Liberté, égalité, solidarité

Idag kan det bli storm.
jag känner det på mig.
jag skulle behöva hamna mitt i stormens öga. blåsas på plats.
ruska om lite i bollen. och röra lite på benen.

jag ändrar ju aldrig på någonting.
ska jag behöva gå och bli trött på mina egna löften till mig själv också.

För att kunna inleda en ny era så krävs viljan att sy ihop säcken till den tidigare.
För att kunna bygga ny grogrund krävs modet att bryta upp från de bräckliga lastpallarna en tidigare vinglat runt på.
givetvis mina egna tolkningar av utslitna talesätt.

det fina med att upprepa vad andra generationer mantrat om och om igen är att finna de små kornen av visdom som gömmer sig bakom klyschorna. visdom som erhållits genom erfarenhet.
det sägs att man för att må bättre måste sluta vilja må dåligt, och en kan ju fråga sig vem i helvete är så dum att hon eller han eller det skulle vilja må dåligt. det smygsorgliga är dock att det finns en uns sanning även där.
inte sällan saknar någon som mår dåligt viljan, modet och kanske även förmågan att förstå roten till självdestruktiviteten. det är svårt att se klart när psyket spelar samma spratt dag ut och dag in.
människan är förunderligt anpassningsbar, och när ett självdestruktivt beteende väl satt sig bekvämt bakom ratten är det lätt hänt att en blir van vid att slippa köra själv.

att lära sig att leva med att må dåligt och att göra det till sin vardag gör helt enkelt att en tappar kontrollen.
att må dåligt går från företeelse till ruitin, någonting man vänjer sig vid och som är vansinnigt svårt att göra sig fri från. ungefär som att göra slut med en partner en spenderat de senaste åren tillsammans med. någon som varit med genom allt; bra stunder som dåliga. någon som aldrig lämnar ens sida.
därför är det svårt att sluta vilja må dåligt.
det kommer dock en dag där gränsen måste dras. och när den gränsen dras måste en vara ödmjuk nog att ta andra till hjälp. det måste vara okej att luta sig mot sina nära när benen vacklar. och där slår det bland slint.
vi vill klara oss själva, och tycker att det är jobbigt när våra svaga sidor lyfts fram i offentligeten.

det är så djupt inpräntat i oss att ensam är stark, och att individen alltid kan klara sig själv, så vem kan klandra oss?  jag tror dock att det finns ett starkt samband mellan vårat individualistiska tänkande och den gigantiska marknaden för terapi och hjälp till självhjälp som finns idag.
och jag förstår det sambandet.
samtidigt tror jag inte att det är den bästa lösningen på våra sjuka sinnen. och absolut inte den bästa lösningen på de problem som våra sjuka sinnen skapar i våra relationer.

att skrapa ihop sig själv och reda ut alla knutar kan vara det största moment 22 en kan stå inför.
men det är väl värt det.
vars punkten sätts är helt individuellt, det enda rättesnöret är att det måste komma inifrån. och ibland måste en tvinga sig själv att känna efter.
i framtiden vill jag må bra, sedan kommer punkten.
den viktigaste punkten av alla.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; dygnet har för många, långa timmar när en är oförmögen att göra någonting fint av dem.
Ligger i mitt nya favorithörn och febrar. och herre chelito vad jag febrar. och har ont.
tji fick jag, min dumma gås, som trodde att tandkalaset var undanstökat för min del. jag ska sluta tro.
fem dagars sjukskrivning. feeeeeem lååååånga dygn sjukskrivning.

det fina med det hela är att jag aldrig tidigare varit sjukskriven. nyhetens spänning var över redan efter tre ganska deppiga minutet.
det fula är att jag kommer att bli galen på kuppen.

sjukskrivning från jobbet innebär inte ledighet. sjukskrivning från jobbet innebär sjukskrivning från livet, hur vansinnigt det än låter. ett smakprov, apetizer, liten och naggande, på mitt liv under den närmaste veckan;

medikamenter för 600 riksdaler, som skall sväljas efter schema och helst med fil som jag förkastar och inte ens tål. total passivitet för att undvika ansträngning. avståndstagande från solen, skuggan och allt som inte inkluderar ordet inomhus och sängliggande. konstant molande värk, ett ansikte som inte är mitt samt en fullkomlig längtan efter en springtur varsomhelst. en solkvart. en kaffe i språnget. ett arbetspass.

jag önskar riktigt hett att jag hade haft en fungerande kamera för att dokumentera denna nya, patetiska sanna. detta vrak av vrak och den nya miljön jag plötsligt står inför. halvliters glas med vatten-och saltlösning, halvätna pillerkartor, febertermometer, kuddar som en gång i tiden var inbjudande fluffiga men nu kippar efter andan under min tyngd och så självklart den osmakligaste accesoaren av dem alla. tv-dosan. min nya bästa vän.
oförmögen till att släpa mig till biblioteket för att plocka upp lite vettig litteratur, vilken ändå skulle vara totalt värdelös med tanke på att jag somnat ifrån samtliga böcker jag hittills smekt om pärmen, är jag nu hänvisad till tv-skärmens hänsynslösa värld.

tie dagar räcker antibiotika kuren. om sju dagar seglar jag iväg mot spaniens saftiga citrusfrukter.
tie dagar minus sju dagar är tre dagar. alla goda ting är tydligen inte tre.
i detta fall är tre dagar tre för mycket.
jag undrar om det är karman?
och jag som trodde att jag låg rätt bra till.
men justja. jag ska sluta tro

over and out.

