Liberté, égalité, solidarité

Det är en tunn linje mellan att erkänna sina egna begränsningar och att limitera sig själv till ruitintänk.

Att hålla tillbaka tankekraften på grund av förutbestämda gränsdragningar mellan det kända och det okända, tar en aldrig det där myrklivet framåt.

Myrklivet som kan vara grogrunden till sjumilaklivet.

När hjärnan inte får spinna fritt, kommer tankarna ut på ett oklart sätt.

Det skarpa blir suddigt, och det rena blir luddigt.

När vi blir för medvetna om vårt egna beteende, frammanar vi ett korrekt och inrutat tänk;

Stänger in våra unika egenskaper i bur, kättrar tankebriljansen vid kedjor och stolpar.

Att tänka utanför boxen är ett uttjatat begrepp.

Som en välanvänd tröja, som istället för att ha blivit ens bästa kompis ligger och skäms i sin urtvättade, noppriga uppenbarelse.

Vem vill ha en urtvättad, nopprig hjärna?

Vem behöver en box?

Istället för att tänka utanför boxen kanske vi kan tänka bort boxen.
Föreställa oss att allt är möjligt, eller åtminstone en möjlighet.

Det är viktigt att utmana sin kapacipet. Inte minst för att få en försmak på vars vår eviga utveckling kan ta oss.

När hjärnan får fritt spelrum kan vi flyga, tända eldar med pekfingret, säga och göra vad vi vill; pressa stenar till juice och skratta någon frisk.

När hjärnan tas ner på jorden inser vi kanske att inget av ovanstående är rimligt inom boxens fyra väggar.

Men när tankespinnrocken får fart kan vi spåna fram sätt att möjliggöra det omöjliga.

Genom att tänka det fritt.

Så länge ingen allsmäktig kontrollerar våra tankar är det spritt språngande att sätta egencensur på den finaste skatten vi har. 

Så länge den fria tanken inte beskattas av någon girigbuk känns det vansinnigt att betala höga priser för tankar som inte lyfter en över trädtopparna, bergshöjderna, skyfallen.

Att våga, är att tänka en ny verklighet.

Och oavsett om våget resulterar i något mätbart eller inte,

så tar det oss ett steg närmare det omätbara lyckoruset som kommer av att inse sin egen aldrig sinande källa till utveckling.

 

 

Ibland ser jag livet som ett garnnystan. 

En tråd som än dras ut, än trasslas, och än reds ut. 

Garnet ändrar färg, som det mest magiska garn i världen.

Och det slutar aldrig att förvåna. 

Ibland sätts garnet på nålar, stickas till ett par sockar till någon som behöver dem för att värma rötterna.

Ibland en tröja, liksom ett skal för omgivningen. 

En sköld nästan. 

Någon gång blir det en halsduk av det hela.

Något som snörs omkring halspulsådern och döljer halsen för insyn.

Sveper om musklerna som bär upp hjärnbalken, 

kanske det viktigaste plagget.
Även om somliga inte ser halsdukar som plagg.

Inget värmer som garn. 

Inget trasslar som garn. 

För första gången på länge verkar mitt garn vara ihoprullat till ett fulländat garnnystan.
En rundad perfektion.

Det skrämmer mig. 
För under ytan är det allt utom perfekt.
De få timmarna som spenderas med tankespökena vittnar om en oreda olikt andra oredor från tidigare vårar.

Det får mig att bli på min vakt.

Lugnet före stormen.

Stormen som river öppet hav.

Aldrig bli bekväm.

Aldrig slappna av.
Aldrig ta något för givet.

Livets läxa säger att garn aldrig går att beräkna.

Och när en har att göra med garn slutar en alltid upp med ett dussin tåtar, redo att slinka ur greppet.

Garn är oberäkneligt.

Precis som livet.

Men det är skönt att stryka mot kinden.

Just som livet.

 

 

Plötsligt är det som om jag inte riktigt vet vems kanot jag paddlar.

Jag känner längst inne att den är min, 

men är den någon annans också?

Jag har rusat in i en helt ny tillvaro som får tiden att smälta som istappen i blidväder.

Tre veckor, poff.

En månad, poff. 

Jag var i kontroll när året tog sitt första andetag.

Kanske är jag utåt sett mer kontrollerad nu, sjumiljoner dagar senare.

Men inom mig brusar havets våg, och jag får inte riktigt fatt i de trådar jag höll i tidigare.

Det finns en tanke i mig som säger: Det är så det går när en släpper människor in på livet.

Fler människor som har hjärta och hjärna att värna om. 

De som vet, de säger att en inte kan värna om alla.

Jag tycker att det är värt ett försök. 

Alla ska med, fast färgat i rött.

Men det innebär att känslomänniskan får ta en del stryk.

Det gäller att försöka förstå, försöka kompromissa.

Så länge en inte kompromissar med sig själv. 

Nöj dig alltid, sa klanen. 

Nöj dig aldrig, säger jag.

Någonstans känns det rent och bra.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner som om jag förlorat något på vägen. 

 

 

 

 

Rusigt liv, fart, fläkt, slit och släp.

Knappt tid för att avnjuta en enkel claribell.

Ruset ska kännas roligt. Stimulerande. Givande.

Annars finns där ingen mening med att rusa vidare.

Ruset kan nyttjas och utnyttjas.

Nyttjas för att fokusera, utnyttjas för att glömma.

Att utnyttja en fartfull vecka för att slippa känna efter kan få katastrofala följder.

Att någonting int syns på ytan gör de inte mindre viktiga eller relevanta.

Känslor betyder, och känslor kommer ikapp.

Det behövs aktiva pauser från livets puls för att snappa upp vad som händer i känslolivet.

Hjärtats status. Hjärnans produkter.

Det gör ont att inte få som en vill.

Men det gör ondare att inte kunna gå vidare i jakten på lyckan på grund av ohanterade känslorester.

Vår historia lagras inom oss.
Och rätt vad det är flyter saker och ting upp till ytan och tar oss på sängkanten.

Det är svårt, och snudd på dumt, att försöka plannera för känsloutbrott. Än svårare och dummare är det att försöka tygla vad som sker inom oss.

Vi kan däremot lära känna våra känslor, försöka förstå våra tankemönster.

På så sätt kan vi lättare hantera känslobubblet. Och låta det osynliga få utrymme, låta det ta plats i våra liv.