Liberté, égalité, solidarité

Jag ska jag ska jag ska
jag vill jag vill jag vill

eller gör jag det?
Att börja rappla och blanda ihop begreppen ska och vill är jävligt lätt hänt.
När ens inre som en bergochdalbana, inte den där bergochdalbane-klyschan som används av folk och fä, utan en kolosalt gigantiskt bergochdalbana - då är det inte helt förvånadsvärt att rapplandet tar vid.
Min bergochdalbana är av den skrangliga sorten, och med en enda vagn. I den sitter jag ensam utan någon fast punkt, inget tryggt ankare, inte ens minsta rem, handtag att klamra mig fast vid.  Friktionen och farten, de kraftiga krängningarna, med dom är jag ensam.
Plötsligt och med ens medveten om hur snabbt det egentligen svänger inuti den där kroppen, själen som krökar och dalar och det är jag själv som får lida pinan, rida ut stormen.
Vid samtliga nedförsbackar ständigt denna insikt om hur fort det går, hur fort det svänger och hur det bara eskalerar mer och mer, våldsammare och våldsammare.
..och mitt i allting inser man att det är en själv man talar om, det är jag själv i egen hög person, som är blixten från den solklara himlen.
Man är ens egen jävla blixt på ens egen jävla solklara himmel.

ska eller vill.
det är det som är boven i dramat.

Plötsligt är det sista veckan på terminen.
Folk packar och packar, spånar och har sig.
Vissa drar, några stannar. Vad jag är tacksam för de där några!

Det är fan i mig inte kul att bli lämnad. Roligare är det isåfall att bli hittad.
Kanske blir jag hittad någon gång under 2010. Jag blev trots allt hittad 2009. Det var kul.
Tills jag blev lämnad.
Men kanske är det så livet ser ut. Man lämnar och blir lämnad. Man hittar och blir hittad.
Och bortkastad.
Och skrotad.
Och nyupptäckt.
Jag gillar nyupptäckter och hittningar mest.

Idag fick jag en ny svår nöt att knäcka, ännu en livsgåta att fundera på;
hur kommer det sig att män (inte bara, men oftas. hujeda mig för kvinnor som går samma öde till mötes. stackars satar) blir flintskalliga på toppen av hjässan? sådär flintis att det ser ut som om en polerad biljardboll sticker upp högt upp i höjden.
dör hårsäckarna helt enkelt? och varför just där?
kanske nickade de hemskt mycket som fotbollskids. eller så har de glömt att använda den där mössan mammorna alltid tjatade om..
hosianna i höjden..

livet är fullt av mysterier.

Ännu ett år, ännu en december.
Julen närmar sig med stormsteg, vilket märks i klart större grad i butikernas skyltfönster och utbud än i naturens spelrum.
När jag var liten var skyltsöndagen julskyltningens officiella dag. Skyltsöndagen var hos folk och fä den dagen då det var OK för affärerna att skylta inför jul. Detta gick hand i hand med första advent och vice versa. Även om det heller inte då fanns någon skriven lag om när var och hur julskyltningen i affärerna fick ta vid, så var det ändå så gott som praxis att innan första advent och skyltsöndagen pyntades det icket. På samma sätt betraktades julfanatiker som med adventsstjärnor, glitter, pompa och ståt välkomnade julen redan i november, eller i vart fall innan december, som galningar. Pynt och jultrams hörde inte hemma i samhället innan första advent var kommen. Skyltsöndagen var inte heller på samma sätt den kommersiella dag, som numera är fallet.
Hur som haver. På samma strikta sätt som ekvationen julpynt + vackra skyltfönster = första advent och skyltsöndag förväntades stämma, förhöll det sig med snö. Snön SKULLE falla till första advent. Annars var julen paj och kalabaliken ett faktum.

I år har första advent och skyltsöndagen kommit och gått, och än syns ingen snö på marken.
På samma sätt som gemene man fått förlika sig med det faktum att snön tycks falla senare och senare in i december, tycks handlingsmännen se sin chans att smälla upp julpynt tidigare och tidigare (innan december).
Redan i november kunde butiksbesökaren i var och varannan affär omslutas av en julafton i blått, rött, silver eller purpur trots att regnet strilade utanför och 24 december var långt ur sikte.

Snöbollskrig och skidåkning har fått ge plats åt tv-spel och cartoon network, om detta beror på att snön vägrar infinna sig lämnar jag osagt (särskilt med tanke på att de flesta av oss vet att det inte är snön som är boven i dramat)
Men något slags samband tycks jag mig ändå se mellan snö och dagens jular.
I min värld för tio år sedan handlade julen mest om stoj och stimm, stor släkt, många barn, mycket snö.
Lek, lek och lite mys med saftglögg. Julklappar var kul men inte det vässentliga. Julens magi baserades mycket på snö, och ögonen tindrade i kylan, i takt med de färgglada lamporna i alla fönster.
Julpynt och klä granen var små cermonier, otänkbara att leva utan. Det viktiga var dock inte pyntandet, utan mer traditionen och ritualen bakom.

Jul- och klappstressen fanns förmodligen redan då, även om jag som barn inte var fullt lika medveten om den som jag är idag. Ändå tycker jag att det finns en förändrad syn på julen i dagens västerländska samhälle.
Det är inte längre en Mysig årstid vi går emot. Det är snarare en stressad sådan. I takt med att snön vägrar infinna sig, trappas stressen för att göra julen mysig ändå upp. År för år.
Istället för en naturlig julstämning, den som brukade infinna sig med första snön och det första stearinljusets doft, jagar vi nu efter en syntetisk sådan i form av Mer ljus, Mer glitter, Mer mat och Mer klappar.
Problemet är bara att hur mycket syntetisk jul vi än prackar på oss och våra nära och kära, så förblir avsaknaden av julstämningen markant.
Människan ställs nu inför ett problem som hon sällan eller aldrig ställs inför. Julefrid går inte att köpa.
Trots att vi redan har pantsatt den gamla goa julstämningen med våra osunda konsumtionsvanor, hoppas vi in i det sista att para flos kanske ändå ska kunna göra oss lyckliga. Lite mer julmat och paket, lite mer kalle anka i rutan, lite mer dopp i grytan så kanske vi kan få känna lite av barndomens lycka och äntligen äntligen känna oss hela.
Istället för att närma oss varandra tycks julstressen ha skärmat av oss från varandra.

Nu säger jag inte att det är så för alla, men vis av erfarenhet så erkänner jag att mina egna jular har blivit klart mer behagliga sedan vi slutade med all julhets och istället gav plats åt sådant som jag tycker att julen egentligen handlar om; familj, vänner och gemenskap. Lite god, medveten mat och dryck på det kronar verket.
För mig har den ekvationen har visat sig mer framgångsrik än alla klappar, julskinkor och tomtar tillsammans. Med eller utan snö.