hån

Reservplats 10 och 11.
inte världens bästa känsla.
jag avskyr att inte knitpa förstaplatsen.
top 3 är okej. allt utöver är långt ifrån okej.

kul att löpa mot ännu en oviss höst

Jag blir så trött på alla förståsigpåare.
Genusperspektiv blir till en udd av kamp mellan könen.
kvinna mot man; kvinna mot kvinna, man mot man.
kan det aldrig ta slut.
det handlar inte om någon mot någon, det handlar om någon med någon.
oavsett kön.
du är du och jag är jag. även om vi är födda med olika kön.
jag blir trött på människor som talar om att kvinnor cementerar kvinnorollen.
människor som talar om män som cementerar kvinnorollen.
och mansrollen.
VI cementerar kvinnorollen.  likaväl som vi cementerar mansrollen.
det handlar inte om att vi ska göra samma saker, ta samma arbeten, spela lika roller.
det handlar inte om att vi är lika bra på allting.
det handlar inte om att allt ska delas rakt av på mitten.
det handlar om respekt. om att alla ska behandlas lika vare sig du bär cement eller steker pannkakor; sminkar dig, rakar dig, går  eller lyfter skrot. springer snabbt, hoppar högt eller hoppar långt; putsar bestick eller serverar dem; säljer paprikan eller äter den.
kvinna eller man. hbtq eller hetro. svart, gul, rosa eller vit.
ska det vara så svårt att förstå?
vi alla bidrar till att gamla normer upprepar sig och lever kvar. och det är vi och inga andra som kan göra så att de förgörs.
så sluta snacka. ransaka och förändra istället

gränsen mellan dröm och verklighet.

Hjärnans bildspel, direkta reflektioner av ens djupaste längtan i en skön mix av nutidens verklighet.
En oändlig kompott av erkända och förnekade tankar, tänkta idag eller för tio år sedan.
personer flimrar förbi, som av någon anledning har stannat i ens medvetande och dyker upp i ens drömmar.
andra är sådana personer som en av osagda anledningar endast kan förenas med i drömmar.
Ibland är drömmens luddiga landskap mer åtråvärt än det verkliga livet.
men vars landar en, vars tar verkligheten vid.
när alltind hela tiden är reflektioner i mig.
vad är skillnaden

Hela jag längtar efter semester.
min kropp, min hjärna, mina lemmar, mina hälar.
semester och möjlighet att vara på plats med samtliga sinnen när saker och ting som berör sker.
det säger en hel del att jag jobbade när morfar eino lämnade manskropp och blev fågel,
när michael jacksson dog och när han begravdes.
när det var jordbävning, när det var os-final.
när min brorsdotter föddes.
när hanna hade VIP biljetter till hellacopters in studio.
jag kommer jobba bort årets vm final, alla möjliga hemvändare och lysande efterlängtade artister.
men sedan kommer första semestern på 5 år.
16 dagar kvar.
halleluja

Det sägs att man inte saknar någonting förrän man inte har det kvar.
Kanske är det lättare att sakna någonting man aldrig haft.
Alla besitter väl förmågan att sakna en illusion, och nog fan är det lättare att idealisera och sätta på pidestal än att erkänna verkligheten och spotta på alla uppmålade bilder.

Det är skönt att vakna upp och se klart. Slippa blurret och kapa nidbilderna av världen utanför.
ibland är jag dum nog att avundas konstnärssjälars rastlöshet och oändliga skapandelust.
när man kommer tätt intill så byts avunden ut i ömkan.
bara tanken på min egen rastlöshet upphöjd i ca femhundra får mig att rygga tillbaka.

idag har jag haft den första ostressade morgonen sen den 7e juni.
åska på småtimmarna har en galen förmåga att fylla mig med manisk energi.
och blåsa bort alla onödiga spöken

Flanerande genom staden.
Söndagsumeå; pensionärernas och barnfamiljernas stad.
Få andra tar plats, får plats. barnvagnar, du-kan-inte-ta-mig, rullatorer och käppar. omvartannat.
jämför med min egen barndoms söndagar; åka hem från stugan, skogsutflykt eller fotbollsmatch.
ett av tre alternativ. ibland alla.
mamma gjorde mackor, kaffe och varm choklad. ibland en skvätt saft till bullarna. deluxe.

läskigt få av de yngre föräldrar jag känner tar någonsin med sina barn ut i skog och mark.
än färre bakar eget bröd, egna kakor, lagar egen sylt.
mest skrämmande är antalet som tar vara på svamp och bär; en alena.

söndag nere på stan med kafé och gågata, eller söndag i skogen med grönska på knäna och kaffe i det fria.
jag vet inte om man måste välja egentligen. men att aldrig ta med sitt barn ut till skogens mystiska vrår innebär att skogen förblir just en enda mystik. mystisk och läskig.
att beröva kidsen den fristad som skogarna erbjuder är som att göra våfflor i smyg för att sedan slänga bort dem innan våffeldoften når näsborrarna.
barnen behöver skogen, och skogen kommer sannerligen att behöva barnen. för att överleva.

Vaknade upp idag och kände att jag aldrig mer kommer att kunna skratta.
jag fattar ingenting.