de inte alltid får mig att mysa.
Det finns så mycket bra.
Ändå kan jag inte hålla mig från att protestera över att com hem visar sin reklam innan videon där amerikanska soldater kissar på talibaner visas.
Jag kan inte hålla mig från att rygga bakåt och känna en smula hopplöshet.
tur att vi är fler som tänker lika.
tur att vi är fler som ser när en annan inte orkar.
tur att vi är fler som håller rygg, erbjuder arm
och skär upp en perfekt mogen avocado just när den behövs som mest.
tur att vi är fler som tänker lika.
tur att vi är fler som ser när en annan inte orkar.
tur att vi är fler som håller rygg, erbjuder arm
och skär upp en perfekt mogen avocado just när den behövs som mest.
Om torsdagstitt
Idag har jag vaknat upp pigg.
klockan åtta.
som ett skott knallpulver.
Efter en lugn och skön morgon med nyheter och diverse läsa runt om strunt sköljer jag i mig en rödbetsjuice med råmycket selleri. känner livsandarna stiga och gör mig redo för resten av dagen.
ser mig själv i spegeln och förundras över hur fint det är när det är sådär avskalat.
utan en massa smet och plet.
pigga, osminkade ögon. nytvättad hud som bara ser ut att lukta bäst i världen.
blek men leende mun,
rak rygg och stark kropp.
så här vill jag alltid ha det.
och så här vill jag alltid se det.
Om skitiga naglar
Ibland syns det på folk.
Ända ut i fingerspetsarna.
Känslor skiner igenom när de är äkta.
Skinnet blir transparent, som filodeg.
Under lever känslorna, bubblar och har sig.
Skiftar i färg och form. Som de gör.
Känslomänniska har blivit ett fult ord.
Rädslan för det subtila, känsliga bestämmer.
Svag är den som visar känslor.
och det avtrubbade, nollställda och obrydda blir målet för våra strävanden.
Rädsla ligger närmare hat än kärlek, och när rädslan är bödeln som dömer till liv eller död
då är det inte konstigt att världen ser ut som den gör.
Men känslor i människor är fint.
Att känna efter och förmedla en känsla är bland det starkaste vi gör.
Det är det som gör oss mänskliga.
Mänsklighet syns utanpå.
Inuti.
Och under naglarna
Om nytänk
Nostalgin rann av som av trolleri.
Ett vift med spöet och allt är som det ska.
Back to basic och orosmolnen som bortblåsta.
Rocketscience.
Jag vet int om jag kan komma ikapp,
om jag hinner.
Men just nu, i denna sekund spelar det ingen roll.
Trollsländan står för inre styrka och förändring.
Trollsländan står för inre styrka och förändring.
Det är ingen slump.
mitt drömhus är fullt av dem.
och hemma hos mig finns de här och där.
Om orosmoln
Läser andras tankar och blir ba ledsen.
ska sluta läsa tankar.
innan alla kan läsa varandras.
jag ändrar min superkraft.
teleportering. den du!
imorn ska en saknad teleporteras hit.
jag känner mig lite oförberedd.
på ett blandat sätt.
jag har gått och väntat så länge,
och nu plötsligt hände det.
jag burkar säga att det är dom besöken som blir bäst.
men nu ångrar jag lite att jag brukar säga det.
jag känner inte att jag är i fas med mig själv.
och då brukar det bli trubbel.
lyssnar för övrigt på samma låt fortfarande.
vågade läsa lite nyheter.
blev förbannad.
världen är knäpp.
vill förändra, men ställer mig och lagar soppa istället.
ibland tänker jag att om soppan bara blir riktigt god så löser sig allt.
vägen till hjärtat går ju lix via magen och inte hjärnan.
Om bedragstankar
Allt har gått så fort.
och så, poff. ny tidsplan, fast allt känns likadant som förr.
eller nästan.
och egentligen svårt att avgöra med två dagar i bagaget och hjärtat fyllt av saknad och osaknad.
lite framåtlängtan men ändå lill-konservativa som pickar och pockar.
lockar och trugar. menar att det var bättre förr.
hjärnan är fylld till bredden av gamla ansikten i ny förpackning.
gamla famnar som liksom växt till sig. på djupet och på bredden.
nya historier men nästan bara gamla visor.
det känns tryggt på något sätt.
lyssnar om och om på en och samma låt.
liksom för att förtränga världen utanför.
måste den knacka på så jävulskt?
rutinerna kan vänta tills imorn.
jag lovar att ingen går under.
hjärnan håller inte riktigt med.
lite vatten på ryggen kanske hjälper.
inga frön gror utan vatten.
